Ena foten framför den andra

Sprang pa lopbandet igar. Jag har sagt det forr men sager det igen; gymmet och lopbandet ar ingen inspirationsrik miljo i sig, men med bra musik i oronen och nagorlunda bra tv pa bildskarmen sa slar man ihjal den dar tiden ratt sa snabbt. Lopbandet har for ovrigt manga andra bra fordelar:

- Latt att springa och multitaska. Man kan planera dagens middag, tanka pa saker som hant pa jobbet, planera kommande semestrar, kolla pa nyheterna, lasa email....
- Enkelt att tvinga sig sjalv in i en exakt fart, om man nu ar ute efter det. Man behover inte kolla pa nagon klocka utan tvingas pinna pa nar man gjort installningen.
- Tryggt stalle att befinna sig pa nar man inte vill springa sena kvallar i morka parker.
- Okomplicerat att dromma sig bort och inbilla sig att man ar utomhus pa nagot exotiskt stalle. Med ratt musik gar det.
- Roligt att se springstilen pa sig sjalv i spegeln framfor sig.
- Inga avgaser fran biltrafiken ute och saledes....
- Ingen biltrafik= mindre risk for olyckor. :) Sydney med ratt valtrafikerade gator kan vara ratt tufft att springa i ibland.

Stilstudie i snabbjogg för lättlurade lustlöpare

Man kan halla pa och alta for och nackdelar med det har landet hur lange som helst, men nar det kommer till vissa vinterdagar sa kan man inte annat an stortalska det har landet. Krispig och klar luft, hog sol och oftast - om det inte regnar, vilket det inte har gjort nu pa ca 3 veckor - en helt klarbla himmel. Jogg i shorts, mojligtvis nagot langarmat upptill. Svart att tycka jatteilla om den har vintern alltsa. Fast den riktiga vintern ar ju inte har an, det bor man ju faktiskt komma ihag. Juli ar som vanligt den kallaste manaden, sedan blir det lite varmare i augusti igen och i september ar det officiellt var.

Under helgen som gick blev det traning tre ganger, tva av gangerna med lite inbyggda fartinlagg mitt uppe i allt. Det har med supertekniska tokintervaller ar ju som bekant inte min grej. Tanker jag intervaller sa borjar jag genast hyperventilera, kanna mig konstigt risig eller helt plotsligt har jag nagot "annat jatteviktigt" som jag maste utratta just da. Borjar man daremot forskona aktiviteten med en lite mindre angestladdad framtoning; humana fartokningar, pedagogiska ryckningar, stilstudie i snabbjogg (den dar sista ar bra!) sa blir det genast annat ljud i skallan. Det har kanske beror pa att jag inte "orkar" eller "ar van" men nagostans sa VILL jag ju bli snabbare och da finns det ju inga genvagar (just nu ar jag ju varken van eller har ork).

Snabbjoggen pa 11 km igar utfordes med ett 3 km langt snabbinlagg mitt pa, i runda slangar 4:50-fart, totalt 5:20-fart. Det kandes gott eftersom det var ju, trots allt bara, jogg.

Lättlurade ben.

Calling Guetta

Det ar morkt och kallt och det ar ratt mysigt att vara inne. Mysigt att tanda ljus och dricka te, och fastan det ar ett helt halvar till jul far man nastan lite julkanslor eftersom det kanns som 'ratt arstid'. Knepigt men sa ar det. Har kanns det mycket naturligare, atminstone for mig, att satta upp julpynt och dricka glogg nu an i stekheta december nar solen star som hogst.

I ovrigt jobbar jag manga och langa dagar och hinner inte med sa mycket traning i den utstrackning jag skulle vilja. Ungefar 3 ggr/vecka har det blivit sedan jag kom hem till Sydney igen. Traningsmassigt passar det ocksa mycket battre att vara inomhus; dels kanns det tryggare an att ga ut och springa (man vet aldrig vilka konstiga typer man traffar pa i morka parker...), dels ar det ju inte lika motiverande att ga ut nar det ar kallt och morkt. Motivationen ligger for ovrigt inte pa topp rent generellt sett men jag hoppas kunna komma over den svackan nar jag borjar sikta in mig pa City2Surf och att sla mitt tidigare rekord - for det SKA jag gora.

Nar det galler motivation att springa snabbt pa lopbandet sa ar svaret hur som helst, i nio fall av tio: David Guetta. Svart att halla farten nere nar han vander plattor.

