Wednesday, December 22, 2010

I brist på annat

Kan man inte springa sa kan man alltid roa sig med annat. Jazza upp sina nuvarande traningsdojjor med fargglada skosnoren till exempel.
Jazzy trainers 004
Narmast kameran: Adizero tempo, Mizuno Ultima Wave och Brooks Glycerin

For ovrigt sa kliver jag snart pa ett plan med destination Port Douglas. Port Douglas ar ju, som jag namnt tidigare, ett riktigt loparparadis. Det ligger precis vid Cairns och Stora Barriarrevet uppe i norra Australien sa jag ser fram emot lata dagar under en parasoll, att snorkla i kristallklart vatten, ata alldeles for mycket mat, dricka alldeles for mycket vin och ha det allmant gott. Givetvis planerar jag att kora strandlopning ocksa, bara min elandiga ljumske/hoft haller ihop. Jag inbillar mig att ett lite lindrigare underlag som en strand ska funka lite battre. Efter ett besok hos fysioterapeften i gar kandes det lite battre.
Jag kommer nog in nagra ganger pa bloggen och sager hej ifran stranden eller var jag nu kan vara.

Ha en trevlig dan fore dan fore dopparedan forresten!

Friday, December 17, 2010

Nålar, hokus pokus & vad som händer om 7 dagar

Gjorde ett besok hos Ergoworks Sydney physio therapy clinic igar, ett stalle som jag varit hos tidigare. Ljumskproblemet vill inte riktigt forsvinna aven om det har trappats ned rejalt. Eftersom det har hallt i sig i nastan tva veckor nu kande jag att det var pa tiden att fa nagon ratsida pa det. Det ju ganska trottsamt att ga omkring och ha ont och dumt att forsoka springa (som lustigt nog anda kanns ratt ok) nar man bara far ont igen efterat. Mest ont gor det nar jag suttit still framfor datorn ratt lange och sedan ska kliva upp och ga en svang. Det ar ju mest sa jag tillbringar min arbetstid, ja sittandes langa stunder alltsa.

Annars kan jag saga att den kroppsrorelsen som gor mest ont ar den enkla saken som att ta pa sig ett par byxor. Naturligt sett bojer man kroppen lite latt framat, lyfter ena benet in i byxbenet och sedan det andra. Just den rorelsen ar helt omojlig att fa till, kan inte stodja mig pa det dumma benet utan att ta stod av nagot, och till o med da gor det sa jakla ont att jag nastan maste sitta ned och ta pa mig byxorna. Helt galet.

Tydligen ar det bara en strackt muskel fran ljumsken och insidan av laret. Jag skriver "bara" eftersom det lika garna hade kunnat vara nagot allvarligare som kanske skulle ta flera manader att fa bukt pa. Jag fick nagra ovningar som jag kan gora som "hemlaxa" och sa fick jag prova nagot nytt; "dry needling" (vad det heter pa svenska har jag inte en aning om - torra nalar?!). Det gick ut pa foljande i alla fall - en massa nalar som stacks in i benet hogt upp pa insidan av laret, en slags akupunktur fast man benamde det inte sa, tydligen ar akupunktursticken mycket djupare (och later onekligen mycket obehagligare).

Effekten ar, om jag fattade det ratt, att nar man sticker in en nal i benet sa lurar man kroppen in i en "produceringsfas". Kroppen tror da att det ar nagot farligt som ar pa gang och borjar automatiskt producera en massa naturliga helande amnen och pain killers for att forhindra den eventuella skadan och paskynda lakandet. Lite hokuspokus later det allt i mina oron men man far val testa och se om det hjalper (nagon som har battre erfarenhet om santhar??). Kan verkligen inte saga att det kanns vare sig battre eller samre sedan behandlingen igar men det kanske ar for tidigt att uttala sig an?!

4 olika stretchovningar, ett aterbesok med nalar och allman kontroll nasta vecka och INGEN LOPNING pa en vecka ordinerar man. Skit, jag som har handlat sa myket nya traningsklader och har sa mycket overkottsenergi. Men nu f*n ska vi fa bukt pa det har! Inom en vecka ser ni mig komma flygande fram pa Sydneygatorna - watch this space!

Sunday, December 12, 2010

Testing-testing

Tredje advent ar det idag och det borjar nu bli riktig hogsommarvarme i Australien. Vet inte om jag helt nagonsin kommer att vanja mig vid det har upp o nedvanda klimatet, att fira jul nar det ar som varmast och tanka pa vintermanaderna som juni-juli-augusti.

Pa benfronten gar det framat; under hela veckan som gatt har jag promenerat till jobbet, en liten natt stracka enkel vag pa 1,5 km dar jag nu jobbar for tillfallet. Annars har det varit mycket "prova pa" for att se hur benet reagerar. Har power walkat nagra ganger pa kvallarna. Kanslan onsdag-torsdag var "hm, ok, men inte helt redo for spring an".

