Relativitet som realitet

Fran borjan ar det mest tanken som ar skrammande. 20 km... 30 km... 40 km - distanser som LATER riktigt langt. Men det ar ju egentigen bara att nota pa sa kommer man dit genom training och da tanjs aven den mentala gransen for det man vet att man klarar av. 10 km ar nastan inte vart att byta om for. 20 km anses som ett kortare langpass. 30 km later fullt genomforbart. Och har man sprungit 30, ja, da kan man ju lika garna fortsatta med 10-12 km till, det ar ju liksom ingen distans. Nu ar jag ingen ultrababe annu, men jag misstanker att det har tankeksattet fortsatter ungefar pa liknande satt med distanser som overstiger marathon. Det har resonemanget kandes lite frammande forst innan mitt forsta marathon forra aret. Igar, i en diskussion med grannen (som nyligen har borjat springa och tycker det ar jattekul att prata lopning) summerade jag foljande saker angaende langpass och hur man tanker nar man tranar infor ett marathon.

Det ar namligen da man... 1). bygger upp tron pa sig sjalv att man KAN klara det. Har man klarat 35 km sa klarar man givetvis minst 42 km. 2). bygger upp kunskap om vad som hander i kroppen efter x antal timmars lopning. Tex med kanslan att det ar business as usual upp till 20-22 km. Efter den har distansen vet jag att det kommer att dala ratt sa snabbt. Jag vet att det kommer att handa men ocksa att det kommer att forsvinna. Hur forebygger man det? Har galler det att plocka fram de positiva tankarna och bygga pa det faktum att man har tranat tillrackligt for det har och kanner en tilltro pa sig sjalv, och kan tanka positivt fastan det kanns jattejobbigt i vissa lagen. 3). lar sig att alska sliskiga sportsgels och effekten av att fa en extra kick nar man springer. 4). lar kroppen att aterhamta sig snabbare sa man slipper ga omkring som en kobent cowboy en vecka efter langpasset.

Det ar aven da man... 5). vinner sympati hos sin battre halva nar man kommer hem tokhungrig och han/hon levererar varsta brakfrukosten. Det ar da man dealar med sin partner med att erbjuda sig att dammsuga/tvatta/stryka skjortorna istallet senare. 6). planerar lugna fredagkvallar med "Pa sparet"-liknande program, te och mackor sa man ska kunna komma upp tidigt pa lordagmorgon for att springa langpass. Vinet, det blir ju bara battre, ju langre det lagras! 7). far tuppjuck nar det planeras en jobbrelaterad weekend med iden att "ni far ju bo pa hotell sa da far ni ingen helg som kompensation". Fatta!! Lordagar och sondagar ar ju prime running time! 8). inte kan forsta varfor en sondag maste vara sa himla social - det ar ju da man ska ut och springa (och senare, pa eftermiddagen, ligga i soffan och aterhamta sig efter langpasset). 9). viker delar av lonen omedelbart till ett par nya traningsdojjor. 10). investerar i morka nyanser pa nagellacket, allt for att morka eventuella blanaglar.

Grannen tyckte att det var en del som lat snedvridet i den har sammanstallningen - och visst, vissa grejer var val lite skamtsamt menade. Men pa det stora hela ligger det visst nagon sanning bakom det, atminstone for mig.:)

Reviderade planer

Hur mycket kan man trana och forbereda sig pa lite mindre an 9 veckor? Hur mycket ar realistiskt att pressa sig sjalv? Sub-3:45 for Stockholm marathon kanns ju inte aktuellt i dagslaget. Det var t.o.m en tid som jag tankte att jag kanske inte ens skulle kunna springa loppet overhuvudtaget. Men jag kan ju springa nu, problemet ar bara att jag tappat 4 manaders loptraning. Nu galler det bara att trana sa kan man genomfora loppet, se det som en rolig upplevelse att fa springa i en fantastiskt vacker stad, och kanske sikta pa en battre tid i nasta lopp. Jag tanker sa har: Stockholm marathon far bli som det blir. Kommer jag att fullfolja loppet sa ar jag enormt nojd! Men Sydney marathon 18 september 2011 far bli min stora satsning. Japp, sa far det bli!

Business as usual runt 22 km-markeringen.

