Om det finstilta och snart blir jag en riktig glidare‏

Nu foljer en rejalt nedtrappad traningsvecka. Enligt marathonpgrogrammet ska veckodistansen ligga pa runt 24 km pa 3 pass och det tanker jag forsoka folja ocksa. I ovrigt kan jag i arlighetens namn inte pasta att jag foljt Marathonprogrammet speciellt plikttroget. Visst har jag hela tiden slangt ett getoga pa programmet och forsokt imitera de viktigaste milstolparna varje vecka - ett kvalitetspass, ett langpass, ett lugnare distanspass, och sa den succesiva distansokningen allt eftersom sa klart. Men det "finstilta" har jag liksom inte lagt sa mycket krut pa. Daremot har jag inspirerats av andra traningsbloggar och ofta tagit till mig ovarderliga rad, tips och kommentarer fran loparbloggvannerna genom olika inlagg. Att kunna bolla tankar om traningen och "nulaget" har for mig varit det viktigaste med den har bloggen.

Det ar mojligt att det finstilta i ett program ar oerhort viktigt i sanhar traning men har jag lart mig nagonting under den har tiden (och om mig sjalv) sa har det varit att jag blivit bade uttrakad, stressad och ibland t.o.m. ledsen nar jag hela tiden har forsokt basera min tillvaro enligt ett superstrikt traningsschema med dikterande uppsattningar. Inrutade rutiner ar sa langt ifran mig man kan komma. Ofta har man kommit hem sent pa kvallen, utarbetad och trott och totalt tomd pa energi for att kunna "leverera" ett traningspass ovanpa det. Dar har det varit svart att gora precis enligt Szalkais program och da har det lonat sig mer att kora enligt dagsform och vilja. Ibland har det inneburit att utesluta ett pass istallet men eftersom jag hela tiden tranat minst 3-4 loppass per vecka sa har jag aldrig kant mig otranad eller har tyckt att jag skulle ha presterat battre vid nagot tillfalle.

Nu tror jag iof att Szalkais program ska lasas precis sa av sadana som mig. Tycker man anda om att loptrana sa kommer man alltid ut pa lopning anda. Formodligen pressar man sig sjalv anda och ar intresserad av nagon slags utveckling och da behover man kanske inte stirra sig blind pa exakta dagar, teknik och upplagg. Programmet blir mer som en riktlinje man kan falla tillbaks pa. Aven om jag har tranat mer an jag nagonsin gjort tidigare sa forblir nog det "finstilta" den ingrediensen som blir mer och mer viktig ju mer seriost man satsar.

Jag vet inte vad nasta mal blir efter Sydney Marathon. Stockholm Marathon saklart men det ar nu sa langt bort att det kanns lite for avlagset att tanka pa. Jag tror att jag framforallt bara ska vara ute och glida lite och ha kul. Kanslan efter marathon far helt enkelt styra det beslutet.

Trip down Memory Lane & för övrigt en bra vecka

Det tar en liten stund att kunna lara sig prata Apple-sprak flytande men det ar helt klart lattare an att lara sig konkurrenternas menyer och sprak. Idag foljde iPhonen med pa en milrunda i Paddington och jag hade musik i oronen for forsta gangen pa sakert tva ar. Det kandes lite konstigt eftersom jag ar van att hora vad som hander runt omkring mig men nu blev jag helt uppslukad av en massa bra musik som peppade rejalt. Det blandades friskt mellan jattegammal musik som jag vaxte upp med pa attiotalet - Thompson Twins, Howard Jones, Soft Cell, Depeche Mode, Bronski Beat, och lite nyare musik. Jag sager som Andrea - det ar harligt och markligt hur bra lopningen och musik gar ihop, man far uppleva sa mycket mer. Men just ur sakerhetssynpunkt kommer jag nog att springa mest utan musik - det finns trots allt alldeles for manga konstiga prickar i den har stan (for att inte glomma all trafik...).

Veckan som gatt summerar jag till 57 km pa 4 pass - kanns som en bra vecka och jag ar nojd med det.

