Mooot Sherwoodskogen!

Horrni nu tar jag min karesta i handen och sager hejda till er pa ett tag. Jag styr nu kosan mot lite varmare breddgrader; Koh Chang i Thailand bland annat. Om jag inte springer evighetslanga distanspass upp och ner langs White Sand Beach kommer ni att hitta mig under en kokospalm ivrigt sorplandes pa Mai Thai-cocktails. Hela loparkittet foljer saklart med saklart, jag slipper inte undan.

Ha det gott! Det ar mojligt att jag aterkommer och sager hej om kommunikationen funkar...

Finstilt var ordet!

2,5 km med. 9 km utan. Femmorna alltsa. Det ar nastan sa man kanner sprickorna i asfalten med sana har lattviktare - 190 gram enligt Nikes egen matning. Varje ojamnhet, varje litet gruskorn, varje grastuva under foten kunde kannas. Men shit vad det kan ga undan! Eller ar det bara en kansla att det gar snabbt, ungefar som nar man springer pa lopbandet och det kanns som man sugs fast pa bandet (fast man givetvis inte gor det)? Sitter allt i skallen bara? Ja, vi far helt enkelt se.

I ryggsacken hade jag favoritskorna Mizuno Wave Ultima som jag sprang resten av strackan, 9 km, med. Det funkade ratt bra. Ar ju ganska van att springa med ryggsack. Men vaderna - oj! Bra traning. Men nu ska jag ta mig an en hemskt stokig hall, ser jag.

Yours truly i "Femmorna"

Barfotakänsla fixad

Barfotalopning - eller mimiken av det - ar nagonting som pa satt o vis kanns alltmer lockande. Det blir ju ibland en del strandlopning for min del och eftersom vi ska pa en 2 veckor lang strandsemester alldeles snart kanns det extra kul att tanka pa lopning pa mjukt underlag.

Den ganga helgen bjod pa ratt mycket lopning; bade med och utan sallskap. Pa lordagen sprang jag sjalv och hade da tid att tanka till om det har med mjukare underlag. Jag var helt overtygad om att ett par Vibram Five Fingers skulle kunna vara det jag letade efter. Helt barfota ville jag inte springa, forra semestern fick jag blasor under fotterna, dessutom tog det ett tag innnan blasorna la sig och jag overhuvudtaget kunde borja springa igen med skor.

Sagt och gjort; efter lordagsloprundan blev det ett besok pa The Running Company i Bondi Beach, en butik som har ett utmarkt sortiment pa allt inom lopning. Fick tag pa ett par Five Fingers i ratt storlek och jag satte mig ned for att 'pula in' fotterna. Efter ca 10 minuters trixande med att fa in ratt ta i ratt fack gav jag helt sonika upp. Jag hade fortfarande smatarna i fel avdelning och en av tarna lag nastan bojd i sitt lilla utrymme. Hur jag ana forsokte kunde jag inte fa ratt ta pa ratt plats. Det har var uppenbarligen inget for mig. Dessutom fick jag skavsarskansla bara att ha pa mig skon - detta utan att ens rora mig runt! Forbannat ocksa! Hur kunde det har vara mojligt?! Jag var sa installd pa ett par Five Fingers med alla recensioner om hur fantastiskt det skulle vara att springa i dem.

"Most people have difficulties getting in to Five Fingers", forkunnade saljaren. "If you have curvy or bent toes, you won't be able to get into them at all. Try these instead! The ground control is awesome." I handen holl han ett par turkosa/lila Nike Free 5.0, en slags latt sneakermodell som mest forde tankarna till snygga promenadskor. Han berattade vidare; forrutom Five Fingers var dessa Nike Free 5.0 (och Nike 3.0, som de ocksa hade) det narmaste man kunde komma till barfotalopning och bra markkontakt. Skillnaden, som ju var uppenbart, var att det har var en traditionell sko utan vare sig ta-trix eller skoskav.

Efter en testtur pa lopbandet var jag sald. Markkontakten var helt klart tydlig; detta noterade jag framforallt nar jag rakade stalla mig pa en kabel och kunde kanna hur sulan nastan formade sig efter kabeln.

Ar barfotakanslan battre med Five Fingers? Ja, det kan jag nog tyvarr aldrig svara pa. Min snabba romans med Five Fingers ar over. Det jag vet daremot ar att jag ar en glad innehavare av ett par Nike Free 5.00, som framover kommer att springas in i sma doser och pa mjukt underlag. Och de ar dessutom superbekvama att bara strosa omkring i.

Markkontakt - ground control - vad man nu valjer att kalla det. Sota ar de i alla fall!

After work när den är som bäst

Att inleda helgen med ett loppass efter jobbet sahar pa fredagskvallskvisten ar nog det basta man kan gora. Man rensar skallen fran jobbtankar samtidigt som man far den dar skona kanslan av ledighet. 8 km fartlek foljt av styrketraning och coreovningar. Den basta kanslan av allt var nog att det bara kandes helt underbart; inte det minsta ont, stelt eller omt. Sa ska en helg inledas! Har ett glas vitt pa koksbordet, nu blir det thaimat och pa det filmtajm med Johnny Depp och Alice in Wonderland. Trevlig helg!