Årets premiär

Det ar manga som springer premiarmilen idag. Sjalv har jag ocksa gjort premiar idag - langpasspremiar! Saaaa himla underbart att kunna springa lite langre igen!! Efter gardagens 12 km kande jag sa pass taggad med alla feel good-kanslor att jag siktade in mig pa ett langre pass idag. Efter en latt yoghurt-frukost laddade jag med 4 flaskor i baltet och ca 5 minuters uppvarmning. Sedan startade jag joggen med latt regn som enda kompanjon. Stryrde kosan mot Moore Park och sedan Centennial Park dar det blev en avstickare inuti parken pa grus och grasmatta. Sedan blev det tva varv inne i parken innan jag sprang ut emot Foxtel studios pa utsidan. Har var det ca. 3 km hem sa det passade bra att runda av har och avvika hemat. Vill man, sa kan man se mer om passet om har.

Kanslan under rundan var enbart positiv (aven om jag var grymt hungrig pa hamvagen). Nu springer jag ju fortfarande ratt langsamt men jag var lite radd for att det skulle kannas mentalt jobbigt att komma in i distansen igen, typ redan efter 5 km fa negativa tankar om hur langt det var kvar (det har ar ju anda forsta langpassset sedan langt innan jul...). Men inget negativt alls tack o lov och benet det holl hela vagen hem. Summa summarum: en god planering, rikligt med vatten i baltet och en langsam takt for att vanja in mig funkade bra. Att det blir repris nasta sondag kan ni lita pa!

Tid: 1:57:50

Distans: 20,19 km

Snittfart: 5:50 min/km

Det är en regnig sommar vi har!

Som Ronja sa. Det har hallregnat i Sydney hela helgen. Det regnar aven nu och det ser ut att fortsatta sa har nagra dagar till. Det ar ratt skont att springa i regn ibland aven om det ar skillnad pa regn... och regn. Nar det regnar har sa valler det verkligen ner (har man upplevt moonsoon-regn vet ni vad jag talar om). Men regnet till trots blev det nagra loprundor anda, det blev tack o lov nagra solglimtar mellan osregnet aven om jag givetvis inte lyckades halla mig helt torr. I lordags korde jag basrundan i Centennial Park, 11 km i lugnt och fint tempo. Snittfarten hamnade pa 6:00 min/km. Det var ljuvligt att vara UTE och springa, luften var full med syre fran regnet, och aven om man fick veja ratt friskt bland vattenpolarna sa kandes det som en av de basta rundorna jag nagonsin sprungit. Benet ar friskt - det ar helt fantastiskt! Det gor varken ont eller gor sig pamint nar jag springer. Det enda konstiga ar att det kanns som nagon springer bakom mig och drar med ett rep :) Just det - farten har jag tappat rejalt! Men som jag namnde tidigare sa bekymrar jag mig inte sa mycket om det. Var sak har sin tid.

Ungefar samma runda, fast med ett langre slut blev det igar. 14 km och tempot ungefar detsamma. Benet haller i hop fint aven om jag skulle beskriva det som "lite svagt" fortfarande. Man kan nog med stor sannolikhet saga att skadan ar borta nu - TFG - och jag ser fram emot att kunna testa benen med >20km nasta helg.

Blota gator overallt - nedan Alfred Park nar jag gick till jobbet i morse.

En naturlig process

Oversnoad med jobb just nu, darav bloggskolkandet. Det ar systemtest och flow charts hit och dit.... En sak ar saker - i helgen ska jag springa och inte gora speciellt mycket mer! Trevlig helg pa er!

Flexfredag

Kort inlagg idag - jag ar flexledig och det kanns superlyxigt att bara sitta och slosurfa i soffan, och givetvis att ha en lite langre helg att se fram emot. Den senaste tiden har varit superstressig pa jobbet med valdigt langa dagar, och som kompensation kan jag ta ut lite ledighet nu och da vilket ar helt ok. Vi gar nu in i en kritisk fas i ett projekt dar det galler att man ar satsar allt under en tid sa jag antar att bloggandet ocksa framover kommer att bli lite si och sa.

Men tillbaks till nuet: inledde morgonen med ett pass pa lopbandet, 9 km i 6:40-fart. Distansmassigt klarar jag lite, lite langre for varje dag som gar, det kanns som en triumf och det ar ju ocksa det som ar det viktiga. Farten har liksom sekundar betydelse, tror det loser sig det med, allt eftersom. Annars har jag legat pa ratt bra den senaste tiden, fortfarande mest med alternativ traning, men idag hade jag faktiskt tankar om ett langloppass inom en snar framtid.