Inomhus...

Vinter i Sydney innebar mycket REGN. Det ar vatt och ratt och man ar standigt utrustad med regnjacka och paraply for att inte bli drankt som en katt. Temperaturen just nu ligger pa mellan 8-10C (som kallast pa morgonen) och mitt pa dagen ungefar 15-18C. Hade det inte varit for regnet sa hade det varit perfekt att springa utomhus men i ett konstant skyfall ar det inte sa lockande. Det ar tur att man har gymmet som man kan fly till nar det valler ned som varst.

Aven om utomhustraning ar sa mycket harligare finns det anda en viss tjusning med inomhustraning. Dels ar det det har med coreovningarna som nastan alltid blir obligatoriska nar man ar pa gymmet, dels blir det nastan alltid armstyrka nagra dagar i veckan. Dessutom ar det pa nagot satt lattare att variera traningen med olika alternativa traningsmetoder.... ar man utomhus sa blir det lopning till 99,9% (cykling den resterande delen...) men ar man inomhus sa kanns det nastan lika naturligt att stalla sig pa lopbandet som att ta ett spinningpass, crosstraina, att ro eller "trampa trappor". De senaste dagarna har jag tranat alternativt av bara farten, har liksom inte tankt pa vad jag 'ska' kora utan det har bara blivit. I fredags: rodd i 30 minuter sedan core 30 minuter. I lordags: crosstrainer 50 minuter och armstyrka. Igar: lopbandet i 50 minuter (9 km) sedan core ca 20 minuter. Aven om jag vet att det bara ar en period da jag star ut med inomhustraning sa galler det att ta vara pa tiden nar jag man gillar det. Tids nog kommer solen fram och da blir det utomhus igen.

Snoozetempo & You have exceeded your mailbox limit - please contact your Systems Administrator

Jag kanske ger skenet av att inte gora alltfor manga knop pa den har sidan av klotet. Att jag har hamnat i en sa kallad postmarathonblues och inte kan rycka upp mig. Men jag kan meddela att jag lever och frodas och sitter har i min lilla pennkjol igen ibland kostymnissar, alltfor manga ogiltiga passwords och en grotesk inbox som ar fylld med en massa svarta, ooppnade mail. Sa knopen jobbar overtid skulle man kunna saga.

Det har med att tolka eftermarathon ar lite klurigt. Alltsa mentalt sa har jag varken fatt nagon efterlopps-dipp eller nagon hysterisk langtan till nasta gang. Jo, det ar klart att jag ser fram emot nasta gang men jag ar ocksa ratt nojd med Stockholm marathon som det var. Det var ju fantastiskt roligt hela resan och jag tittar pa bilderna och kan nastan framkalla alla magiska kanslor jag fick uppleva just da - det var himmel, helvete och skarseld under loppet av fyra timmar. Men det kommer ju ett marathon snart och det finns liksom ingen anledning att bara springa vidare huvudstupa utan att uppskatta och reflektera over det som hande for inte sa lange sedan.

Ar det traningsvark eller ar det skada, undrar man forst. Just nar den dar forsta djavulska traningsvarken har lagt sig, nar man slutat ga sidled nedfor trapporna och inte langre paminner om John Wayne ute pa vift. Da borjar man kanna efter om allting ar intakt. Hofterna, ljumsken och knana ar ok, det var val det som var min storsta oro. Daremot vanster vad ar inte ok... Har testat att springa lite och det kandes stelt, strackt, rejalt anstrangt och allmant obehagligt. Nu ar det nastan 2 veckor sedan loppet och den har vad-kanslan ar fortfarande dar. Jag har borjat crosstraina lite pa gymmet som alternativ traning och kommer formodligen att kora en hel del rodd och cykel. Lopningen far ligga pa snooze sa lange och i helgen blir det benmassage pa fina Four Seasons hotel. Men forst, en kaffe pa det. Sedan maste jag nog fortsatta beta av den har hemska inboxen igen.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Sent omsider - lopprapport Stockholm marathon

Redan pa hotellet pa Karlaplan kande man samhorigheten - laddade loparkladda manniskor som diskuterade tavlingsstrategier och fyllde frukosttallrikarna till bristningsgransen. Promenaden langs Valhallavagen bjod pa annu mer folk av samma virke och ur tunnelbanan vid stadion formligen vallde det ut lopare. Pa Lidingovagen var det sa tjockt med folk att man i princip fick armbaga sig fram. Det var inget snack om saken - det var lordag 28 maj och det var Stockholm marathon som skulle ga av stapeln.

