Bete

Det ar en harlig tid den har kravlosa, prestationsfria inga-lopp-i-sikte-kanslan. Att ge sig sjalv lite fristad, springa bara pa kansla och utan schema, kunna tanka pa sondagar utan att omedelbart gora aterkopplingen langpass etc.

Det ar harligt anda fram tills att man - 6 manader efter man sist tavlade - star infor den dar bisarra, aterkommande kanslan av att man alltfor ofta valjer soffan framfor att snora pa sig skorna, lurar sig sjalv med alla mojliga konstiga ursakter att ge sig ut, och foredrar sovmorgnar pa helgerna nar man borde vara ute och springa. Ja, det sistnamnada kanske bara ar relevant for en exilsvensk i Sydney, men ni fattar. 

Har antligen tagit mig i kragen och registrerat mig till nagra lopp, hoppas att det ska funka som bete for att andra pa detta beteende.

10 km - 3 maj - Centennial Park

Sydney Halvmarathon - 19 maj 

Sydney marathon - 22 september

Break a leg eller nat!

Soluppgangar ar helt enkelt for fina for att sovas bort.

Tankar från ett lopp

Det finns vissa saker man minns lite extra mycket fran vissa lopp - saker som estar sig fast pa hjarnhinnan som lite extra utmarkande stunder.  Det fantastiska publikstodet i Stockholm marathon tex. Metallicas Enter Sandman pa hog volym vid City2Surfs Heartbreak hill. Den otroliga varmeboljan da jag sprang mitt allra forsta halvmarathon i Centennial Park. Den roliga "roda mattan liknande" malgangen vid She runs the night.

Nar det galler Sydney halvmarathon 2012 sa kommer jag alltid att minnas kanslan att det aldrig tog slut. Att satteliterna var helt osynkade med kilometermarkeringarna (alternativt att banan var felmarkt) och att det kandes som en oandlighet att springa YTTERLIGARE nastan 900 meter efter att man passerat 21 km. Garminfel eller fel uppmarkta banor kan verkligen fa en att balla ur nar man springer. Man ar sa otroligt fokuserad pa det man gor att man litar helt och hallet pa att det ar ju MIN klocka som galler - det ar ju DEN som hela tiden talar om tiden och distansen for mig.

Sen var det det har med de manga fina STORA banderollerna pa slutet av loppet. "Pain is temporary, quitting is forever", eller "Chafe now - brag forever" tex. Den senare gillade jag speciellt mycket under loppet, den fick mig faktiskt att dra upp tempot lite grann. Vid 18 km behovde man verkligen den dar peppningen hur mycket som helst.

Starten vid Hyde Park borjade som vanligt ratt grotigt men trots det gick det att halla ett hyfsat bra flodestempo anda pa nagot satt. Kanske tack vare det klasssika startscenariot dar alla RUSAR ivag vid starten och haller en hyfsat bra tid tills man blir trott, vid 5 km ungefar. Min femma klockades i alla fall enligt planen pa strax under 25 min ungefar, sedan blev det ratt osmidigt helt plotsligt, mycket gasa-stanna-springa emellan. Forsta vattenstoppet tog jag vid 8 km, en liten klunk vatten som jag hallde i mig springande nar vi styrde in i Pyrmont. Ratt mycket smakullar dar men roligt att springa i detta omrade som egentligen ar perfekt for stadslopning. 

10 km enligt min klocka avverkade jag pa 49:20 men redan har fattade jag ju att klockan och km-markeringarna var helt off eftersom jag sag mil-skylten nastan 300 meter efterat. Fiskade upp en GU-gel vid 12 km ungefar och snart darefter var det en till vatskestation dar jag plockade upp en mugg och lyckades fa undan den sliskiga gelen i munnen. Sedan bar det uppat pa hemska Cahill Express dar man sprang in en bit pa Harbour bridge (kampigt har!) for att gora en s.k. U-turn och sedan springa ned i tunneln dar sattelitmottagningen forsvann en aning. Pa undersidan av Cahill Express kampade vi oss vidare ned pa Macquarie Street och det kandes jobbigt, jobbigt men det var da banderollerna dok upp och liksom lyfte en framat, fick en att kampa vidare.

