Det finns vissa saker man minns lite extra mycket fran vissa lopp - saker som estar sig fast pa hjarnhinnan som lite extra utmarkande stunder. Det fantastiska publikstodet i
Stockholm marathon tex. Metallicas Enter Sandman pa hog volym vid
City2Surfs Heartbreak hill. Den otroliga varmeboljan da jag sprang
mitt allra forsta halvmarathon i Centennial Park. Den roliga "roda mattan liknande" malgangen vid
She runs the night.
Nar det galler Sydney halvmarathon 2012 sa kommer jag alltid att minnas kanslan att det aldrig tog slut. Att satteliterna var helt osynkade med kilometermarkeringarna (alternativt att banan var felmarkt) och att det kandes som en oandlighet att springa YTTERLIGARE nastan 900 meter efter att man passerat 21 km. Garminfel eller fel uppmarkta banor kan verkligen fa en att balla ur nar man springer. Man ar sa otroligt fokuserad pa det man gor att man litar helt och hallet pa att det ar ju MIN klocka som galler - det ar ju DEN som hela tiden talar om tiden och distansen for mig.
Sen var det det har med de manga fina STORA banderollerna pa slutet av loppet. "Pain is temporary, quitting is forever", eller "Chafe now - brag forever" tex. Den senare gillade jag speciellt mycket under loppet, den fick mig faktiskt att dra upp tempot lite grann. Vid 18 km behovde man verkligen den dar peppningen hur mycket som helst.
Starten vid Hyde Park borjade som vanligt ratt grotigt men trots det gick det att halla ett hyfsat bra flodestempo anda pa nagot satt. Kanske tack vare det klasssika startscenariot dar alla RUSAR ivag vid starten och haller en hyfsat bra tid tills man blir trott, vid 5 km ungefar. Min femma klockades i alla fall enligt planen pa strax under 25 min ungefar, sedan blev det ratt osmidigt helt plotsligt, mycket gasa-stanna-springa emellan. Forsta vattenstoppet tog jag vid 8 km, en liten klunk vatten som jag hallde i mig springande nar vi styrde in i Pyrmont. Ratt mycket smakullar dar men roligt att springa i detta omrade som egentligen ar perfekt for stadslopning.
10 km enligt min klocka avverkade jag pa 49:20 men redan har fattade jag ju att klockan och km-markeringarna var helt off eftersom jag sag mil-skylten nastan 300 meter efterat. Fiskade upp en GU-gel vid 12 km ungefar och snart darefter var det en till vatskestation dar jag plockade upp en mugg och lyckades fa undan den sliskiga gelen i munnen. Sedan bar det uppat pa hemska Cahill Express dar man sprang in en bit pa Harbour bridge (kampigt har!) for att gora en s.k. U-turn och sedan springa ned i tunneln dar sattelitmottagningen forsvann en aning. Pa undersidan av Cahill Express kampade vi oss vidare ned pa Macquarie Street och det kandes jobbigt, jobbigt men det var da banderollerna dok upp och liksom lyfte en framat, fick en att kampa vidare.
Den sista kilometern kandes evighetslang, speciellt nar jag kollade pa klockan som redan visade uppnadda 21 km. Men i sjalva verket var det ju nastan 900 meter till som skulle avverkas - svart att ta i det skedet! Nar jag kom i mal kande jag mig totalt intetsagd - kande varken nagon gladje i att ha slutfort loppet eller besvikelse over att jag inte hamnade under tidsmalet. Det var liksom skont att inte springa langre, jag kande mig totalt utpumpad och lite lurad pa, vad jag tyckte var, en enorm distansskillnad..
Nu sa har dagen efter kanns det bara sa lojligt och irrationellt att kanna sa har. Men det ar svart att styra sina kanslor vid ett lopp och att bara slappa tidspressen man bygger upp i samband med ett lopp. Jag kampade som ett djur igenom hela loppet, det var lange sedan jag hade sana har stolpiga ben som jag har i dag.
- Posted using BlogPress from my iPhone