Kolhydrater & sånt

Matbloggar ju hemskt sallan men jag maste dela med mig av denna maltid fran i morse. Det har kan ga till historien som den den mest ohalsosammaste frukost jag nagonsin atit men what the hell... vaknar man upp yr av hunger sa tycker jag det bara ar att hugga in. Pannkakor med farska bar, lonnsirap och glass. Och jo, pannkakorna ar sma men a andra sidan valdigt tjocka och glassportionen var nog i storsta laget.... Matt!!

31 km & så gör vi helg på det

Sadar, da var veckans langpass avverkat (och formodligen ocksa sista langpasset infor Sydney Marathon 19 september). Ratt skont att ha det gjort redan sa har pa en fredag eftermiddag. Annars ar det ju ratt svart att fa in langpass annat an pa helgerna och det tar sa himla mycket tid ifran annat man skulle vilja gora ocksa.

Forsta milen gick alldeles for snabbt, dumt att branna allt krut innan man ens kommit en tredjedel. Kom sedan in i ett lite mer passande langpasstempo som gjorde att jag holl hela vagen ut. I ovrigt hade jag en HEL park nastan for mig sjalv - inga promenerande motionarer i sidled, inga barn som skulle lara sig cykla, inte ens nagra hastar.... tipptopp! Fredag eftermiddag alltsa - det har maste fa bli en nya vana. Tempot hamnade pa runt 5:29 min/km. Nu blir det ett gigantiskt matintag och sedan gor jag helg.

Vår i Sydney

Forsta september ar det i dag - tjohoo! Det betyder ocksa att det officiellt sett ar var enligt almanackan. Det ar runt +19-22C mitt pa dagen (fastan kallt pa morgonen och kvallen forstas), men det kommer inte att ta lang tid nu forran den riktiga varmen kommer igang och man kan borja kla sig lite ledigare.

Igar sprang jag en lite kortare runda i parken utanfor vart hus - en del av parken ser ni nedan. Det marktes att det var var i luften med nyklippt gras som luktade gott, ett ivrigt fagelkvitter och en ljummen afton som bjod pa en vacker solnedgang. Jag fick sallskap av maken som sprang och genade tvars igenom parken medans jag korde fartlek och svettades som en gris. I kvall blir det backpass i Moore Park och pa fredag har jag planerat att sluta lite tidigare for att komma ut pa en riktig langpanna (flextid ar himla uppskattat). Jag tanker mig 32 km nanting sa far vi se hur det slutar - tanken ar att jag da ska kunna aterhamta mig helt och hallet under helgen. Tror det kan bli ganska bra.

880 m i omnejd. Parken utanfor vart hus ar perfekt for intervaller.


Nar varmen ar har; shorts, skjorta och hatt: den for mig numera klassiska Sydneykladseln utanfor joggingbanan.

Sent omsider: ett litet tack!

Visst ar det makalost vad lite traning och vila i ratt propotioner kan gora. Jag lagger betoningen pa ratt eftersom jag tror det ar mycket det det handlar om (RW-Sofie beskriver det sa fint i inlagget om att det ar ratt sa laskigt dar pa kanten.)

Igar pratade jag om ett pass dar jag kande mig jattepigg helt igenom. I vanliga fall brukar jag behova en timmes power nap sa fort jag kommit innanfor dorren fran ett pass pa langre an 100 minuter (ja, eller sa fort man duschat och fatt i sig mat kanske man ska saga). Det behovdes daremot inte igar; det var istallet full rulle hela dagen och jag hade en energi och ett humor som var ratt svart att toppa (Ok, den nya glansande iPhonen kanske spelade in har ocksa men jag brukar faktiskt inte kunna lura mig sjalv sa latt). I morse vaknade jag innan vackarklockan pep och jag formligen hoppade ur sangen. Pigg som en larka. Inte ett uns av traningsvark eller ens den minsta kanning av de 20 km igar. Man kan inte annat an konstatera att langpassen - hur dryga de nu ter sig i borjan - faktiskt ger resultat. Vilket for mig till andra tankar.

