28 timmar

Att packa ar inte latt. Att packa infor en resa dar man ska tillbringa tid i bade storstader, landsbygd och skogsmiljo, vara bade party och vardagskladd ar annu svarare. Framforallt om vaderleken mellan destinationerna kan skilja ratt mycket. Och for att inte tala om traningsklader i 6 veckor.

Nu har ialla fall alla skodon och allt annat hamnat pa plats och vaskan ar packad. Om 28 timmar star jag pa svensk mark.

 

Grattis!!

Ja, vad ska man saga - Daniel beskriver det valdigt bra - alla ni som sprang Stockholm marathon igar var helt enkelt grymma!! Vilket vader, helt makalost for juni. Man glads verkligen at alla fina prestationer och personliga rekord. Och man blir sa sugen pa att springa lopp igen!! Stort grattis till er alla!!

Vanedjur

Det sägs att det ska ta tjugoen dagar att skapa en vana. Själv skulle jag nog gissa på att det går att skapa en bra (eller dålig visserligen) vana redan efter en vecka, kanske t.om. efter en helg. Men just med vanor och rutiner så kanske det beror lite på vad man gör, var man är och vilken typ av rutin man syftar på. Givetvis hjälper det om man redan är inne i någon liknande rutin s.a.s men för att det ska kallas en vana så bör det ju rimligtvis också kännas naturligt.

Under förra helgen i Stockholm sprang jag i min vana troget på Djurgården. Redan när jag kom ut på bron kändes det som det var 2005 och jag var tillbaks där jag lämnade. Även om det snart är 7 år sedan jag sist sprang där ute (Stockholm marathon borträknat), så kändes det som jag kom in i ett lunk, mitt sverigelunk, min standardrunda och min vana som jag hade då.

Standardrundan här i Övik tex. - känns ju klockren och som om jag skulle kunna springa den med ögonbindel: utgå ifrån mamsens hus, kuta ned på Vågsnäsvägen, spring tills vägen grenar sig vid Vågebacken. 5 km enkel väg, ja och så ska man ju hem också. Kuperat, sparsamt med trafik, snygga hus, ren luft, ingen risk att dö av solsting och hetta, och kanske bäst - den fina vattenutsikten längs med hela rundan. En tung och seg uppförsbacke på slutet. Täckoverallen och träningsvantarna känns klockrena på. Känns vant och som jag aldrig gjort annat.

En dimmig övikshamn ingår däremot inte i standardrundan. Men fint att vila ögonen på ändå.
  

Övik!

Sverige har visat sig från sin bästa sida har det verkat som, sedan jag landade i fredags förra veckan. Skönt med paus från resandet under hegen där jag stannade i Stockholm för att vara med bästa kompisarna och fylla på sverigeförrådet med roliga upplevelser. Hann givetvis med några härliga rundor ute på Djurgården, fina Djurgårdskanalen, Gärdet, och en bit mot slussen mm. Att se solen gå upp i Stockholm medans man springer omkring där ute är sååå rogivande och står högt i kurs hos mig.

Men nu är jag i gamla Övik igen, det är Öviksfjärden, frisk luft blandat med syra från en ständigt pumpande sulfitfabrik, tät tallskog, mörkt, djupt vatten och en ständig överdos av matkonsumtion (ja, det känns ju så åtminstone när jag är på plats:)). Det är snäppet svalare men fortfarande förhållandevis varmt för att vara november. Igår hade jag lite känningar av en ond hals så det blev inget rännande då annars har jag löpt på bra sedan jag kom tillbaks.

I kväll blir det något jag inte gjort på säkert över 15 år - skrika mig hes på hockey då Sverige möter Tjeckien.

Call me morbid, Call me pale

Ska man ge ut ett dagens drullepris sa maste det oavkortat ga till undertecknad: Lyckades med det markliga konststycket att boka en resa... ja, inget markligt i det ioforsig, bara det att jag gjorde det i FEL riktning. Alltsa utresa och hemresa ratt dag, men fel destination... Snurrigt varre. Kanske inte mitt stoltaste ogonblick. Inga kommentarer annat an att man kan saga "The lights are on but nobody's home". Angaende resan sa aterkommer jag om det vid ett senare tillfalle.