Den sista kilometern kandes evighetslang, speciellt nar jag kollade pa klockan som redan visade uppnadda 21 km. Men i sjalva verket var det ju nastan 900 meter till som skulle avverkas - svart att ta i det skedet! Nar jag kom i mal kande jag mig totalt intetsagd - kande varken nagon gladje i att ha slutfort loppet eller besvikelse over att jag inte hamnade under tidsmalet. Det var liksom skont att inte springa langre, jag kande mig totalt utpumpad och lite lurad pa, vad jag tyckte var, en enorm distansskillnad..

Nu sa har dagen efter kanns det bara sa lojligt och irrationellt att kanna sa har. Men det ar svart att styra sina kanslor vid ett lopp och att bara slappa tidspressen man bygger upp i samband med ett lopp. Jag kampade som ett djur igenom hela loppet, det var lange sedan jag hade sana har stolpiga ben som jag har i dag. 

Sydney Half Marathon - 1:47:59

Nehepp, det blev inte som jag tankt mig anda, sub-1:45. Men icke desto mindre - ett PB i alla fall. Det ar sa kul att springa lopp aven om jag kanner att jag ar liiiite missnojd med sjalva slutresultatet (visst far man val vara det anda?). Kanns som jag korde slut pa kroppen idag. Aterkommer imorgon med en langre lopprapport.

Taggad

Alla fina Varvetprestationer och berattelser fran helgens gang har gjort mig supertaggad och riktigt sugen pa att springa lopp nu om nagon vecka. Vilka tider overallt, och det later som ett riktigt roligt lopp med mycket partystamning. Vill helt klart springa varvet nagon gang om det faller samman med ett sverigebesok.

Igar sprang jag ett bra pass pa lopbandet. Upplagget var enligt foljande: 1 km uppjogg, 10 km @ 5:00 min/km, 2 km @ 4:45 min/km och slutligen 1 km nedjogg - totalt 14 km. Kandes gott att fa till nagra snabba kilometrar pa slutet efter en mil i bra tempo. Nu blir det ju lite lugnare upplagg den har veckan da jag vill ha pigga, energiska och riktigt loparsugna ben pa sondag men det vore kanon om jag kunde fa till ytterligare ett sant har pass innan loppet pa sondag. Ikvall blir det aterhamtningsjogg da jag kan kanna av passet fran igar. Hoppas fa till det sista snabbdistanspasset pa onsdag.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Tänk om, tänk rätt!

Sprang en mil pa lopbandet igar - 2 km @ 5:30 min/km, 4 km @ 5:00 min/km, 2 km @ 4:37 min/km, 2 km @ 5:30 min/km. Mitt pa passet, dar farten var lite snabbare, kande jag mig inte HELT slutkord aven om jag flasade ratt mycket och fick stanna och dricka vatten innan nedjoggen. Det ar roligt att se sma steg i ratt riktning emot utmaningen. Aven om det ar valdigt anstrangt att springa i ca 4:30-fart sa kanns det hanterbart, atminstone i tva pyttiga kilometrar. Aterstar att se om jag kan fa ut annu lite mer fart under dessa tva snabba kilometrar (ska jag dessutom i borjan av juni kunna fixa 4 km i 4:14-fart, hemska tanke, sa maste jag alltsa kapa 23 sek/km och det ar ratt mycket...).Men i overlag, det stora malet ar ju sa klart att kunna halla en battre fart under en lite langre stracka an 2 km...

Att springa 2,1 mil pa 1:45 kanns tufft - det ar langt utanfor komfortzonen nar benen borjar bli stolpiga och trotta. Att vanja kroppen att ligga i overfart ar nagot jag maste jobba med. Men kanske viktigast av allt ar att jag maste andra tankearbetet nar det kanns jobbigt. Det ar okej att vara jatteflasig och ha en hog puls. Det SKA vara jobbigt att springa. Jag kan inte halla pa och myslopa hela tiden om det ar tidsresultat jag vill se. Varje kilometer raknas vid lopp. Maskar jag nagra kilometrar och tanker att "den har langsamma kilometern tar jag igen sen" sa blir det ju sa himla mycket jobbigare att kompensera den 'tappade' farten sen. Pain is temporary, quitting lasts forever.