Tack kroppen, ville jag bara saga med det har inlagget. Tack fotterna for att ni star ut och tar alla dessa smallar. Tack pannbenet for att du fortsatter vara sa tjurskallig. Tack hjarnan for att du sander ut vilobehovssignaler som jag kan och kommer att fortsatta tyda. Tack torson for att du pallar trots oandliga skavsar fran bh-banden under bysten. Tack magen for att du aldrig gor uppror trots ett standigt intag av ackliga sportgels. Tack tanaglarna for att ni alltid vaxer ut igen efter att ni ramlat av. Tack hofterna som far bara tunga, obekvama vattenbalten, tack vaderna, tack benhinnorna, och slutligen TACK knana som far ta sa mycket stryk! Tackelitack. Jag lovar att alltid lyssna pa er for jag inser att det alltid lonar sig.

Back on track & nya gadgets

Sadar, nu kanns det som man ar back on track igen. Ibland kan det vara absolut nodvandigt att ta nagra extra dagars franvaro fran lopningen bara for att hitta tillbaks till gladjen sa man blir pamind om varfor man egentligen springer.

Var enormt sliten efter forra veckans traning och var i stort behov av vila. Traningen den har veckan har darmed varit relativt lugn med totalvila mandag-torsdag. I fredags kande jag daremot ett starkt begar att snora pa mig skorna igen - det ar ju precis sa det ska vara nar man har ett traningsbegar som gor att det kanns kul och som gor att man far ut maximalt utbyte. Traningen den har veckan blev 40 km fordelat pa 3 pass dar den langsta loprundan, idag, blev 20 km @ 5:28 min/km. Kandes kanonbra (i jamforelse med forra sondagen...). Man marker verkligen hur mycket man kan paverka sin kondition genom att ladda ratt och ta hand om kroppen.

I ovrigt kan jag bara saga iPhone4 - villen superfin telefon! Har precis inforskaffat den och kan inte lata bli att leka med den. Nu blir det kanske t.o.m lite fler actionbilder pa den har bloggen.

Vila och le - när det behövs!

Upptakten till forra veckans traning, som landade pa 61 km & 4 pass, far bli lugn. Det har ar sakert inga enorma distanser i loparsammanhang men allt ar relativt och jag kan bara jamnfora mig sjalv med mig och hur min kropp reagerar. Nar jag vaknade i morse och klev ur sangen kandes det som jag var hundra ar gammal - hade det statt en rullator nagonstans i narheten sa tror jag banne mig att jag tagit hjalp av den! Idag ar kroppen i stort behov av vila (och mat=konstant hungrig!), sa det blir sofflage och smorja kraset ivkall. Sedan far vi se hur snabbt man kan aterhamta sig efter mastodontpasset igar. Jag gar pa kansla helt enkelt men jag sager som Magnus, kan man inte le medans man springer sa tappar man ju halva syftet. Och ar det sa, sa hoppar jag hellre en runda eller tva tills leendet kommer tillbaks...

30 km & "hur f*n ska jag fixa det här?"

Nattsudd, 4 glas vin, kaffe, dodligt goda chokladpraliner och ett allmant syndigt leverne var uppladdningen igar infor dagens langpass. Jag gor mig skyldig pa alla punkter. Att springa ar en sak men nagon renlevnadsmanniska (som ibland gar hand i hand med den har livsstilen...) kommer jag nog aldrig att bli.

Givetvis gick det darefter ocksa. Vid 13 km ville jag kliva av och ga hem, vid 18 km kandes det som jag skulle avliva. Ungefar vid 21 km fick jag helt plotsligt en mystisk andra andning, det gick lite lattare, och det var nog det som hjalpte mig anda upp till 30 km. Och nu sitter jag har, stelbent och trott, och undrar hur jag nagonsin ska kunna klara ytterligare 12 km.

Distans: 30,34 km
Tid: 2:51:13
Snittempo: 5:39 min/km

Jag kan springa, jag är inte rädd

Distanstoppar den har veckan - 5 pass pa ca 65-70 km ar det tankt - sa mycket veckodistans har jag aldrig klockat och jag hoppas att benen fortsatter hanga med och inte protesterar. Men jag kanner mig pa hugget och har inte det minsta ont nagonstans sa jag ger tummen upp och fortsatter kora pa enligt planen. Langpass blir det igen pa sondag. Igar sprang jag 9 km med lite backinslag. Inte helt ovantat var jag lite stel i benen efter langpasset i sondags men det mjuknades upp ratt snart. Kande mig stark i uppforsbacken och i utforslutningen var det bara att trycka pa.

