<Insert load woohoo here>

Att springa milen pa sub-50 under traning har aldrig tidigare hant i mitt fall. Under traning har jag alltid legat pa 51-53 minuter nanting och tyckt att det har varit ratt bra. Lagomt snabbt utan att kanna att doden har lurat runt knuten.

Ar definitivt typen som allra helst bara mysloper, aldrig tar ut mig speciellt hart pa traning, darfor har jag heller aldrig riktigt tankt att det man astadkommer tidsmassigt pa traning riktigt raknas - det ar mer distansen (och framforallt kanslan och halsan) som betyder nagot. Fokuset har ju nastan alltid varit langre lopp och i det har jag heller aldrig haft nagra snabba ambitioner. Icke desto mindre har en snabb tid alltid lockat och nagonstans i bakhuvudet har jag ofta lekt med tanken pa att springa milen pa 45 min.

Igar var forsta gangen jag sprang 10 km pa sub-50 pa ett traningspass. 49:10 blev resultatet. Det har val hant i langre lopp att man passerat milen pa 49-nanting men som sagt, lopp ar lopp och traning ar traning. Och i langlopp tar man ju inte ut sig forsta milen. Men det ar mycket riktigt som SvD-Petra sager att det hander nagot i kroppen vid lopp, man FAR horn i pannan, en extra vaxel och allt det dar.

Horn i pannan hade jag kanske inte igar men definitivt en klar insikt om att jag inte skulle lagga mig efter 8 km. Sahar i runda slangar blev upplagget pa lopbandet sahar: Uppjogg 2 km i 10.5 km/h, 3 km i 12 km/h, 3 km i 12.5 km/h och en slutspurt pa 2 km i 13.2 km/h. 3 pauser pa runt 30 sekunder under hela upplagget.

Phu! For mig ar det har ett jattestort framsteg och att kunna ligga i 4:30-fart kanns jattesnabbt for mig. Visst var det valdigt flasigt i slutet och det ska det val vara ocksa men anda fullt kontrollerbart och en grym kansla. Woohoo sager jag bara! Hoppas jag kan vidhalla disciplinen att springa sana har pass, atminstone en gang i veckan nu framover.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Mersmak

Det gar framat med farten, det marker jag pa den allmanna lopkanslan, alltsa mer naturligt, mycket mer kontrollerat och inte alls lika flasigt. Det ar absolut inget gratisjobb men det kanns bra att kunna "skramma upp" sig sjalv med sanahar pass och framforallt nastan langta tills nasta omgang. Det om nagot kanns onaturligt!

Dagens pass far formodligen kategoriseras som ett troskelpass (pa lopbandet) - 2 km uppvarmning foljt av 8 km med 3 x 12 km/h, 2 x 12.5, 2 x 13, 1 x 12. Allt som allt 3 vilopauser pa ca 40 sek.

Underbar kansla att springa snabbt utan att pulsen rusar ivag. Och kanslan att man klarar det ar grym! Vill bara ha mer, mer, mer!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Tisdagsfunderingar

Mycket bra spring har det blivit pa sistone. Bade forra veckan och bra start pa denna. Bra darfor att det lutat mycket at kvalitet med langa snabba intervaller. Idag pa lopbandet blev det totalt 12 km, varav 8 km i varierande fart mellan 12.5 km/h och 13.5 km/h. Ar i valet och kvalet om jag ska anmala mig till ett millopp i helgen men jag misstanker att det inte finns nagra bra startplatser kvar. Ar sa sugen pa att testa milkspaciten men det kanns inte aktuellt om jag maste starta i nagon +55min-grupp.
For ovrigt haller jag koll pa Sandy just nu och hoppas och tror att det inte kommer att stalla till problem for alla marathonlopare i New York pa lordag. Fingers crossed!
- Posted using BlogPress from my iPhone

Lev idag!

Att leva i nuet och inte hela tiden imorgon, nasta vecka eller nasta ar ar nagot jag forsoker anamma. Dagen idag har du kontroll over men det tjanar inget till att oroa sig over imorgon for vi ar ju inte dar an.

Den har livsfilosofin ar lattare uttalad an gjord ibland eftersom planering trots allt ar ratt nodvandigt. Har man sin familj pa andra sidan jordklotet sa blir det onekligen mycket skype och planering kring nar man kan ringa pga tiddskillnader, att fa semestrar och dylikt att klaffa m.m. Generellt sett ar jag ingen kontrollmanniska utan tror bestamt att ett sunt leverne och en lagom kontrolldos pa sitt liv JUST NU ar den basta balansen. Men att oroa sig for imorgon tjanar inget till.

Igar gick en arbetskollega till mig bort. Det var valdigt hastigt, helt ovantat, definitivt for tidigt och valdigt sorgligt. Man sjunker liksom ihop lite och tanker pa hur snabbt livet kan ryckas bort for en.

Lenas version av Live tomorrow ackompanjerade mig pa en springrunda sahar pa kvallskvisten. Det kandes ratt passande.

Äntligen! Lillfredag, springdag och Mo Yan!