Dagens ros, av samma anledning, gar till Hoga Kusten Flyg som lyckades avboka denna, i vanliga fall, o-ombokningsbara (norrlandska pa hog niva) biljett. Tack for hjalpen om du, Ingela, laser detta! Utmarkt kundservice.

Dagens snyggaste skodon och fonsterskyltning: Adidasbutiken pa Pitt Street har i Sydney. I rena modebloggstermer: VILL_HA_VARENDA_SKO!

Dagens traning: 12 km med lite fartlek mitt pa hallet.

Dagens loparlat: Har nastan lyssnat sonder The Smiths Half a Person den senaste tiden. Morrisseys ljuva stamma, den melankoliska (men valdigt svarbegripliga) texten, det typiska britt-soundet, Johnny Marrs finstamda gitarr...

Sent omsider - lopprapport Stockholm marathon

Redan pa hotellet pa Karlaplan kande man samhorigheten - laddade loparkladda manniskor som diskuterade tavlingsstrategier och fyllde frukosttallrikarna till bristningsgransen. Promenaden langs Valhallavagen bjod pa annu mer folk av samma virke och ur tunnelbanan vid stadion formligen vallde det ut lopare. Pa Lidingovagen var det sa tjockt med folk att man i princip fick armbaga sig fram. Det var inget snack om saken - det var lordag 28 maj och det var Stockholm marathon som skulle ga av stapeln.

Jag styrde kosan mot ett ljusgult hus med boulebana - det var sagt att det skulle vara loparbloggtraff innan start, och detta unika tillfalle att traffa mina gelikar ville jag ju inte missa. Forst pa plats sag jag Janne som var svar att undga; coolt kladd i neongula Sauconys, stilfullt matchande pa benen och upptill. Snicksnackade aven med trevliga 4:30-Staffan som inte skulle springa idag och alltsa hade akt in till stan enkomt for detta event (ar man comittad lopare sa ar man!) . Fick nagra snabba ord aven med Vasalopps slash orienterings slash ultralopar-Therese (jag tror jag stannar dar) och aven med snabba bonorna Anneliten och Sofie (den sistnamnda hade jag dessutom turen att se redan pa nummerlappshamtningen dagen innan). Svd-Petra rusade forbi och skulle sanda. Kort sagt, det var kandistatt innan start och aven om jag garna hade velat saga hej ocksa till Hjarnlopar-Johan och snabbaste Ingmarie sa fick vi noja oss dar - det blir val fler tillfallen misstanker jag.

Borjade rora mig mot startfallan dar jag fick en sista kram av mamma & co som onskade mig lycka till och tog hand om jackan. Starten gick och vi trummade antligen ivag. Ganska snabbt slangde jag av mig handskarna (Clas ohlsson, 10:-, tack for tipset Svd-Petra!) som jag hade inforskaffat enkomt for denna kyliga morgon. Smart drag att halla varmen i mina annars sa frusna fingrar. Tio kilometer passerade fortare an kvickt och jag bara njot i fulla drag precis som jag lovat mig sjalv att jag skulle. Under den har tiden konstaterade jag att publikstodet var ENORMT langs med hela banan (lite skillnad i jamforelse med Sydney marathon alltsa), otaliga liveband pa flera stallen, de medryckande afrikanska trummorna uppe pa Vasterbron (vada uppforsbacke?) och aven musik ur hogtalare lite har och dar. Mitt beslut att springa utan musik var kort och gott lyckat da det absolut inte behovdes i en sadan atmosfar.

Ut mot min gamla sverigeadress drog vi sedan. Gardet var som vanligt kallt och ratt blasigt och det kandes markligt att lunka omkring i dessa trakter som jag upp till for 6 ar sedan kallade "hemma" ratt manga ar. Pa 1:54 passerade jag halvmaran och det var lugnt och fint, och bara positiva kanslor aven om jag nog hade hinkat lite val mycket vatten. Sagt och gjort - jag behovde uppsoka ett buskage. Inga fisfornama normer har inte. En hel del andra tycktes dela den uppfattningen eftersom det skvattes i var och varannan buske.