Har kollat lite pa den nya banstrackningen for Sydney marathon. Det hjalper otroligt mycket att kunna visualisera strackan och tanka sig in i loppet i forvag. Det ser riktigt bra ut - en flack bana gor den lite mindre skrackinjagande och med den hogsta stigninen pa ca 20 meter i borjan pa loppet tror jag att det har kan bli riktigt bra. Mellan 12'e och 30'de km ar det i princip oforandrad flack banprofil, sedan kommer en latt utforslopa och efter det ar man i princip "hemma". Easy peacy. 4 veckor kvar pa sondag. Jag kan springa, jag ar inte radd.

Bygga grunder

Marathon-rookie som jag ar borjar jag inse allt mer hur langrundorna utgor nyckelpassen infor marathon. Det ar ju det har alla pratar om, bade den fysiska och mentala uppladdningen. Men det spelar ingen roll hur manga ganger man hor det sagas, man maste fa uppleva det sjalv och kanna att det ar viktigt att man bygger upp hornstenarna i sin egen kropp. Det handlar val ocksa om att bli forberedd pa hur kroppen kan reagera nar man kommit upp en bit over 3 mil och har tomt energidepaerna - har ar jag skitradd over vad som kan handa.

26 km ar langt for mig. Springer man dessutom solokvist far man inbilla sig sjalv att det har ar det absolut basta sattet att tillbringa en tidig sondagmorgon. Och det ar det ju ocksa pa satt och vis fast den slutsatsen var langt ifran lika klockren igar nar vackarklockan pep och visade 6.45. Fast pa nagot satt kandes de 26 kilometrarna igar morse lattsamma och njutbara pa alla plan fran borjan till slut. Det paminde mer om en milrunda an en halvmara plus, och nar kanslan ar sa kan man ju verkligen inte klaga. OK, det hjalpte ratt mycket att vadret var pa topp, ca +17C och helt vindstilla (och jag var lagomt kladd dessutom). Hade heller inga forpliktelser resten av dagen sa en ostressad start gav en god forutsattning (vilket gjorde att jag sedan kunde ga in i traningsdvala pa eftermiddagen).

Planen var att springa langpassett i planerad marafart - 5:35 min/km - och ungefar dar nagonstans, snappet langsammare, hamnade tempot ocksa. Benen kandes frascha och pigga, inte ett uns av trotthet men det hjalptes sakert av ett paket Endura-gel som jag slurpade i mig mitt pa hallet, vid 13 km ungefar. 4 vattenflaskor i baltet klarade jag mig pa. Jag borjar kanna att marathonstrackan inte langre ar en helt omojlig distans. Eftersom jag har 3 planerade langpass till innan 19 september kanns det ocksa som man borde ha en god grund att sta pa innan dess.

Distans: 26,07 km
Tid: 2:26:19
Snittempo: 5:37 min/km

Lugnt och stilla i Centennial Park - kanske basta sattet att tillbriga en sondagsmorgon

Helg!

De tva senaste fredagarna (alltsa idag och forra veckan) har jag inlett helgen med det geniala att sluta lite tidigare. Och sedan ge mig ut att springa. Jag har sagt det forrut men det tal att sagas igen - det ar helt klart det basta sattet att avsluta en arbetsvecka. Man far sa himla mycket mer ut av helgen om man gor sahar. Idag blev det 10 km varav ca 4 km i troskelfart. I helgen blir det langpass pa sondag och sa ar tanken att jag ska spela tennis med en granne imorgon - ska bli kul att se hur stark (svag?) min serv egentligen ar. Ha en skon helg!

På kärt återseende nästa år!

Den skona kanslan post-lopp bestar men efter det har inlagget ar det verkligen sluttajat om City2Surf for i ar, jag lovar! Just det har loppet ar ju ocksa lite speciellt, det ar sa himla skon stamning bland alla galna "icke-lopare" som klar ut sig i knasiga klader och alla harligt nordiga heltids-lopare som jagar tider. Det ar verkligen ocksa roligt att springa lopp ur ett allmant perspektiv och kanna att man utvecklas och lar sig. Framforallt lar jag mig om mig sjalv att jag faktiskt kan prestera battre an vad jag ibland tror att jag kan. Kom ihag det!