Jag styrde kosan mot ett ljusgult hus med boulebana - det var sagt att det skulle vara loparbloggtraff innan start, och detta unika tillfalle att traffa mina gelikar ville jag ju inte missa. Forst pa plats sag jag Janne som var svar att undga; coolt kladd i neongula Sauconys, stilfullt matchande pa benen och upptill. Snicksnackade aven med trevliga 4:30-Staffan som inte skulle springa idag och alltsa hade akt in till stan enkomt for detta event (ar man comittad lopare sa ar man!) . Fick nagra snabba ord aven med Vasalopps slash orienterings slash ultralopar-Therese (jag tror jag stannar dar) och aven med snabba bonorna Anneliten och Sofie (den sistnamnda hade jag dessutom turen att se redan pa nummerlappshamtningen dagen innan). Svd-Petra rusade forbi och skulle sanda. Kort sagt, det var kandistatt innan start och aven om jag garna hade velat saga hej ocksa till Hjarnlopar-Johan och snabbaste Ingmarie sa fick vi noja oss dar - det blir val fler tillfallen misstanker jag.

Borjade rora mig mot startfallan dar jag fick en sista kram av mamma & co som onskade mig lycka till och tog hand om jackan. Starten gick och vi trummade antligen ivag. Ganska snabbt slangde jag av mig handskarna (Clas ohlsson, 10:-, tack for tipset Svd-Petra!) som jag hade inforskaffat enkomt for denna kyliga morgon. Smart drag att halla varmen i mina annars sa frusna fingrar. Tio kilometer passerade fortare an kvickt och jag bara njot i fulla drag precis som jag lovat mig sjalv att jag skulle. Under den har tiden konstaterade jag att publikstodet var ENORMT langs med hela banan (lite skillnad i jamforelse med Sydney marathon alltsa), otaliga liveband pa flera stallen, de medryckande afrikanska trummorna uppe pa Vasterbron (vada uppforsbacke?) och aven musik ur hogtalare lite har och dar. Mitt beslut att springa utan musik var kort och gott lyckat da det absolut inte behovdes i en sadan atmosfar.

Ut mot min gamla sverigeadress drog vi sedan. Gardet var som vanligt kallt och ratt blasigt och det kandes markligt att lunka omkring i dessa trakter som jag upp till for 6 ar sedan kallade "hemma" ratt manga ar. Pa 1:54 passerade jag halvmaran och det var lugnt och fint, och bara positiva kanslor aven om jag nog hade hinkat lite val mycket vatten. Sagt och gjort - jag behovde uppsoka ett buskage. Inga fisfornama normer har inte. En hel del andra tycktes dela den uppfattningen eftersom det skvattes i var och varannan buske.

Djurgarden, med den lite kurvigare banterrangen och avsaknaden av publik, sags vara ett segt moment i loppet. Jag upplevde det anda inte sa. Det ar ju sa vackert dar ute, man har fortfarande ork att njuta av miljon och med all tystnad finns det ju tillfalle att smaprata lite med alla knasiga medlopare. Jag hade bland annat sallskap av en stins iford gabardinbyxor, langarmad skjorta, slips och visselpipa, en finlandsk hockeyspelare, en liten spinkig man iford tjugotalsinspirerad svart o vitrandig baddrakt, och sa var det helt sonika farthallaren sub-4 som jag konverserade lite med.

Slutade vara social en bit innan vi kom ut pa Strandvagen. Trots att min gamla arbetskollega R stod och hejade vid 28-km och inte langt darifran aven mamma & co fick jag forsta vagen av trotthet ungefar da. Att det skulle bli jobbigt vid det stadiet visste jag ju sedan forrut men besvikelsen kommer alltid som ett brev pa posten nar man kanner att man maste trappa ned for att inte krokna. Andra rundan pa Vasterbron gick trots allt battre an vantat, nu med annu mer publik som gav rungande applader. Vackra Norr Malarstrand passerades och dar stod basta kompisen M och hejade. Hon hade missat mitt forsta varv pa samma plats och var fast besluten om att sta kvar.