Djurgarden, med den lite kurvigare banterrangen och avsaknaden av publik, sags vara ett segt moment i loppet. Jag upplevde det anda inte sa. Det ar ju sa vackert dar ute, man har fortfarande ork att njuta av miljon och med all tystnad finns det ju tillfalle att smaprata lite med alla knasiga medlopare. Jag hade bland annat sallskap av en stins iford gabardinbyxor, langarmad skjorta, slips och visselpipa, en finlandsk hockeyspelare, en liten spinkig man iford tjugotalsinspirerad svart o vitrandig baddrakt, och sa var det helt sonika farthallaren sub-4 som jag konverserade lite med.

Slutade vara social en bit innan vi kom ut pa Strandvagen. Trots att min gamla arbetskollega R stod och hejade vid 28-km och inte langt darifran aven mamma & co fick jag forsta vagen av trotthet ungefar da. Att det skulle bli jobbigt vid det stadiet visste jag ju sedan forrut men besvikelsen kommer alltid som ett brev pa posten nar man kanner att man maste trappa ned for att inte krokna. Andra rundan pa Vasterbron gick trots allt battre an vantat, nu med annu mer publik som gav rungande applader. Vackra Norr Malarstrand passerades och dar stod basta kompisen M och hejade. Hon hade missat mitt forsta varv pa samma plats och var fast besluten om att sta kvar.

Vattnet i mitt eget balte var nu sedan lange slut. Kande en tilltagande trotthet och jag tillat mig sjalv att stanna och dricka pa staende fot vid nagot stalle. Likadant gjorde jag pa de nastkommande dryckesstationerna. Ungefar vid 38-40 km var jag sa trott att jag gick ett tiotal meter aven mellan vattenstationerna. Vid 41 km hor jag nagon ropa "Heja Petra!!"- jag vander mig om och ser Lisette. Vad underbart det ar att hora nagon ropa ens namn - det gar liksom ratt in i hjartat och lyfter en.

Stadion lag nu framfor mig som ett vykortsvackert foremal. In pa tartarbanan som kanns som moln i jamforelse med asfalt. Stela ben vars agares hjarna tyst skriker "SPRING sa inat h-vete!". Benen kan inte riktigt fa till det. Malgang. Lyfter armarna till en segergest. Stoppar klockan som visar pa 3:59:10 pa 43,08 km. Far medalj, blir omkramad av varldens basta familj.


Pre-race pa hotellrummet.

Hallå alla marathonvänner!

Nu sticker jag ner till Stockholm. Taggad som tusan. Vi ses väl där?!?

I huvudet (och benen) på en marathonlöpare

Underbart att läsa alla racerapporter från lördagens bravader i Göteborgsvarvet - det är det här man behöver för att bli peppad och komma in i tävlingsstämning!! 5 dagar kvar till Stockholm marathon och nu gäller det att äta mycket, vila och se till att hålla sig ifrån hemska baciller. Jag har ju dessutom haft fördelen med att ha haft semester en längre tid innan loppet så jag kommer (förhoppningsvis) att ställa mig i startfållan totalt relaxad, utsövd, uppgödd (just det, mamma!) och startklar.

Musik eller ej? Kompressionsstrumpor eller ej? Korta tights eller löparkjol? Ja, dessa är givtevis enormt viktiga frågor som nu rör sig i en marathonlöpares somewhat enkelriktiga skalle. Dessa saker är dock säkra; det blir 4 flaskor vatten i bältet och 4 GU sportsgel. Och det blir INTE Asics på fötterna utan Mizuno. Och det kommer att bli enormt kul!

Nu kör vi! Med eller utan kompression.

Bästa sällskapet

Sådär, nu verkar det ordna sig att blogga igen. Skrev som sagt några inlägg som inte alls blev publicerade. Hamnade bara i draft-läge hela tiden trots att jag ville "publicera". Nu kör jag Firefox som webbläsare och det tycks vara stabilt (än så länge).