Träningsparanoia eller "How not to over-do it"

Det pratas ratt lite egentligen om kanslorna och eftereffekterna efter ett langpass. Aterhamtningen som kan gora hela skillnaden. Uppmjukningen av muskler, leder och blodomlopp som ska fa hela kroppen pa banan igen. Ben som fatt prestera mer an de nagonsin astadkommit. Fotter som kampat sig uppfor fler backar och hamstrings som aldrig upplevt sa mycket mjolksyra. Varkande leder och omma vader. Blanaglar!

Den omedelbara eftereffekten, alltsa sjalva kanslan, post-long run ar dock helt oslagbar; dasig som en heroinist lag jag mest med benen hogt i soffan i sondagskvall och kande mig alltmant nojd med livet. Slukade allt som kom i min vag; en halv blabarspaj, en tallrik spagetti, chips, smorgasar, ost & kex, glass... kopiosa mangder vatten, juice och kaffe. Jag pladdrade pa om lopningen och hur kul jag tyckte det var medans maken lyssnade med ett halvt ora men satt mest och holl koll pa Uruguay och Holland.

I huvudet har jag kant mig piggare an nagonsin sedan i sondags men i benvag har det varit lite si och sa. Traningsvark kanner man ju igen vid det har laget men nar traningsnivan hojs och man borjar undra om det bara ar extrem traningsvark eller borjan pa en skada blir man lite smatt paranoid. Hur ska man fixa nasta traningsvecka med sa onda ben? Gor det ont bara for tillfallet eller ar det konstant? Har jag kort pa for mycket? Ska jag tagga ned?

Efter 2 dagar totalvila kom jag ut igar pa 5 stapplande kilometer. Benen var fortfarande stela som tjocka vedklumpar och jag hade nog en ganska trevande springstil, lite kanna efter-kansla. Det var inget pass att orda speciellt mycket om. En svag smarta i lederna, benhinnorna och knana, en slags paminnelse om nagot man gjort lite for mycket, eller kanske som maken brukar saga ibland till mig "Don't over-do it!". Det har ar formodligen bara en normal eftereffekt eftersom jag inte ar van sa langa distanser men det ar inte utan att man blir smatt paranoid. Ett av malen 2010 var ju att halla mig skadefri samtidigt som jag inte vill missa alltfor mycket av traningen till marathon. Ja, hur gor man egentligen? Logiken sager ju att man bor lyssna pa kroppen.

25 km & tipptopp känsla

Formsvackan i fredags utvecklade sig inte till nagot mer, tack och lov. Efter ytterligare en vilodag igar (mycket somn och inte speciellt mycket andra aktiviteter) kunde jag kampa bort de baciller som gjorde sig paminda. Vaknde upp frisk som en larka i morse och kande mig redo for lopning. En kompis hade pratat om ett gemensamt langpass pa sondagen. Sagt o gjort, efter en snabb googling kom vi fram till en bra rutt, och beslutade oss for att sla vara pasar ihop i 25 km.

Rutten utgick fran min gata och gick mot Paddington och Edgecliff. Har slot vi upp pa vagen som leder langs vattnet mot Double Bay och Rose Bay. Okanda "Heartbreak hill" borjade, den 1,5 kilometer langa backen som man varje ar far kampa uppfor i City2Surf. Sedan blev det tvarbrant nedfor igen och man kunde antligen skymta Bondi Beach pampiga strand. Upp ur Bondi gick segt, ungefar en lika lang backe igen och rejal stigning. Men val uppe vid Bondi Junction var det bara att springa pa tills vi kom in i Cnetneiial Park och da var man ju i princip hemma igen. Bortsett fran de kampiga backarna kandes det inte kampigt nagon gang under passet. Harlig kanlsa att stanna men jag hade massor av krafter kvar. Vill man sa kan man kolla in passet har.

Distans: 24.68 km
Tid: 2:18:57
Snittempo: 5:37 min/km
Snittpuls: lamnade pulsbandet hemma

Update: att doma av alla stavfelen i det har inlagget var jag nog rejalt trott vid skrivandets stund. Inlagget far tala sitt eget tydliga sprak... :)

Bort, bort, bort

Nu sitter jag har och har helg och pustar ut och kanner mig jattetrott. Dessutom har jag nanting elakt i halsen som gor att det gor ont varje gang jag svaljer. Hoppas det inte blommar upp till nagot mer, ibland kan det ju faktiskt forsvinna om man bara "tanker bort" det onda och istallet tanker att man ar frisk, lite Mota Olle i grind. Jag skippade traningen idag p.g.a. av detta, vi far se hur resten av helgen kommer att se ut. Nu blir det te & glass-kur och eventuellt en film, det brukar ju alltid ga hem.

Trevlig helg - hoppas att solen kommer att lysa pa er i helgen!!