Ar taggad som tusan infor det har halvmarathonet nu. Jag vet inte om det gar att gora nagot at tavlingsformen nu forrutom att lagga in nagra smabbdistanspass den har veckan. Loppet gar om mindre an tva veckor och jag hoppas och tror att jag ar battre forberedd an nansin. Jag ar redo for ett PB nu och det kommer att bli sub-1:45!

Cooks River - 16 km

Idag har jag sprungit "hare" for min kompis J som nyligen har blivit loparfralst. J lyckades halla ett jattesnabbt tempo anda upp till femte kilometern ungefar, sedan droppade han av mer och mer. Men han gjorde ett fantastiskt bra jobb och kom in pa tiden 1:21:43, en snittfart 5:08 min/km. For att ha klarat av max 10 km tidigare sa maste man gratulera honom - i jamforelse ar ju 16 km en jattelang distans, och att halla en san snittfart ar jattebra. Det var roligt att springa som support och "dra", en bra anledning att springa i bra tempo alltsa.

Jag tanker pa dagens lopp och She runs the night som bra forberedelser infor Sydney half marathon, som gar om staplen om tva veckor. Kanslan under bada loppen var att farten kandes snabb i vissa delar (>5:00 min/km) men dagens lopp bestod av alltfor manga jogg-kilometrar som jag kommer att klara mig utan om jag springer sjalv och i ett lopp som SHM. Jag laddade dessutom med en sportsgel under loppets gang och kande av den positiva effekten direkt. Kommer salades att kora med samma gel jag anvant tidigare, Vanilla bean GU Sportsgel. 

Lite sifferstatistik for den som ar intresserad:

Söndagspass i måndagströtta ben

I morse sparkade jag igang den har veckan med en klassisk ÅH-jogg; kan inte pasta att jag var jattesugen pa att ge mig ut nar vackarklockan ringde vid 6.15-snaret men som vanligt kandes det SUPERSKONT efterat, speciellt efter gardagens pass som blev lite langre an vad jag hade tankt.

Forra veckan loggade jag 4 pass pa 13, 11, 8 och 22,5 km, kanske inte jattemycket distans generellt sett men langpasset igar kandes av i benen i morse.

Langpasset sprangs genom Centennial Park och ut mot Eastern beaches via Randwick. Sprang den ikoniska coastal walk-promenaden langs fina Bronte Beach, Tamarama, Nelson Bay och sist men inte minst Bondi Beach. Strackan ar underbart vacker med stupbranta klippor, oppet blatt hav och mycket upp o ner pa ojamnt underlag. Extra kryddigt blev det med de manga branta stentrapporna som dyker upp med jamna mellanrun och ar helt omojliga att springa i. 

Efter 14 km var det dags att ta itu med evighetsbacken upp till Bondi Junction som aldrig tycks ta slut nar man springer dar. Pinnade pa ratt langsamt och i vissa partier tillat jag mig att ga en svang nar mjolksyran borjade branna alltfor mycket. I storsta allmanhet bradskade jag absolut inte med farten och tiden blev ju darefter ocksa, ca 5:46 min/km och totalt 2:09 pa 22,5 km. Men vad gor det nar man far vara ute och gora det man gillar mest i vackert vader en sondagsmorgon. Hade inga som helst problem att somna senare pa kvallen.

Imorgon blir det vila och pa onsdag tanker jag ta tjuren vid hornen och springa snabbt.

Lopp på gång...

Morgonjogg imorse, 9 km i ungefar 6-fart, sedan 30 minuter core pa det. Underbart nar man val kommit igang men det tar ju sin lilla tid att fa liv i benen. Jag beundrar de som har disciplinen att springa VARJE morgon - det ar ju sa mycket enklare att trycka pa snooze-knappen nar telefonen borjar tjuta irriterat pa morgonen. 

Annars har jag precis registrerat mig till nagra lopp - forst ut ar Nike She Runs/She Runs the Night, 13 km, som gar av stapeln pa kvallen 3 maj i mitt hogkvarter Centennial park. Det ar alltsa ett event endast for tjejer och fokus ar just att oka insikten till hur man bast ska kunna trana sjalv som tjej efter morkrets inbrott. Det finns ju som sagt en hel del stolpskott som gar los pa gatorna har. Bra initiativ aven om jag inser att det aven har ett starkt kommersiellt syfte da Nike ar organisator. Men eftersom jag oftast springer i Centennial Park, nastan alltid sjalv, och VET hur laskigt det kan vara att som tjej springa ensam i parken kvallstid sa kanns det viktigt att delta i ett sant har event. Forhoppningsvis kan det leda till battre ljusslingor i parken (vilket vi ar i starkt behov av), kanske tom nagra stralkastare har o dar, nagon patrull, osv. Men forhoppningsvis ocksa fler organiserade loparcommunities i parken. Jag tror det kan bli skoj.