Nu sag jag att man fatt upp lite bilder och de officiella sluttiderna pa sajten - det blev slutligen en tid pa 70:53, snappet battre an min egen klockade tid. Jatteroligt! Visst ska man leva i nuet och njuta av prestationen for stunden men jag kan inte lata bli att undra om jag kunnat klarat 53 sekunder snabbare (vilket da skulle ha gjort mig till en "preferred runner" for start i sub-70 gruppen...). Gaah, nasta ar, som sagt!

Givetvis fortsatter vi trana den har veckan och idag har det blivit lite fartlek runt den vanliga parken, 8 km. Maniana!

C2S, vi ses igen nasta ar!

Blogg Award

Vad roligt! Jag har fatt en award av gulliga loparmamman!

Med utmärkelsen kommer följande förpliktelser:
1. Kopiera in Awardbilden för att visa att man fått den.
2. Tacka och länka till den som nominerade dig.
3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem.
4. Berätta sju intressanta saker om dig själv.













1. tycker att mode ar lika intressant som lopning.
2. har varit bosatt i 4 oilka lander - Sverige, England, Finland och Australien.
3. tanker pa Sverige varje dag.
4. alskar att lasa bocker av olika slag - varvar mellan klassisk skonlitteratur och samtida deckare (tyvarr finns det inte sa mycket tid for det...)
5. har svart for att namna nagon mat som jag INTE gillar (ok, mojligtvis surstromming men det ar nog det enda...). Annars alskar jag att variera kosten mellan thai, kinesiskt, spanskt, italienskt, svenskt, australiensiskt...
6. har en annan kar hobby ocksa, namligen smyckestillverkning!
7. spelade gitarr i mellanstadiet och var faktiskt ganska duktig pa det. Synd att jag la av.

Nu skickar jag den har blogg awarden vidare till dessa coola, galna, inspirerande loparstofiler: Ingmarie, Anna, Staffan, Daniel, Lisette, Andrea, Anneliten och Loparjanne. Oops det blev visst 8:)

Det ar ju egentligen bara ett axplock av alla de bloggar jag laser sa ni som inte ar namnda ska absolut inte kanna er exkluderade!!

City2Surf - Den långa versionen

"The spring's only 3 weeks away and you're competing in the biggest running event in the world!" Det var en entusiatisk speaker som agerade host i City2Surf i gar morse. Huruvuda det var den storsta lopartillstallningen nagonsin kan jag inte utttala mig om. Daremot var det trangt som tusan i och runt parken och det var onekligen en kansla av var i luften.

Jag hade tillsammans med 80000 andra vallfardat till Hyde Park. Det var mitt fjarde City2Surf och kanslan att vara dar var bekant. Det som daremot var nytt for mig var att jag startade i en snabbare malgrupp strax efter de seedade loparna och min nummerlapp var rod vilket skvallrade om en tidigare merit. Ambitionen att gora PB var saklart hog och eftersom jag skulle springa tillsammans med andra likasinnade var forutsattningarna ocksa darefter. Icke desto mindre infann sig kanslan av nervositet och jag undrade hur kroppen egentligen skulle hantera den dar djavulska backen i mitten.

I startfallan var stamningen langt ifran spand; musik spelades pa hog volym och jag smapratade med mina narmaste grannar som gjorde akarbrasor och hoppade upp och ned for att halla varmen. Nar tonerna av Australiens nationalsang spelades tog majoriteten av sig loparkeporna och sjong med av fulla muggar. Sjalv gjorde jag likadant och mimade av ren artighet. Texten hade jag inte lart mig an men det kandes ju onodigt att visa det i ett sant lage.

Prick 8.30 gick startskottet och cirka tretusen lopare framfor mig borjade rora pa sig. Det tog nastan tva minuter att komma till den officiella starten - tyvarr gjorde jag misstaget att starta igang klockan ungefar 20 sekunder innan. Farden gick mot Kings Cross och in i ostra biltunneln som smalnade av markant. Har blev det korvstoppning och nagra lopare uttryckte sin ovilja over den langsamma takten. Efter tunneln lossnade det och jag kom ratt snart in i ett bra tempo som forde mig uppfor Rushcutters Bay, fina Double Bay och bildskona Rose Bay med glittrande vatten.

