Man ar val aldrig sa peppad som efter ett val utfort lopp. Man vill ut och springa och fortsatta vara supersnabb. Och genast har man hojt ribban ytterligare med en ny PB-ambition. Det borde ju vara mojligt, tanker man. Helt plotsligt har man sprungit strackan mentalt fast flera minuter snabbare. Men jag marker att jag blir peppad aven av daliga lopp. Och det ar ju bra, det. Det ar precis som att jag VET innerst inne att jag har sa himla mycket mer att ge och att det dar fisloppet som jag précis sprang bara var en transportstracka till PBt och egentligen inte raknades. Det ar tur att man gar igenom sanahar olika "faser" efter att man har sprungit. Ska man bara ga pa kanslan direkt efter sondagens malgang sa skulle jag aldrig snora pa mig ett par loparskor mer.
- Posted using BlogPress from my iPhone
4 comments:
Det är både negativt och positivt tycker jag! Det so är bra är att efter några års löpande finns förhoppningsvis en hel del självkännedom om den egna kapaciteten.
Att vara i toppform och hela tiden sträva vidare är ju härligt men risken finns att glädjen går förlorad längs vägen och att strävan efter nya rekord hela tiden överskuggar redan uppnådda framgångar!
Revanschlusta efter ett mindre lyckat lopp är bra men samtidigt också lurigt, om man inte hittar tillbaka, jag var rätt så uppgiven tidigare i våras och hade funderingar på att helt lägga bort alla ambitioner när jag inte blev av den taskiga känslan i benen jag hade ett tag.
Staffan - Jo jag haller med helt och hallet. Sa fort man borjar springa mer ambitiost sa finns det ju alltid en viss risk att lopargladjen "forsvinner" for att man borjar jaga tider, det gar ju inte att komma ifran. Springer man hela tiden enbart for att ma bra (vilket jag visserligen gor i det stora hela) sa ar ju risken mindre att lopargladjen forsvinner. Men vid lopp vill man ju prestera bra och da kravs det ju att man har gjort forabetet med traning osv. Det ar ett himla pussel att fa till alla livets bitar med familj, karriar, sova, ata, trana, etc. Det ar val det som ar den storsta boven till att man kan kanna sig omotiverad ibland ocksa - nar lopningen framkallar negativ stress for att man inte hinner trana eller om man blir skadad och inte kan trana sa mycket som man hade tankt. Lopningen ska ju forst och framst alltid kannas som en livsnodvandig aktivitet, nagot att langta efter, en ventil for att balansera stress i sitt liv - det ska ju inte vara tvartom.
Sedan ar det ju sa ocksa att vissa lopp ar mer laddade, att de kanns "viktigare" an andra sa att man darmed vill springa battre under just det loppet. Springer jag ett lagprofil-lopp sa kanns det nastan som man kan tillata sig sjalv ett samre resultat.
Det är bra att kunna motiveras av både bra och mindre bra lopp. Liksom att det är tur att man glömmer hur jobbigt det är att springa sista biten i ett långlopp och anmäler sig till nya lopp.
Snorkkis, visst är det så!
Post a Comment