Sedan blev det en halvmarathon-registrering. Sydney half marathon 20 maj. Sist jag sprang, vilket ar evigheter sedan, kandes det sa har efterat. Givetvis vill jag kapa det PBt, jag siktar pa runt 1:45, hoppas verkligen det haller!

Vilken helmara det blir ar inte 100% klart annu. Gold Coast marathon namnde jag tidigare men det kan eventuellt bli Sydney marathon istallet. Har en kompis som velar fram och tillbaks om hon kan hanga med... Hur som helst ar det skoj och otroligt motiverande att ha  nagra lopp att se fram emot - det kan bli lite mer konkret fokus pa upplagget nu.

Sydney HM - Den långa versionen

Sydney visade sig fran sin basta sida i gar morse nar jag, tillsammans med ca 10000 andra lopare, intog Hyde Park och startfallan till Sydney Half Marathon. Aven om det var ratt kylslaget - cirka +13 och ra luft - hade vi en klarbla himmel med sol ovanfor oss; ett gott tecken pa att det skulle bli en fin hostdag med utmarkta springforhallanden.

Jag krop in i startfallan runt 7.15 for att fa en bra plats lite langre fram. Konstigt nog fanns det inga speciella startgrupper forrutom de seedade loparna som givetvis stod langst fram. Dagen till ara hade jag springsallskap med kompisarna A & J som jag hade mott upp utanfor parken innan. Jag visste att de bada tranat ratt hart infor det har och de hade en, for mig, ratt ambitios malsattning pa sub-1.45 i dagens lopp. Perfekta harar med andra ord aven om min egen ambition var att kapa mitt eget PB med cirka 5 minuter, alltsa fran 1:55:07 som jag satte i februari.

Starten gick 7.30 och vi trummade ivag. Efter forsta kilometern som gick i 5.20, konstaterade A att "nu var det dags att oka en aning". Shit, tankte jag, redan! Hoppas jag kan hanga med pa det har nu... Foljande fem kilometrarna gick pa alla under 5-tempo. Aven om >5 ar hyfsat snabbt for mig kandes det latt och det liksom bara flot pa. The Rocks erbjod lite smakuperade gator men den forsta riktigt jobbiga backen var vid 6,5 kilometer; den nastan 600 meter langa tunga Hunter street-Hill med en rejal stigning som gjorde att benen blev varma av mjolksyra. Val uppe pa kronet var det massor med publik som hejade pa. Har mottes vi aven av de forsta elitloparna som nu var inne pa sitt andra varv och dundrade forbi i imponerande takt.

En lang och valbehovd backe ned till Botanic Gardens och Mrs Macquarie chair borjade. Tempot drogs upp igen och vi holl oss langt ifran vatskekontrollerna for att undvika flygande vattenmuggar och torstiga lopare. Som sagt, skont med nedforsbacke men samma vag skulle ju ocksa springas ut ur Botanic Gardens. Nedfor blev nu uppfor, och har var det en och annan stackare som saktade ned och gick i den sista backen ur parken. Sjalv kande jag mig markbart seg men knotade pa och undrade hur tusan jag kunnat missa att tanka pa Sydney CBD (Central Business District) som en sadan valkuperad miljo.