Upp till sjatte kilometern lyckades jag halla ett bra men bestamt tempo utan att det blev for jobbigt. Fokuset lag pa hog kadens, bra loparekonomi och minimala svangningar med overkroppen. Konstaterade lattat att jag hade bra klipp i benen och det kandes kontrollerat och bra aven om jag inte fick nagot gratis. Enligt tidsplanen lag jag bra till men det var ocksa har, vid pass 6,5 som provet skulle ske. Sag borjan pa Heart break hill och jag tog nagra extra stora klunkar vatten, bet ihop och paborjade kullen dar de flesta askadarna stod uppradade.

Backen var seg och tog aldrig slut - men nagon gang skulle jag inte tillata. Jag hade inte seedat upp mig for ingenting och om det var nagonting jag skulle visa har sa var det att det var skillnad pa en rod och en bla nummerlapp. Var det till pa raga pa allt nagonting som skulle sabba perset sa var det att lagga ned gardet och borja ga. "Gilla laget och tugga asfalt!" intalade jag mig sjalv allteftersom stegen kandes tunga som cement och jag fick en alltmer osmickrande kroppshallning. Nagon lopare bredvid mig peppade sig sjalv med "Come on, nearly there!". Aven om det inte lag nagon sanning i det kandes det skont att bli invaggad med en slags mental hjalp i det stadiet nar det var trogt som tusan och vi alla kampade som djur.

I mitten pa kullen var ambulanspersonalen pa plats. De var redan upptagna med sina forsta patienter; nagra bleka lopare som lag i framstupa sidolage och kippade efter andan som uppspolad fisk. Jag skankte en tanke till de medtagna stackarna och mindes sjalv hur forfarligt hemskt det hade varit att stupa i Rebel Sports fun run i november forra aret. Backen tog nu en sista brant stigning innan det blev det plant och mer lattsprunget. Metallicas "Enter Sandman" strommade ur en hogtalare och pa en uppriggad scen stod ett tjugotal cheer leaders och amade sig i vulgara outfits.

Nu blev det antligen nedfor - antligen! Och antligen var det ocksa tillfalle att inkassera tid. Trashiga cheer leaders vid vagkanten byttes nu mot ett sackpipeband iforda kilt, en vy som for mig var betydligt trevligare att vila ogonen pa. Jag tryckte upp tempot rejalt igen och kroppen svarade tacksamt genom att bara folja med, protestlost. Bondi Beach och ett enda gigantiskt hav lag nu framfor oss - en enorm kansla att veta att man hade det jobbiga bakom sig. Nedfor, nedfor, nedfor gick banprofilen och allting gick snabbt och taktfullt och som pa rals. Kilometertiderna visade laga siffror och jag kom pa mig sjalv med att le fortjust varje gang klockan pep efter varje ny avverkad tusing.

Sa trott, sa seg och sa mycket mjolksyra pa upploppet. En oronbedovande publik som skrek, hejade och formligen lyfte oss fram den sista biten - en snabb sprint dar jag passerade mallinjen med ett stort smile. Vad blev det? Hur gick det? Klarade jag mig? Jag ville ju veta samtidigt som jag var sa glad att vara i mal i och foll utmattad pa sidan och kollade pa klockan.

Update: Nettotid enligt resultatlistan: 70:53 min

Distans: 14,10 km
Tid: 1:11:02
Snittempo: 5:02 min/km
Snittpuls: Korde utan balte som vanligt

PB City2Surf: 71:02!!

Herregud vad benen varker! Men jag har haft fantastiskt roligt! Personligt rekord med 71:02 pa City2Surf. Helt otroligt jobbigt men jag ar jattenojd! Det kommer en langre rapport imorgon, just nu vill jag bara lagga mig i soffan och ata glass och tanka pa att jag besegrade Heart break hill....

