Juni ar nu sa gott som over och vi gar imorgon in i Australiens kallaste vintermanad innan det vander igen. Man blir hemskt bortskamd med den relativt korta vintern har. Vid slutet av september, borjan av oktober nanting, brukar det aterigen vara ratt varmt Down Under. Kylan marktes framforallt av imorse nar jag gick till jobbet och hade ett ratt bra promenadtempo fastan jag var kladd i knalang trenchcoat, halsduk, mossa och tjocka fingervantar (pa jobbet skrattade man at mig eftersom de tyckte att jag borde vara van betydligt kyligare temperaturer). Likadant igar nar jag tog en runda runt omradet for att mjuka upp benen efter sondagens langrunda. Det var nog forsta gangen den har sasongen som jag tankte att rumpan holl pa att frysa till is. Far kanske dra pa mig ett par extra tights om jag ska springa nar det inte ar nagon sol ute!
Hur som helst, den har manaden ar over och med det har jag fatt ihop 160 km lopning pa 16 pass. En snabb reflektion ar att det kanns bra, det ar faktiskt riktigt harligt att springa i lite kallare vader och det marks pa farten jag kan halla i jamforelse med sommarmanaderna. Benen borjar bli lite slitna, dock inte sa att det gor ont. Jag kor pa enligt devisen "sa langt det kanns bra" och om jag far minsta lilla onda kanningar i knana (eller nagon annanstans) sa kommer jag att dra ned pa antalen pass per vecka. Det ar val langpassen som ar viktigast nu och dessa kommer jag verkligen forsoka lagga krut pa.
Mossbarande donna pa vag ut innan ett langpass i juni.