Ja, vad har hänt sedan sist? Ja, inte mycket. Men jag kan meddela att jag i alla fall inte rymt med brevbärarn, som RW-Sofie undrade:) Träningsmässigt trappar jag ned den här veckan, dessutom har jag "blivit med hund" i några dagar och passar på att bekanta mig med familjens kanske busigaste medlem. När jag sprang sista långpasset i tisdags kände jag av benhinnorna lite (även vid en promenad på kvällen). Bestämde mig för att ta det lugnt i några dagar, nu känns det mycket bättre och jag ska nog bara köra ett lättare pass (med hundsällskap) i eftermiddag och eventuellt ett mellandistanspass (utan hundsällskap) i helgen - sedan är jag kittad inför peppveckan!

Sista långpannan avklarad & Maratankar

Alltså, Blogger fortsätter superstrula för mig. Det här börjar inte minst bli irriterande utan även lite smått bekymrande med tanke på att man mister inlägg och kommentarer hela tiden. Har dessutom svårt att kommentera andras bloggar. Ja, får hoppas att Blogger lyckas sparka igång supporten igen snart...

Nåväl, över till träningen. Sprang en mil i måndags och 20 km i går, och med det sätter jag nu stopp för hårdträningen inför maran. Kommer eventuellt att ta något pass till den här veckan, sedan får nästa vecka bli kolugn med 2-3 pass på 5 km vardera. Känslan igår var att jag kände mig trött och övertränad i benen, fick slita ont för att nätt och jämnt lyckas hålla 5:40-fart över två mil - ingen känsla man vill ha såhär drygt en och en halv vecka inför maran. Hade dessutom ont i benhinnorna och ena vaden. Å andra sidan tror jag att det kommer att lägga sig med några dagars vila så man samlar kraft och återhämtning.

Strategiskt sett kommer jag inte att satsa lika hårt som i september förra året (där jag bl.a. gick ut alldeles för hårt). Jag kommer att springa mjukt och fint och hoppas på ett så jämnt marathon som möjligt. Jag hoppas så klart på en tid under 4 timmar men kommer inte bli besviken om jag inte klarar det. Mitt stora tidsmål i år är ju som sagt Sydney marathon i september i år så jag ser Stockholm marathon mest som en rolig grej och att få lite mer erfarenhet av långdistanslöpning.

Helgen i bilder

Tokstrul med blogger just nu! Trist att tappa inlägg och kommentarer men jag verkar inte vara ensam med det här problemet. Blogger är ju en gratisfunktion så man kan ju inte begära så mycket i det här fallet. Hur som helst - bjuder på en liten bildkavalkad från den gångna helgen. Tog en weekend i fina Umeå.

Björkarnas stad. Löprunda längs Umeälven - rogivande och vackert.


Färgexplosion i alla parker - tulpaner är så vackert!!


Pustar ut efter en dag på stan.

I taxin, i trappen, i hissen, i hallen

Ny vecka, ny träning! Förra veckan lyckades jag få ihop 67 km på 5 pass, en för mig rätt lagom mängd nu så här 2,5 veckor innan marathon. Känner jag mig pigg och fräsch och ITB-känningarna som jag hade innan helgen har tack o lov inte blivit värre.

För övrigt knarkar jag svenskmusik så det slår lock i mina australiensiska (nåja) öron. Veronica Maggios småkryptiska texter lämpar sig rätt bra på vägarna.

13 km i morse. Du ska passa dig som satan.

Full fart framåt!

Trots att jag har semester har jag så himla mycket att göra att jag knappt hinner blogga eller kommentera. Men det är väl så det brukar vara under en semester? Det känns helt underbart att kunna ta sovmorgnar, springa en sväng under förmiddagen och sedan åka och hälsa på någon eller göra någon annan aktivitet. Jag njuter av varje minut!

