Monday, November 9, 2009

Erase and Rewind - dramatik på hög nivå

Ja, vad ska man saga? Tre ord har gatt i rundgang i skallen sedan igar; pinsamt, idotiskt och vardelost. Att jag startade overhuvudtaget var idiotiskt, resultatet blev pinsamt och pa det stora hela blev dagen en helt igenom vardelos dag. Jag ar inte speciellt stolt over det har men kanske kan jag stoppa nagon annan att gora samma misstag, darfor delar jag med mig av detta.

Forra veckan var jag ju inte sadar jattepigg. Pa fredagen kande jag mig dock ratt mycket battre och pa lordagen mycket, mycket battre, sa pass bra att vi akte runt och kollade i stan i butiker och lite annat. Tog da beslutet att kanna efter hur jag kande mig pa sondagsmorgen nar jag vaknat och se om jag var sa pass bra att jag skulle kunna springa da.

Sagt och gjort - sondagmorgonen kom och jag kande mig PIGG och glad och lopsugen. Hoppade pa pendeln till Sydney Olympic Park och kom natt och jamt dit till startskottet. Det var bara att tranga sig in i sub-50-gruppen och borja rora pa sig mot startfallan. De tre forsta kilometrarna gick kalas, hade bra spring i benen och njot av fulla drag. Fyran kom och jag var torstig - hallde i mig en halv mugg (och resten pa huvudet) vid dryckesstationen som stod vid 4.6km. Tankte att jag plockar upp atminstone en till mugg vid ett senare lage. Sexan kom och det borjade kannas smasegt. Nagon dryckesstation fanns inte i sikte. Vid sjunde kilometern var jag ratt trott men benen pinnade pa och jag tankte hela tiden att "allt sitter i skallen - hall ut!". Vid attan borjade jag misstrosta och tanka negativt - "Fan, kommer det inget vatten snart??". Tvingade benen vidare med samma fart samtidigt som jag kande ett svagt illamaende och en olustig kansla av svaghet i hela kroppen. Nionde kilometern kom och jag formligen drop av svett. Fortfarande inget vatten. Har klockades jag in pa 45:30 och jag minns att jag inte hade speciellt manga klara tanka i det stadiet.

Vid 9.2km hander nagot. Jag har gatt igenom det ratt manga ganger i skallen men kommer inte ihag exakt vad. Foljer man Garminlasarens resultat ser man har att jag borjat vackla gaende med en fart pa cirka 15.16 min/km (pulsen ar for ovrigt extremt hog med ett snitt pa 175 bpm). Till 9.63 km hardar jag tydligen ut - dar stannar sedan tiden pa 52:05 eftersom kroppen slutat rora pa sig.

Vaknar upp med ambulanspersonal runt mig. Man tar puls, satter en oxygen-tub runt ansiktet och lagger is pa huvudet. Fragor som "how many fingers do you see?" (nagon haller upp tva fingar och jag lyckas fa ur mig "two") och "do you know what day it is" stalls. Enligt klockan ligger jag sa i ca 25 minuter tills jag kan satta mig upp utan att fa svindel och spy. Sedan stapplar jag mig upp och lyckas med en ambulansmans hjalp ta mig in i mal. De sista vasentliga 400 metrarna in i stadion. "Number Eight - Petra McLaughlin!!" hors det i hogtalarna just precis innan jag passerar mallinjen. Sedan kommer tararna. Besvikelse. Frustration. Skam. Idiotiskt.

Blir emottagen av en mycket bekymrad make pa laktaren som far hora hela storyn och sager ett varmt men chockat tack till ambulanskillen. Satter mig ner och blir ompysslad. Far vatten, skakar och mar pyton. Svaljer galla. Forsoker forsta vad som hant.

Sahar i efterhand da. Ja, som sagt, visst ar det latt att vara efterklok. Jag skulle ju givetvis inte ha startat. Skulle ha stannat hemma och vilat. Men nar man VILL sa garna sa ar det latt att inbilla sig att man KAN. Det jag tar med mig fran den har upplevelsen ar framforallt:

1. Ta det sakra framfor det osakra och STARTA INTE i ett lopp nar du precis nyligen varit sjuk.
2. Alltid - drick massvis med vatten - fore, under och efter.

Annars holl ITB-benet och som ni ser sa var motivationen initialt valdigt hog.
Run4Fun 022
Pre-kollaps: vid 1.5km i "toppform" med latta steg och ett brett leende

11 comments:

Andréa said...

Men gud så läskigt! Hoppas du mår bättre idag!

Staffan said...

Otäckt!! Man får sig ju onekligen en tankeställare!! Hoppas allt är OK nu!

marathonjohan said...

Otäck läsning, men skönt att det ändå gick bra! HUr känns det nu? Bra råd där med att inte starta om man varit sjuk, det är nog allt för många som gör precis som du gjorde, mot bättre vetande!

mialena said...

Fy vad otäckt! Kurvan ser minst sagt läskig ut. Hoppas du mår bättre nu!!

mialena said...

Hur funkade nya skorna förresten?!

Ingmarie said...

På något vis hade du ändå "tur" för det kunde gått mycket, mycket värre. Nästa gång lyssnar du på tant Ingmarie. Ok? ;-)

Snorkkis said...

Nej vilken historia. Vad läskigt. Hoppas att du återhämtar dig - och inte får några efter-effekter. Tack för att du delade med dig denna berättelse!

Daniel said...

Det positiva med denna berättelse är att den kan funka som en varning för oss andra ;)
Riktigt läskig läsning Petra. Hoppas det är bra med dig nu....

Petra said...

Andrea - Ja, det var valdigt laskigt... speciellt eftersom man inte riktigt fattade DA vad som hande (med nastan inget syre i knoppen kan man ju inte tanka sa bra). Tack - mar MYCKET battre nu!

Staffan - ja, visst ar det sa, man inser hur viktigt det ar att vara fullt frisk och ha tillgang till vatska nar man springer. Nu mar jag mycket battre, tack!

Marathonjohan - precis, jag tankte att delar med mig av det har sa kanske det gor att andra sugna halvfriska (halvsjuka?) lopare haller sig borta fran sparet. Tack, nu mar jag mycket battre!

Mialena - ja, man maste nastan kolla pa kurvan for att fatta vad som hant. Skorna ar jag jattenojd med! Latta och fantastiskt bekvama. Och som du skrev sa behovde jag en storlek storre! (Dessa ar 40 annars drar jag 39).

Ingmarie - jag vet!! Valdigt dumt av mig! Du gav mig ju faktiskt ett valdigt GOTT rad och jag valde att ignorera... ja, vad ska man saga - nu vet jag battre! *rodnar och skams*

Snorkkis - tack for omtanken! Ja det var inte kul. Tankte att jag sprider detta budskap sa kanske jag hindrar fler att bega samma misstag.

Daniel - ja, precis, jag tankte att det kunde funka ratt avskrackande... Tack for de snalla orden! Mar mycket battre nu!

Janne said...

Jobbigt för dig! Kroppen kan alltså säga till ordentligt ibland. Och tack för varningen! Hoppas kunna följa den.
jag förstår dig att du sprang, hade också tagit det beslutet.
Det är svårt att ställa in...

Petra said...

Janne - tack! Skont att hora att man inte ar ensam om att fatta knappa beslut ibland. Nasta gang vet jag battre, da kommer jag INTE att springa...