Milen passerades pa 51 blankt. Ratt tunga ben efter alla dessa backar, och jag sa till A som talmodigt sprang bredvid mig: "Vill du sticka sa gor det!". Jag anade att hon var starkare i det har laget; och mycket riktigt, hon okade pa steget lite och det tog inte lang tid forran man knappt sag skymten av hennes valtranade lilla rumpa. Andra rundan paborjades och det var nu dags for energiintag; vid elfte kilometern, som tack och lov var nedfor, sog jag i mig min medhavda vaniljgele (ratt god faktiskt!) och kande ratt snart hur effekten av detta kickade igang. Borjade kanna mig stark igen och nar vi kom ned pa Hickson Road, forbi Pier Point, Operahuset och Circular Quay, avverkade jag loppets snabbaste kilometertider: 4.50, 4.51 och 4.45. Kanske var det de romantiska minnena som gav mig en extra boost nar jag passerade min egen brollopsplats Dawes Point Park? Det var hur som helst loppets starkaste stund, och i och med att jag fortfarande lag i narheten av farthallaren som holl sub-1:45-fart fick jag under en vansinning sekund en tanke om att 106 minuter kanske skulle kunna vara inom rackhall.

Men det var innan den andra stigningen av Hunter Street Hill. Alltsa allvarligt talat - Hunter Street, jag kommer i fortsattningen att hanvisa till denna backe som helvetesbacken. Har fick jag formodligen skorda vad jag tidigare satt och benen kandes mer och mer blytunga for varje steg uppfor backen. Forsokte med olika uppmuntrande mantran i det har laget: forst "stark-latt-snabb", sedan "pain is temporary, quitting is forever" , t.o.m. Kentas gamla alkisdanga "Just i dag ar jag stark" fick sig en genomkorare i skallen. Uppe pa kronet igen pep klockan att min 17:de kilometertid blev 6.44 - inget att skryta om infor barnbarnen alltsa. Men nu djavlar! Nu fick jag griller i skallen att jag inte skulle tappa mer har. Jag visste ju att min svaga sida ar just backar och eftersom det nu var nedfor ett tag (innan det blev uppfor igen alltsa) var det bara att ta i anda ifran tarna och utnyttja lutningen som erbjods. Snart kom jag upp till 18 km dar det kandes "OK". Sedan kom de sista stigningarna som gav sa mycket blykansla i benen att det inte var roligt langre. En kille som uppenbarligen legat pa FOR hart stapplade at sidan och fick ur sig frukosten. Det ar aldrig kul att se sant men det tog inte lang tid innan ambulanspersonalen var framme och sakrade laget.

Sista kilometrarna var ingen njutning; jag ville mest bara overleva och komma i mal. Sahar i efterhand hade jag kanske kunnat kapa nagra minuter till (overlag) men kanslan av tung mjolksyra och en trott kropp gjorde det omojligt att stegra i det har laget. Jag tog den sista biten i komfortzonsfart (5.20) och nojde mig med det. Maken tog emot vid mallinjen. Kramade och gav mig vatten. Forde mig fram till medaljluckorna dar jag fick medalj, goodie bag och sportdryck. Hela parken var fylld av svettiga, rosenkindade lopare som alla mer eller mindre hade en glad uppsyn och gratulerade varann kors och tvars.

Hur kandes det da? Jo, alldeles superharligt! Ar jattenojd med att jag lyckades sla mitt eget mal samtidigt som det kandes bra att jag inte satsade for hogt. Vem vet, nasta gang kanske det blir sub-1:45?! Men det far verkligen bli en annan dag. Idag ska jag vila och vara stolt. For just idag ar jag stark (inklusive alla andra mantran jag rabblade igar:-)).

Kolla in loppet har via Garmin Connect

Distans: 21,1 km
Tid: 1:49:53
Snittempo: 5:12 min/km
Snittpuls: (korde utan pulsbalte)

Sydney Half Marathon - 1:49:53

Woohoo - dar satt den! Ar supernojd. Nu blir det matintag och ta hand om benen...

Snart dags igen...

Idag i posten dok nummerlappen och elektroniska taggen upp. Alltid spannande att fa hem detta och kanna att det snart ar dags igen, det blir liksom lite mer konkret da! Nu ar det lite drygt en manad kvar - langtar!

Annars vantar jag pa att registerringarna ska slappas for full-maran - pa mandag galler det att hanga pa laset eftersom man kan borja anmala sig da. Lite konstigt med bara 5 manaders marginal men det ar ju inte pa langa vagar lika manga deltagare som i tex Stockholm marathon.