Igår blev det en kortare runda på 8 km, skönt att få genomblödning i benen efter långpasset i onsdags. I morse sprang jag en mil ut mot havet. Kände en svag känning av ITB på utsidan av vänster knäet, jag vet inte om jag känner efter för mycket nu eftersom tävlingsnerverna börjar göra sig påminda. Hoppas så klart att det försvinner snabbt som ögat om jag bara stretchar utsidan av höften och låret extra mycket. ITB har jag ju haft förrut och det tycks alltid komma fram när jag springer i väldigt backig terräng, som det är här.

25 km & hur ska man orka mer?

Man kan tycka att det inte ska vara nån väsentlig skillnad på 20 eller 25 km men det händer nog rätt mycket i kroppen ungefär när halvmaradistansen är avverkad. Just den känslan kan jag tycka är rätt så markant, alltså att man fortfarande är på topp runt 2o km men så rasar det snabbt därefter. Så upplevde jag det idag när jag var ute och sprang. Hade 3 flaskor vatten i bältet och en GU-gel med favoritsmaken vanilla bean. Gelen intogs vid ca 14 km och vattnet räckte hela vägen hem. I ärlighetens namn hade jag ambitionen att springa hela 30 km men jag var så fruktansvärt slutkörd redan vid 23 km att jag helt enkelt inte orkade mer. Vände och sprang hemåt i stället.... Men ok, 25 km känns gött i benen, känner mig lite lagom mör och har faktiskt lite skönt ont i fötterna också. 25 km är för mig rätt långt. 42 km är jäkligt långt. Vore bra om man kunde få till ett pass på runt 30 km snart.

Tid: 2:16:02
Distans: 25 km
Snittfart: 5:26 min/km

Gult på fötterna under långdistansen idag. Här "premiärkörda" på promenad några dagar innan. Himla bekäma men kanske aningens svampiga.

Hallå vädret - vad hände?

Från grönskande försommar till grådaskig vårvinter på 24 timmar - ungefär så skulle jag beskriva vädret när jag var ute och sprang imorse! Vinden ven från alla håll, benen och rumpan var stelfrusna, det var stolpigt att springa och runner's high-känslan lyste med sin frånvaro. Väl hemma började det snöa... (jo, jag vet, jag är bortskämd med Australienklimatet) men att det ska snöa kanske är väntat med den tidiga våren vi har haft och allt? Jag vet inte. Hur som helst - 12 km i 5:35-fart blev det. Kollar man på väderprognosen ser det inte bättre ut imorgon, men vi biter ihop och får väl helt enkelt ladda med långkallingar under tigtsen eller nåt.

Happy Valborg!

Efter en härlig lite kortare morgontur på ca 6,5 km kommer jag om några timmar att sätta mig på tåget mot björkarnas stad för att fira valborg. Kände mig lite sliten i morse, sprang 10 km snabbdistans i går, och det är väl klart att de senaste veckornas lite hårdare träning tar ut sin rätt. Gammlia lockar med fina löpmiljöer uppe i Umeå men vi får se om jag får med mig fint sällskap i spåret i morgon innan jag åker söderut igen.

Trevlig valborg alla nu och ta det lugnt med smällare och brasor! :D

Ta en bulle till!

Det fina vårvädret håller i sig, träden knoppar ut i gröna kulörer och det är verkligen perfekta förhållanden att springa! Idag blev det 20 km runt Domsjö och ut mot Gullvik, förvånade mig själv med en relativt snabb snittfart på 5:25 min/km. Förvånad blev jag som sagt eftersom det kändes rätt så lättsprunget, trodde jag skulle snitta på ett mycket lägre tempo, men det är ju roligt att få ett statusbesked i form av detta. I återhämtningssyfte slukade jag en gigantisk semla nästan omedelbart efter rundan (sedan rejält med mat kort inpå). Det är lite komiskt hur man kan känna att man är konstant hungrig, magen tycks inte ha någon botten.