Fredag dag pa jobbet kande jag mig sa pass bra att jag tog mig en liten provstracka efter jobbet, det kandes bra och fick utgora grunden for helgens bravader; i lordags var det uppstigning kl. 7 for att undvika varsta hettan. Borjade varma upp i parken utanfor huset, inledde sedan med en power walk i ca 800 meter, sedan jogg och en fartokning efter ett tag - totalt 9 km och pa det stora hela godkant. Var noga med att kanna efter hur det kandes hela tiden - det ar fortfarande en gnagande smarta i ljumsken men raknar man med hur progressen sett ut sedan forra fredagen ar det 200 ganger battre. En rejal strackning ar min gissning och det faktum att det avtar hela tiden varje dag starker den tesen ocksa. Man blir onekligen lite nojig nar man har varit skadad.

I morse blev det ytterligare ett pass, ca 11 km, och aterigen tog jag det superlugnt - snittempot for dessa bada dagar har legat pa runt 6:10 min/km men det kanns sa bra att fa springa igen (och kanslan idag var aterigen battre an igar).

Ska man lyfta fram nagot positivt fran det har sa ar det val den berikade vetenskapen man far om kroppen, hur den reagerar i olika sammanhang, hur man kan komma ur det och vad man bor tanka pa for att inte hamna dar igen. Jag tror att det har besvaret orsakades (delvis) av att jag, forra fredagen, inte varmde upp ordentligt utan startade i lopartempo som om det var varldens mest sjalvklara grej. Klockan sex pa morgonen. Det ar nastan pinsamt att erkanna det. Den andra orsaken kan ju var den nedtrappade traningen och det faktum att jag vilat mer och att kroppen da inte var redo for.

Summa summarum; i fortsattningen blir det en ordentlig uppvarmning innan varje runda. Eftersom man anda maste sta och vanta pa att Garmin ska losa de oandliga obligatoriska fragorna; "Hitta satteliterna", "Ar du inomhus eller utomhus?", "Har du fardats mer an 100 mil sedan sist?" och "Ar det sondag idag?" (eller vad tusan det ar han fragar), sa kan man ju lika garna ga en svang. Tack garmin for det hjalpmedlet!

Wednesday, December 8, 2010

Conversations on the massage floor

"Running - no good for you?"

"No, running is really good for me. It's the injuries that are bad!"

"Ah, injuries!"

Paus i 30 sekunder.

"Injuries, where? Leg?"

"Yes in the right leg."

"Right leg bad leg"

"Correct. Right leg is bad! Bad gluetes. Bad groin. Bad ham string". Pekar pa skadorna. "I think I pulled a muscle when I ran last Friday".

"Ah! Muscles!"

Paus igen.

"You stop running! Running no good for you!"

Sadar ungefar lat det pa benmassagen idag. Massoren var en liten japanska som, skulle jag uppskatta, inte hade sportskador som nisch pa resumen. Icke desto mindre gjorde hon ett jattebra jobb med massagen och tryckte pa onda punkter i rumpan som nastan fick tararna att spruta. Och det kandes utmarkt efterat. Gick darifran glad som en larka och jag tankte inte ens pa mina ben nar jag gick! Det ar ett bra tecken! Det ar nar man inte kanner av kroppsdelarna som det badar gott. Inte for att man ska ropa hej redan men anda...

Tuesday, December 7, 2010

Dum ljumske

4 lopardagar ur marathonprogrammet fick jag i forra veckan - pa den femte dagen hande nagot i ljumsken. Jag kande att det drog till i ljumsken och sedan stralade det lite styvt fran nedsidan av Gluteus maximus och nedat, pa insidan av laret. Det var inte sa plagsamt nar jag sprang, mest bara en konstig, obekvam kansla. Nar jag daremot slutade springa och senare stallde mig i duschen blev musklerna riktigt stela och nar jag kom ut fran duschen kunde jag knappt stodja mig pa det onda benet (hoger).

Nu har jag haft sa har i fyra dagar och det vill inte slappa. Jag kan ga men det gor jakligt ont, speciellt efter att man suttit ett tag. Efter en kort promenad slapper det men det ar fortfarande inget tal om att springa an. Det onda stralar nu aven ut pa framsidan av laret, kanske som ett tecken pa att jag kompenserar skadan som gor att jag gar lite markligt.

Tigerbalsam och smartstillande hjalper en del faktiskt men jag har hemskt svart for att svalja tabletter och gillar generellt sett inte att ta smartstillande. Och tigerbalsam ar ju - ja inte direkt nagon underbar doft. Men det hjalper nar man potar pa hemma och da fyller det ju sin funktion.

Jag soker hos Snorkk-Sofie, som jag minns hade nagot liknande i varas, tror att det var en nerv som var i klam i lar/ljumskmuskeln da. Man blir totalt paff nar sant har hander och man inser att man inte ar helt osarbar. Jag har ju haft ett skadefritt ar trots allt, har sprungit mer an jag nagonsin gjort och nu nar jag har kort igang med marathonprogrammet ar jag sa himla sugen pa att springa!! Gaah, vad ska man gora? Ja, det blir alternativtraning nu en tid framover.