Vattnet i mitt eget balte var nu sedan lange slut. Kande en tilltagande trotthet och jag tillat mig sjalv att stanna och dricka pa staende fot vid nagot stalle. Likadant gjorde jag pa de nastkommande dryckesstationerna. Ungefar vid 38-40 km var jag sa trott att jag gick ett tiotal meter aven mellan vattenstationerna. Vid 41 km hor jag nagon ropa "Heja Petra!!"- jag vander mig om och ser Lisette. Vad underbart det ar att hora nagon ropa ens namn - det gar liksom ratt in i hjartat och lyfter en.

Stadion lag nu framfor mig som ett vykortsvackert foremal. In pa tartarbanan som kanns som moln i jamforelse med asfalt. Stela ben vars agares hjarna tyst skriker "SPRING sa inat h-vete!". Benen kan inte riktigt fa till det. Malgang. Lyfter armarna till en segergest. Stoppar klockan som visar pa 3:59:10 pa 43,08 km. Far medalj, blir omkramad av varldens basta familj.


Pre-race pa hotellrummet.

Hej fran Down Under!

Sadar, da var man pa plats Down Under igen 29 timmar senare. Utan halva alfabetet och hela koret. Men med snyggaste t-skjortan i min ago. Det har varit nagra valdigt intensiva dagar i Stockholm sa jag fick liksom aldrig nagon tid att skriva ned en valfortjant lopprapport fran marathon. Men jag ska jobba pa en idag... Tills dess - ha en skon fredag!

3:59:12

Sååå trött. Men gud vad Stockholm är underbart! Återkommer imorgon när jag har återhämtat mig.

Hallå alla marathonvänner!

Nu sticker jag ner till Stockholm. Taggad som tusan. Vi ses väl där?!?

Positivtankarna - favorit i repris

Saxat nästan direkt ur samma situation dagarna innan Sydney Marathon september 2010.

1. Vilken tur jag har som får ägna den här vackra dagen åt något som jag verkligen älskar!
2. Man har stängt hela Stockholms innerstad pga av MIG - gud vad generöst!
3. (Ungefär) 4 timmar av mitt liv är superkort!! Resten av mitt liv kan jag vila och återhämta mig.
4. När jag kommer i mål blir det champagne!
5. Jag har klarat över 3 mil och det kändes BRA. 12 km är ju en fis i rymden.
6. När jag är klar med det här är det fortfarande bara eftermiddag - sedan fortsätter festen!
7. Jag är väl förberedd på det här! Jag har dessutom sprungit distansen tidigare och vet att jag klarar det galant.
8. Det här går som en dans. *ser framför mig att jag dansar på lätta moln*
9. GU Sports gel är gott och ger mig massor av kraft och energi!
10. Kolla vad mycket publik som har kommit enkomt for att se MIG, bäst att lägga på ett kol!!

I huvudet (och benen) på en marathonlöpare

Underbart att läsa alla racerapporter från lördagens bravader i Göteborgsvarvet - det är det här man behöver för att bli peppad och komma in i tävlingsstämning!! 5 dagar kvar till Stockholm marathon och nu gäller det att äta mycket, vila och se till att hålla sig ifrån hemska baciller. Jag har ju dessutom haft fördelen med att ha haft semester en längre tid innan loppet så jag kommer (förhoppningsvis) att ställa mig i startfållan totalt relaxad, utsövd, uppgödd (just det, mamma!) och startklar.

Musik eller ej? Kompressionsstrumpor eller ej? Korta tights eller löparkjol? Ja, dessa är givtevis enormt viktiga frågor som nu rör sig i en marathonlöpares somewhat enkelriktiga skalle. Dessa saker är dock säkra; det blir 4 flaskor vatten i bältet och 4 GU sportsgel. Och det blir INTE Asics på fötterna utan Mizuno. Och det kommer att bli enormt kul!

Nu kör vi! Med eller utan kompression.

Bästa sällskapet

Sådär, nu verkar det ordna sig att blogga igen. Skrev som sagt några inlägg som inte alls blev publicerade. Hamnade bara i draft-läge hela tiden trots att jag ville "publicera". Nu kör jag Firefox som webbläsare och det tycks vara stabilt (än så länge).