Mellan rundorna och allt bullätande kollar jag på kartorna och planerar riktigt äventyrslystna rundor där jag aldrig varit. I Öviksområdet (och Domsjö framförallt) finns det ju oändligt många skogsstigar. Många av stigarna är inte så springvänliga utan lämpar sig mer för trekking men en hel del lockar till riktigt fina rundor och det gäller ju att passa på när man är här. Imorgon känns det som jag skulle vilja kolla in snyggvillorna ut emot Nötbolandet och Hörnskatan. Här kan man dessutom avvika ut mot Skommarhamn och om man är sugen på ett riktigt äventyr bör man kunna fortsätta ända ut emot Gullvik. Det bör bli en tur på runt 35 km - något som jag inte kommer att ge mig på redan imorgon men kanske nästa vecka.

I tråkighetskategorin kan jag meddela att det där förbannade skavsåret under bh-bandet (framtill) inte blir bättre trots idogt smörjande med en antifriktionskräm som jag brukar använda. Alla som fått ett gnagande skavsår vet att det inte gör ont när man springer men däremot när man duschar... så känns det inte så där jättetoppen... Problemet är just att råkar man få ett skavsår just där så är det hemskt svårt att låta det läka (om man inte ger tusan i att springa alltså) eftersom bhn liksom sitter väldigt tight på ett och samma ställe. Men vad tusan, det som inte dödar en gör en starkare, eller hur var det nu?

Det knoppas för fullt när man kolla på träden! Lite japankänsla a'la körsbärsblommor får man.

Fulsnyggt

Den här stan är fulsnygg på något sätt fast när man är här så sällan och har väldigt romantiska minnen av stället (skolåren, kompisarna, en bra uppväxt helt enkelt) är det mest det snygga man ser. Det glittrande vattnet är såklart en grej, alla dessa skogsstigar i orörd natur en annan. Robusta hus med väskötta trädgårdar. Avancerad infrastruktur som man alltid kan lita på. Nolaskogsandan, slår det mig, är annan snygg grej. Just det här att inget är omöjligt - ska vi vända den här utdöende stan [Dövik] till en världsklasstad så då gör vi det helt enkelt. Inget är omöjligt, det är bara i din egen skalle som begränsningen finns. Det är snyggt tänkt och det gillar jag.

Löparrrundorna går genom fina syremättade miljöer, på grusvägar, med slokande björkar i bakgrunden och tallgoxar som kvittrar fint som sällskap. Det kanske är lika bra att man måste passera det fula också så man inte får för sig att flytta tillbaks.

Snabb vår & tacksam vecka

Påsken och den gångna veckan går mot sitt slut. Jag njuter i fulla drag att vara hemma och mysa med familjen och passar på att äta konstant - som sig bör - vila, och givetvis träna en hel del också. Summerar 70 km löpning under den gångna veckan, det känns jättebra. Det blev ett lite kortare långpass idag på 18 km runt Domsjö (Norrvåge, förbi fröodlingarna, Vårby, och Vågsnäsvägen, sedan ut mot Gullvik och tillbaks). Trots det fina vädret mötte jag inte många löpare, däremot var det hyfsat många träningscyklister på vägarna och rätt många stavgångare.

När jag sprang idag tänkte jag på hur fort allting händer under våren; för några dagar sedan låg isen som små öar på vattnet, i morse var den helt borta, man såg gröna knoppar på björkarna och temperaturen hade stigit en bra bit över +15C när jag sprang. Inte lika kallt för rumpan alltså! :) Förrutom ett skavsår precis under bh-bandet (inte skönt när man duschar!!), så måste jag ändå säga att allt känns toppen - benen är oförskämt pigga trots den, för mig, upptrappade veckodistansen samt antalet backar men allt känns bra och ljumsken håller måttet. Det tackar vi för!

Syre!

Över stockar och stenar, åtminstone bitvis, gick turen idag. Kallt som tusan var det, dryga +5C när jag begav mig från hemmet. Rumpan frös till is kändes det som. Jag sprang ner mot havet, förbi skira öar med smältis på vattnet och fula enstaka drivor snö som skräpade ner i den annars så fina miljön. En modest tur på 10 km i 5:40-fart. Nästa gång tar jag med mig systemkameran, tänkte jag, det är alldeles för fint att missa.

Nån gång under 2009 under en annan tid på året.