Dejt med brevbäraren?

Igår mötte jag postbilen 3 gånger när jag var ute och sprang. Det kanske inte är så märkligt i sig men det bör kanske nämnas att på landsbygden finns bara en bil som åker runt till alla hushåll, det var 12 km mellan varje mötesställe och kanske lite mer än en timme mellan varje möte.

I övrigt skulle man nästan kunna räkna antalet bilar och mötande människor på sina båda händer. Jag sprang ut emot Gullvik, här var alltså första mötet. Fortsatte på grusvägen så långt man kunde komma. Skommarhamn heter det visst. Sedan slutade vägen och man kom till en strand där man fick fortsätta på en vildvuxen skogsstig, blött och gyttjigt var det. Efter ca 2 km slöts stigen upp med en ny grusväg och det var fula kalhyggen och död granskog på ömse sidor om mig. Inte ett hus så långt ögat kunde nå.

Här ungefär behövde jag lätta på trycket. Bara att fortsätta en bit bort till mer skylande terräng alltså. Även om chansen var liten kunde man ju möta någon även här. Bra tänkt, här tutade nämligen postbilen förbi igen. Uträttat ärende. Fortsätta kuta. Nu vid Hörnskatan, förbi snyggvillorna. Bebyggelsen började bli tätare. Uppe vid Domsjövägen som bjuder på en fin långraka. Förbi MoDo-sågen och uppför bönhusbacken.

Nästan hemma nu. Trött som tusan. Klockan visar på 29,37 km. Kan ju inte stanna här så jag gör en liten sväng runt kvarteret för att få jämna siffor. Möter postbilen igen. Den här gången ler han och hejar glatt.