Ja, vad har hänt sedan sist? Ja, inte mycket. Men jag kan meddela att jag i alla fall inte rymt med brevbärarn, som RW-Sofie undrade:) Träningsmässigt trappar jag ned den här veckan, dessutom har jag "blivit med hund" i några dagar och passar på att bekanta mig med familjens kanske busigaste medlem. När jag sprang sista långpasset i tisdags kände jag av benhinnorna lite (även vid en promenad på kvällen). Bestämde mig för att ta det lugnt i några dagar, nu känns det mycket bättre och jag ska nog bara köra ett lättare pass (med hundsällskap) i eftermiddag och eventuellt ett mellandistanspass (utan hundsällskap) i helgen - sedan är jag kittad inför peppveckan!

Sista långpannan avklarad & Maratankar

Alltså, Blogger fortsätter superstrula för mig. Det här börjar inte minst bli irriterande utan även lite smått bekymrande med tanke på att man mister inlägg och kommentarer hela tiden. Har dessutom svårt att kommentera andras bloggar. Ja, får hoppas att Blogger lyckas sparka igång supporten igen snart...

Nåväl, över till träningen. Sprang en mil i måndags och 20 km i går, och med det sätter jag nu stopp för hårdträningen inför maran. Kommer eventuellt att ta något pass till den här veckan, sedan får nästa vecka bli kolugn med 2-3 pass på 5 km vardera. Känslan igår var att jag kände mig trött och övertränad i benen, fick slita ont för att nätt och jämnt lyckas hålla 5:40-fart över två mil - ingen känsla man vill ha såhär drygt en och en halv vecka inför maran. Hade dessutom ont i benhinnorna och ena vaden. Å andra sidan tror jag att det kommer att lägga sig med några dagars vila så man samlar kraft och återhämtning.

Strategiskt sett kommer jag inte att satsa lika hårt som i september förra året (där jag bl.a. gick ut alldeles för hårt). Jag kommer att springa mjukt och fint och hoppas på ett så jämnt marathon som möjligt. Jag hoppas så klart på en tid under 4 timmar men kommer inte bli besviken om jag inte klarar det. Mitt stora tidsmål i år är ju som sagt Sydney marathon i september i år så jag ser Stockholm marathon mest som en rolig grej och att få lite mer erfarenhet av långdistanslöpning.

Helgen i bilder

Tokstrul med blogger just nu! Trist att tappa inlägg och kommentarer men jag verkar inte vara ensam med det här problemet. Blogger är ju en gratisfunktion så man kan ju inte begära så mycket i det här fallet. Hur som helst - bjuder på en liten bildkavalkad från den gångna helgen. Tog en weekend i fina Umeå.

Björkarnas stad. Löprunda längs Umeälven - rogivande och vackert.


Färgexplosion i alla parker - tulpaner är så vackert!!


Pustar ut efter en dag på stan.

Dejt med brevbäraren?

Igår mötte jag postbilen 3 gånger när jag var ute och sprang. Det kanske inte är så märkligt i sig men det bör kanske nämnas att på landsbygden finns bara en bil som åker runt till alla hushåll, det var 12 km mellan varje mötesställe och kanske lite mer än en timme mellan varje möte.

I övrigt skulle man nästan kunna räkna antalet bilar och mötande människor på sina båda händer. Jag sprang ut emot Gullvik, här var alltså första mötet. Fortsatte på grusvägen så långt man kunde komma. Skommarhamn heter det visst. Sedan slutade vägen och man kom till en strand där man fick fortsätta på en vildvuxen skogsstig, blött och gyttjigt var det. Efter ca 2 km slöts stigen upp med en ny grusväg och det var fula kalhyggen och död granskog på ömse sidor om mig. Inte ett hus så långt ögat kunde nå.

Här ungefär behövde jag lätta på trycket. Bara att fortsätta en bit bort till mer skylande terräng alltså. Även om chansen var liten kunde man ju möta någon även här. Bra tänkt, här tutade nämligen postbilen förbi igen. Uträttat ärende. Fortsätta kuta. Nu vid Hörnskatan, förbi snyggvillorna. Bebyggelsen började bli tätare. Uppe vid Domsjövägen som bjuder på en fin långraka. Förbi MoDo-sågen och uppför bönhusbacken.

Nästan hemma nu. Trött som tusan. Klockan visar på 29,37 km. Kan ju inte stanna här så jag gör en liten sväng runt kvarteret för att få jämna siffor. Möter postbilen igen. Den här gången ler han och hejar glatt.

Bortdomnade fötter!