Update: Nettotid enligt resultatlistan: 70:53 min

In i startfållan igen

Den har veckan har det blivit fokus pa lite snabbare tempo. Bade igar och i mandags blev det pa pass i troskelfart runt 5.00-tempo. Egentligen borde jag ha kort nagot backpass till innan helgen - pa sondag ar det dags for City2Surf (14 km) som har nagra riktigt jobbiga backar att bita i. I ar startar jag i sub-75-gruppen som jag lyckades komma in pa sedan forra aret. Malet blir givetvis att sla forra arets tid pa 74:45. Tanken ar att springa med en kompis som ar lite snabbare an mig. Sub-70 pratar mitt loparsallskap om men det finns inte med pa varldskartan for min del; dels ar det ju Heart break hill, den hemska nastan 2 km langa backen i mitten, dels vill jag inte ta ut mig for hart med tanke pa Sydney marathon om cirka 5 veckor. Men jag har gjort ett planerat tidshallningsschema som jag hoppas kan stamma nagot sanar - sluttiden har hamnar da pa runt 73 min.

Stockholm marathon here I come!

Under manga diskussioner fram och tillbaks under semestern har jag nu kommit fram till att det maste ske. Stockholm marathon 2011. Skickade in en anmalan i gar sa nu har jag en plats sakrad. Ju mer jag tanker pa desto roligare kanns det! Jag har dessutom en hejarklack som kommer att supporta mig sa nu finns det ingen atervando. Det ska bli enormt kul att springa pa hemmaplan och fa uppleva ett marathon i en av varldens vackraste stader.

Smitten by the holiday bug

Knappt hann man kliva ur flygtaxin igar forran maken entusiastiskt ordade: "Let's go for a run!". Hor och hapna. Jag var tvungen att gnida oronen for att undersoka om det inte fortfarande var lock pa dem. Det ar inte ofta han som initierar denna aktivitet sa det var bara att hanga pa och utnyttja tillfallet nar det nu gavs. Gnuggade resdammet ur ogonen och letade upp springskorna som lag nedpackade bland saronger och solfaktorinpyrda plagg. Fornekade alla eventuella jetlagskanslor. Lika bra att smida medans jarnet var varmt. Han hade ju faktiskt sprungit en hel del med mig under semestern och sakert fatt blodad tand.

Vi styrde kosan mot Moore Park dar eftermiddagssolen stod hogt pa himlen. Sag en grupp lopare kora vad som sagt ut att vara stenhard backtraning uppfor den hemska backen i mitten pa parken - upp och ner, upp och ner i ett jakla tempo. Sag sjukt jobbigt ut. Aterigen horde jag maken saga: "Let's do hill training!", och sa angade han ivag mot backen. Jag foljde forvirrat efter. Backen var sakert inte mer an 250 meter lang men stigningen var extrem och mjolksyran i benen sved snart riktigt rejalt. Uppe pa kullen hade man en fin utsikt over stan och narliggande omraden. Nedforsbacken lutade brant nedfor och det var nastan varre att ta sig ned. Fick kora in halarna i sidled rejalt i backen for att inte falla framstupa och bryta nacken.

5 repetitioner senare och benen var som gele. Men inte ens har var min loparpartner nojd: "Let's finish with a run 'round the park". Sagt och gjort - en runda runt den vanliga parken och min nyfralsta loparmake travade fortfarande vidare vid min sida. Med ett stort leende.

Vad har hant? Visst ar det coolt att man kan utveckla ett begar under semestern! Aven om det inte alltid ar en ode sandstrand man har snabb tillgang till sa far jag hoppas att han behaller sin entusiasm infor lopningen.

Home again

Tjoho! Efter 2 harliga veckor ar jag ater i Sydney. Som vanligt blir man lite ledsen i ogat nar man maste skiljas i fran sin familj. Men man far se det ifran en annan sida: man ar verkligen lyckligt lottad som har en familj, slakt och vanner som bryr sig om en, och att man dessutom far vara med om sana har aventyr i livet.

Sa vad gjorde jag da? Jo, det blev en hel del galenskaper som egentligen kraver ett alldeles eget inlagg. Lopning blev det dock i princip varje dag - tidig uppstigning for att undvika hettan. Strandlopning pa hart packad sand; ibland i bara stumplasten i vattenbrynet men oftast i Nike "femmorna" (som jag f.o. bara har gott att orda om).