Halvmarathon: Sri Chinmoy, Centennial Park, Sydney

Klockan sex vacktes jag av vackarklockan denna sondag. Tva smorgasar med ost, kokt agg, youghurt och appeljuice slukades vid matbordet samtidigt som maken gick och plockade ihop sina lopargrejer, gick ut pa balkongen och meddelade att det skulle bli en varm dag idag. Otippat Sydneyvader... La pa ett extra lager solfaktor och en solskyddande lypsyp pa munnen. Keps och vattenbalte var ju obligatoriskt. Vi satte oss pa mc'n och drog ivag till Centennial Park och Mackay Sportsground dar starten skulle ske.

Gruppen lopare denna morgon var en liten men angenam skara pa 147 startande halvmara-deltagare. Forrutom 21.1 km kunde man aven springa 4 & 7 km, i vilka det hade anmalts ytterligare ca 340 lopare. Banan for halvmara-distansen var 3 rundor, plus lite till, runt samma bana som 7 km-deltagarna skulle springa.

Stax innan attasnaret var det dags att ta plats i startfallan. Fjarilarna i magen var nu stora som fladdermoss. Jag konstaterade att det var ratt manga bekanta loparansikten. Dels lopare jag mott i parken forrut, och sa elitlopare som t.ex. Magda Karimali (Best female i det har loppet med tiden 1:26:08) och Chadi Elaskhar (Best male med imponerande 1:16:14). Startskottet gick och sekunden efter hordes det valbekanta ljudet av en hop elektroniska klockor som startades igang med ett kallt datoriserat piiiip. Nagon exalterad halvmarathon-lopare ropade fortjust: Yeah, let's go!! och sa trummade vi ivag genom startlinjen.

Forsta tva kilometrarna gick i 5.00-fart. Jag tankte att det far bara eller brista men det kandes onekligen bra och inte alls som jag gick ut for hart. Eliten skingrades ratt tidigt. Sjalv hamnade jag i en liten klunga som tycktes halla den fart jag sjalv valt. Idag hade jag dessvarre inte lyxen av nagon halvmara-partner utan fick tjuvlyssna pa vad andra konverserade om; det var onekligen mycket lopnordsnack och stamningen var sadan att man latt kunde komma med i samtalet om man ville. Forsta varvet (7 km) kom pa 36:16 och med det tankte jag att det har kanns inte alls pjakigt. Trots mycket svalka pa sistone var det ocksa ratt hog luftfuktighet. Detta kunde man se pa graset som hade dagg och var ratt mjukt att springa pa. Lukten av gras och en svag bris fran sjoarna forde med sig bra energi. Men den basta energin kom saklart fran maken som stod under ett trad och ropade "You're just cruising, baby! The whole park loves you!!"

Detta gjorde att det kandes latt och helt underbart roligt. En hel park som alskade mig!! Fick ivag nagra slangkyssar till karleken innan jag stegade ivag med latta ben. Underbart att fa support pa det har sattet. Feel good-kanslan holl i sig till milen ungefar nar jag kollade pa klockan igen som visade 52:44. Det var ungefar har jag fick min forsta negativtanke av "Shit - mer an dubbelt sa langt kvar". Pa nagot satt - tack o lov - lyckades jag vanda detta till "Shit - har REDAN avverkat halften!". For att halla motivationen igang halade jag upp en GU sportsgel som jag slurpade i mig pa nagra sekunder. Smaken av vad som skulle vara "A delightful feast of fresh summer fruits" la sig som en tjock hinna pa tungan och langs med gommen. Vidrigt. Det var bara att svalja ned denna ackliga sorja med vatten och invanta att sockret och salterna skulle verka.

I en skogsglanta syntes nagra buskskvattare som uppenbarligen hade druckit for mycket vatten (tack o lov lyckades jag halla mig den har gangen). Jag trummade pa med det okade energiintaget och tankte att det var en jakla tur att man inte fick nagot pinsamt magproblem av gelen. Pass 14 kom ratt snabbt och med den ocksa den befriande tanken att det bara var 7.1 kilometer kvar. Vid det har laget var gruppen rejalt splittrad men jag hade en flasande herre bakom mig som jag minsann inte tankte slappa forbi. Aterigen hejarop ifran maken och uppmuntrande ord som formade tankar som "Det har ar tammetusan skitcoolt!". Tankarna gjorde att det kandes relativt latt aven om jag tryckte pa sa gott jag kunde och riktade disciplinen at att bara fortsatta. Saktade ned gjorde jag bara for att dricka men nagra totalstopp tillat jag aldrig under loppet.