Prinsessan på ärten-varning en masse nu; införskaffade en ny mängdsko för någon månad sedan, ett par Asics Gel Nimbus 12 - satt som ett smäck, underbara på och gula (=roligt med färg!). I test kändes de perfekta så jag slog till på dessa men nu upplever jag att under distanser längre än 5 km börjar vänsterfoten sakta men säkert domna bort. Inget man behöver göra en stor grej av egentligen men har man slängt ut en ansenlig summa på ett par skor kan det kännas lite snuvat, vore ju trevligare om man kunde känna bägge fötterna. Har liksom aldrig haft det här förrut så jag vet inte vad det kan bero på. Generellt sett knyter jag skon ganska tight men det gör jag med alla mina skor (och har aldrig haft liknande problem). Dessutom vill jag undvika att foten ska glida omkring i skon - undvika blånaglar och ömma tår t.ex. - och generellt sett föredrar jag en lite tightare känsla på skon (fast med extra tåutrymme fram till). Så som sagt, eftersom jag knyter alla mina skor på samma sätt känns det lite knepigt att det ska hända just med dessa. Någon som vet vad bortdomnade fötter kan bero på och om man kan göra något annat än att stanna och "röra runt" foten? Är det helt enkelt bara fel sko jag har köpt?

I taxin, i trappen, i hissen, i hallen

Ny vecka, ny träning! Förra veckan lyckades jag få ihop 67 km på 5 pass, en för mig rätt lagom mängd nu så här 2,5 veckor innan marathon. Känner jag mig pigg och fräsch och ITB-känningarna som jag hade innan helgen har tack o lov inte blivit värre.

För övrigt knarkar jag svenskmusik så det slår lock i mina australiensiska (nåja) öron. Veronica Maggios småkryptiska texter lämpar sig rätt bra på vägarna.

13 km i morse. Du ska passa dig som satan.

Full fart framåt!

Trots att jag har semester har jag så himla mycket att göra att jag knappt hinner blogga eller kommentera. Men det är väl så det brukar vara under en semester? Det känns helt underbart att kunna ta sovmorgnar, springa en sväng under förmiddagen och sedan åka och hälsa på någon eller göra någon annan aktivitet. Jag njuter av varje minut!

Igår blev det en kortare runda på 8 km, skönt att få genomblödning i benen efter långpasset i onsdags. I morse sprang jag en mil ut mot havet. Kände en svag känning av ITB på utsidan av vänster knäet, jag vet inte om jag känner efter för mycket nu eftersom tävlingsnerverna börjar göra sig påminda. Hoppas så klart att det försvinner snabbt som ögat om jag bara stretchar utsidan av höften och låret extra mycket. ITB har jag ju haft förrut och det tycks alltid komma fram när jag springer i väldigt backig terräng, som det är här.

B12235

Sådär, då är startplatsen på Sydney marathon säkrad! Söndagen 18 september 2011 alltså, och det är den här maran som får bli mitt stora tidsmål, förhoppningsvis sub 3:45. Såg nu att man lagt om banan till vad som ska vara en något flackare bana, det gillas! :D

25 km & hur ska man orka mer?

Man kan tycka att det inte ska vara nån väsentlig skillnad på 20 eller 25 km men det händer nog rätt mycket i kroppen ungefär när halvmaradistansen är avverkad. Just den känslan kan jag tycka är rätt så markant, alltså att man fortfarande är på topp runt 2o km men så rasar det snabbt därefter. Så upplevde jag det idag när jag var ute och sprang. Hade 3 flaskor vatten i bältet och en GU-gel med favoritsmaken vanilla bean. Gelen intogs vid ca 14 km och vattnet räckte hela vägen hem. I ärlighetens namn hade jag ambitionen att springa hela 30 km men jag var så fruktansvärt slutkörd redan vid 23 km att jag helt enkelt inte orkade mer. Vände och sprang hemåt i stället.... Men ok, 25 km känns gött i benen, känner mig lite lagom mör och har faktiskt lite skönt ont i fötterna också. 25 km är för mig rätt långt. 42 km är jäkligt långt. Vore bra om man kunde få till ett pass på runt 30 km snart.

Tid: 2:16:02
Distans: 25 km
Snittfart: 5:26 min/km

Gult på fötterna under långdistansen idag. Här "premiärkörda" på promenad några dagar innan. Himla bekäma men kanske aningens svampiga.