Att glomma sitt modersmal tror jag aldrig riktigt man kan gora men att det blir lite fel ibland, bade vid tal och skrift, ar jag det levande beviset for. Det andra spraket ar ju sa aktivt, sa anvant just nu. Man har jobbat sa hart att fa till ett bra uttal, ett stort ordforrad och anvanda sig av lokala idiomatiska uttryck - allt for att kunna smalta in i den nya kulturen och samhallet pa sa bra satt som mojligt. Sa det ar klart att det ar nagot som blir lidande i tvasprakligheten - anvandandet av det egna svenska spraket ar inte lika tillgangligt. Modersmalet sitter liksom i ett stort dammigt arkiv, aktiveras alldeles for sallan (i mitt fall endast vid diverse Skypesamtal och nagra futtiga blogginlagg nu och da) och vagen till att hitta de dar specifika, unika orden som beskriver det man vill saga just dar just da - kanns ibland lite langsokt.
Det har stor mig. Det ar otroligt frustrerande att inte hitta ratt ord i ett samtal, att behova prata 'runt' amnet for att komma dit man ska. Lite som att man drabbas av tillfallig amnesi och ens ordforrad ar reducerat till en tonarings. Men det ar klart, nagra dagar inpa en sverigevistelse brukar det oftast latta - plotsligt hittar man de dar svenska orden igen, pa en gang utan ombeskrivning. Dialogerna flyter pa och man kan vara rapp i munnen och slipper sta och fumla med tunghafta. Hjarnan hittar det den ska.
Hjarnan ar precis det, en muskel. En muskel som standigt behover aktiveras och utmanas med olika aktiviteter, en muskel som alltid maste tranas. Med sprakbruket ar det som med traningsvarken tycker jag. Nar man borjar med nagot nytt sa far man en san otrolig traningsvark, sedan lattar det efter ett tag och plotsligt tycker man inte att det ar jobbigt langre. Muskelminnet hittar de snabbaste vagarna fran A till B och helt plotsligt kan man gora squats i en rasande fart utan att det gor det minsta ont.
- Posted using BlogPress from my iPhone
No comments:
Post a Comment