Vid artonde kilometern borjade min egen mentala nedrakning. Mitt eget vatten var slut, det var varmt sa inat bengen men jag visste att det var en vattenstation kvar. Kollade pa klockan som visade 1:37:06 - har insag jag att mitt mal pa under tva timmar inte alls skulle bli en omojlighet. Hall ut, inte langt kvar nu! Fick jag hela tiden tanka. Jag var anda FRUKTANSVART trott har och med det tillat jag mig att sakta ned till 6.20-fart ett tag tills man kunde skynja mallinjen nagon kilometer bort. Har fick nagra medlopare blodad tand och okade farten en aning. Jag svarade med samma tempo. Pa upploppet blev det faktiskt ratt spannande dar jag, en kille och en tjej kampade till malgang och slutade alla tre inom loppet av nagra sekunder.

Basta maken stod vid mallinjen och fotograferade. Tog emot en svettig fru som strackte armarna mot himlen, log brett, slutade springa men kunde inte sluta le. Fick en lang kram och sa damp vi ned i graset under skuggan av ett trad bland hundratals andra svettiga lopare. Det var sa underbart att sluta springa och vara i mal. Och framfor allt att vara en halvmarathon-lopare. Stamningen var pa topp och jag konverserade glatt med mina "slutkompisar", gratulerade till bra lopp och att vi hjalpt varann pa vagen med den okade slutspurten. HARLIGT!!

Det bjods pa pannkakor, sylt, nutella och massa olika typer av farsk frukt. Jag slukade 4 stora pannkakor i ren loparhunger, at nagra ananasskivor och grattade maken som ocksa gjort en staende ovation i sitt 4 km-lopp. Det blev pa alla satt och vis en jattebra dag som avrundades med thaimat, nagra glas champagne och massvis med glass.

Distans: 21.15 km

Tid: 1:55:07

Snittempo: 5.26 min/km

Maxtempo: 4.16 min/km

Fokuserad och svarflortad donna pre-race....

Slutspurt av tva tjejer och en kille...

1:55:07

Jaaa! Klarade malet under tva timmar och i.o.m det var jag nastan tio minuter snabbare an forra gangen. Det kommer en mer utforlig rapport om ett tag - tills dess kika in statistiken har som visar pa ett jamnt och fint lopp. Ar supernojd. Nu ska jag forst ta hand om ett par trotta ben och se till att fa i mig lite mat...

Klarar jag det här nu?

Pa sondag ar det dags. Halvmarathon. Harliga fjarilar i magen nar jag tanker pa det. Jo, jag ar nervos samtidigt som jag ar kolugn eftersom jag har gjort det forr och klarar aven distansen nar jag bara ar ute och sondagsspringer. Jag kanner terrangen dar vi ska springa, varje forgrening ar bekant, varje liten tuva. Dessutom ar jag mycket battre forberedd nu an sist jag sprang. Jag litar pa mig sjalv som lopare och vet vad jag maste gora for att klara distansen.

Sist jag sprang hade jag ju kollapsat pa banan 2 veckor innan start. Det var under ett millopp och jag foll ihop som en blek klump langs med lopbanan. Det var inte ens speciellt varmt den dagen. Kollapsen berodde pa vatskebrist och att jag nyss varit sjuk och inte aterhamtat mig tillrackligt. Dumt gjort. Jag vaknade upp bland en hop ambulanspersonal som tog prover, viftade fingrar och gav mig oxygen och la is pa skallen. En orolig make som vantade pa laktaren. Hemfard i mycket skakig form. Kaskad-vomiteringar. Ja, jakligt dumt gjort - formodligen det dummaste jag gjort sedan jag borjat springa... men en laxa jag lart mig ofantligt mycket av och i och med det blir jag allt mer odmjuk infor det har med lopning.

Behover man vara orolig? Jag tror inte det. Samtidigt vill man ju prestera lite och med det kommer fjarilarna. Men jag laddar med mina vanliga rutiner infor loppet (=mastodontportioner av bra naringsrik mat) och mitt i loppet (=vatskebaltet och en sportsgel) samtidigt som pannbenet sager spring for livet. Fast oberoende av resultat sa vet jag att kanslan kommer att vara helt underbar nar jag passerar mallinjen.