Monday, August 9, 2010

City2Surf - Den långa versionen

"The spring's only 3 weeks away and you're competing in the biggest running event in the world!" Det var en entusiatisk speaker som agerade host i City2Surf i gar morse. Huruvuda det var den storsta lopartillstallningen nagonsin kan jag inte utttala mig om. Daremot var det trangt som tusan i och runt parken och det var onekligen en kansla av var i luften.

Jag hade tillsammans med 80000 andra vallfardat till Hyde Park.
Det var mitt fjarde City2Surf och kanslan att vara dar var bekant. Det som daremot var nytt for mig var att jag startade i en snabbare malgrupp strax efter de seedade loparna och min nummerlapp var rod vilket skvallrade om en tidigare merit. Ambitionen att gora PB var saklart hog och eftersom jag skulle springa tillsammans med andra likasinnade var forutsattningarna ocksa darefter. Icke desto mindre infann sig kanslan av nervositet och jag undrade hur kroppen egentligen skulle hantera den dar djavulska backen i mitten.

I startfallan var stamningen langt ifran spand; musik spelades pa hog volym och jag smapratade med mina narmaste grannar som gjorde akarbrasor och hoppade upp och ned for att halla varmen. Nar tonerna av Australiens nationalsang spelades tog majoriteten av sig loparkeporna och sjong med av fulla muggar. Sjalv gjorde jag likadant och mimade av ren artighet. Texten hade jag inte lart mig an men det kandes ju onodigt att visa det i ett sant lage.

Prick 8.30 gick startskottet och cirka tretusen lopare framfor mig borjade rora pa sig. Det tog nastan tva minuter att komma till den officiella starten - tyvarr gjorde jag misstaget att starta igang klockan ungefar 20 sekunder innan. Farden gick mot Kings Cross och in i ostra biltunneln som smalnade av markant. Har blev det korvstoppning och nagra lopare uttryckte sin ovilja over den langsamma takten. Efter tunneln lossnade det och jag kom ratt snart in i ett bra tempo som forde mig uppfor Rushcutters Bay, fina Double Bay och bildskona Rose Bay med glittrande vatten.

Upp till sjatte kilometern lyckades jag halla ett bra men bestamt tempo utan att det blev for jobbigt. Fokuset lag pa hog kadens, bra loparekonomi och minimala svangningar med overkroppen. Konstaterade lattat att jag hade bra klipp i benen och det kandes kontrollerat och bra aven om jag inte fick nagot gratis. Enligt tidsplanen lag jag bra till men det var ocksa har, vid pass 6,5 som provet skulle ske. Sag borjan pa Heart break hill och jag tog nagra extra stora klunkar vatten, bet ihop och paborjade kullen dar de flesta askadarna stod uppradade.

Backen var seg och tog aldrig slut - men nagon gang skulle jag inte tillata. Jag hade inte seedat upp mig for ingenting och om det var nagonting jag skulle visa har sa var det att det var skillnad pa en rod och en bla nummerlapp. Var det till pa raga pa allt nagonting som skulle sabba perset sa var det att lagga ned gardet och borja ga. "Gilla laget och tugga asfalt!" intalade jag mig sjalv allteftersom stegen kandes tunga som cement och jag fick en alltmer osmickrande kroppshallning. Nagon lopare bredvid mig peppade sig sjalv med "Come on, nearly there!". Aven om det inte lag nagon sanning i det kandes det skont att bli invaggad med en slags mental hjalp i det stadiet nar det var trogt som tusan och vi alla kampade som djur.

I mitten pa kullen var ambulanspersonalen pa plats. De var redan upptagna med sina forsta patienter; nagra bleka lopare som lag i framstupa sidolage och kippade efter andan som uppspolad fisk. Jag skankte en tanke till de medtagna stackarna och mindes sjalv hur forfarligt hemskt det hade varit att stupa i Rebel Sports fun run i november forra aret. Backen tog nu en sista brant stigning innan det blev det plant och mer lattsprunget. Metallicas "Enter Sandman" strommade ur en hogtalare och pa en uppriggad scen stod ett tjugotal cheer leaders och amade sig i vulgara outfits.

Nu blev det antligen nedfor - antligen! Och antligen var det ocksa tillfalle att inkassera tid. Trashiga cheer leaders vid vagkanten byttes nu mot ett sackpipeband iforda kilt, en vy som for mig var betydligt trevligare att vila ogonen pa. Jag tryckte upp tempot rejalt igen och kroppen svarade tacksamt genom att bara folja med, protestlost. Bondi Beach och ett enda gigantiskt hav lag nu framfor oss - en enorm kansla att veta att man hade det jobbiga bakom sig. Nedfor, nedfor, nedfor gick banprofilen och allting gick snabbt och taktfullt och som pa rals. Kilometertiderna visade laga siffror och jag kom pa mig sjalv med att le fortjust varje gang klockan pep efter varje ny avverkad tusing.

Sa trott, sa seg och sa mycket mjolksyra pa upploppet. En oronbedovande publik som skrek, hejade och formligen lyfte oss fram den sista biten - en snabb sprint dar jag passerade mallinjen med ett stort smile. Vad blev det? Hur gick det? Klarade jag mig? Jag ville ju veta samtidigt som jag var sa glad att vara i mal i och foll utmattad pa sidan och kollade pa klockan.
Update: Nettotid enligt resultatlistan: 70:53 min

Distans: 14,10 km
Tid: 1:11:02
Snittempo: 5:02 min/km
Snittpuls: Korde utan balte som vanligt



6 comments:

Löpning & Livet said...

Roligt att läsa! Grattis igen!!

Anonymous said...

Du har en award att hämta på
http://hejamamma.blogspot.com

Petra said...

Andrea - Tack!

Loparmamman - vad roligt! Ska genast kolla in det!!

Taina said...

Stort grattis till en kanontid. Jag föredrar också att springa utan bälte...

Hälsningar från Taina i CT USA (har tyvärr ingen renodlad träningsblogg men läser gärna andras...)

Ingmarie said...

Stort grattis! Underbart!Lite annorlunda och torrare än mitt lopp. ;-)

Petra said...

Taina - harligt med en ny lasare! Valkommen hit! Kikade pa din blogg ocksa, trevlig blogg!

Ingmarie - Tack! Och att det var annorlunda och framforallt torrare an ditt betvivlar jag inte. Herregud vilken terrang i Vertex! Hatten av for dig!