Det basta med att jobba i 180 ar att man kan ta ut flextid! Saledes ar det lite fredagskansla har redan idag, torsdag da jag ar ledig imorgon.
Planen for imorgon ar att springa langt sedan tankte jag ta mig till bokhandeln och handla nagot av Mo Yan om det finns att fa tag pa. Äntligen!
- Posted using BlogPress from my iPhone

Söndagsgodis eller när det händer

Musik under lopningen ar nagot jag verkligen alskar. Dels ger det sa mycket mer av upplevelsen - minnen av latar, kanslor och tidigare upplevelser, och sa sa ar det dar att man far sa mycket extra kraft att ta till; extra gratisvaxlar fran energin i musiken och lite extra klipp i benen. Bade idag och igar blev det en date med maken pa gymmet - jag pa lopbandet och han pa en stationar cykel bredvid och jag forvanades aterigen over hur jag reagerar nar jag hamnar pa ett lopband. Bra springmusik, enkelheten att man inte har nagot val att slagga efter och kvalitetspasset pa lopbandet ar ett faktum.

For det har med disciplin (som det kravs for att utfora dessa pass) har jag verkligen noll av, det har jag namnt tidigare. Strukturerade intervaller, stegar och annat som kraver avstamning pa en klocka hander ytterst sallan for mig. Springer jag utomhus, vilket jag oftast gor sa klart, bestammer jag i princip aldrig HUR jag ska springa fartmassigt - det blir oftast musiken som far valja tempot och musiken valjer jag beroende pa dagshumor eller vad jag ar sugen pa att lyssna pa just da. Distansen daremot valjer jag mer kraset och forsoker halla mig till det men jag kan lika garna gora 2 mil i samma tempo som 5 km - det ar liksom musiken som avgor hur snabbt det gar.  Markligt upplagg skulle man kanske pasta men for en lopare som inte kan eller vill planera enligt superstrikta kvalitetspass funkar det har upplagget hyfsat bra anda.

Men tillbaks till lopbandet idag da - av nagon anledning har det blivit lite sa att det ar har det "hander" for mig. Det ar da jag planerar i forvag och bestammer hur passet ska se ut. Och jag tycker t.o.m. att det ar kul. Dagens dos blev 1 x 10 km/h, 1 x 11, 2 x 12, 2 x 13, 2 x 12, 2 x 11. Snabbt och anstrangt i det snabbaste partiet men med snabbmusik i oronen gick det att utfora. Nu sa har i efterhand tanker jag att jag vill tillbaks till lopbandet imorgon och prova snappet vassare: 1 x 10,5 km/h, (1 x 11,5), (2 x 12,5), (2 x 13,5), (2 x 12), (2 x 11), for jag kanner att det AR ju kul att springa snabbt och kanna att man passerar sig sjalv. Jag har dessutom ett difust minne av att jag har en utmaning som ligger och lurar och den har jag inte riktigt slappt greppet om.  

Ha en skon sondag alla! Har ar det namligen dags att natta kudden nu strax.

Det perfekta svaret

Hur ofta springer du varje vecka? Den fragan stalls ofta till mig och det ar inte alltid sa himla latt att svara pa. Ska man bara ge ett snabbt svar som motsvarar ett snittt under ett ar skulle det formodligen rora sig om 3 ganger i veckan, i runda slangar. Ska man ga in mer pa djupet sa vet ni ju sjalva hur det kan lata - det beror pa vad man tranar infor, vilken distans man ar mest fokuserad pa och var, infor traningen till loppet man ligger i det skedet (just da kan det ju handla om 5 ggr i veckan och en veckodostans pa 90 km, vilket givetvis inte ar nagon realistisk reflektion av en vanlig vecka, atminstone inte i mitt liv) . 

Ett slatstruket svar pa den fragan ar ocksa lite svart da man trots allt vet att det ligger sa himla mycket mer bakom "3 ganger i veckan". Det galler att halla tillbaks lite och bedoma vilket typ av svar personen ifraga ar ute efter och vad som ar socialt gangbart just for stunden. Let's face it, man ar val alltid liksom game for att snacka lopning men gar man ut i for vida svangar i det mer djupgaende svaret finns ju risken att man skrammer bort personen som undrar da man formodligen ger skenet av ett valdigt enkelriktat loparliv och inte sa mycket mer. Konversationen kan ju bli lite platt da. Och man ar ju inte BARA lopare utan har aven en del andra intressen aven om man tenderar att hamna i ett loparfack pa en gang da folk hor att man gillar att springa. Men som sagt, lika fel kanns det att bara ge ett avhugget medeltal per vecka. 

Det perfekta svaret pa det har finns formodligen inte. Pa jobbet blir det har extra tydligt nar man pratar med nya manniskor och blir introducerad i professionell egenskap samt "lopare pa fritiden" och man forvantas yttra sig lite kort om den biten. Hur gor ni??

Oslagbart

Grattis till alla som sprang Lidingoloppet i helgen! Sjalv har jag aldrig sprungit LL, det ser onekligen tufft ut med alla backar och ojamn terrang. Det ar kanske just darfor som det inte tilltalar mig lika mycket? Jag ar mer en asfaltsprinsessa, om man ska anvanda MarathonMias uttryck, och backar ar jag inte alls fortjust i.

Varen ar kommen i Sydney och vadret har varit helt underbart nu under helgen. "Helg" skriver jag fastan det ar mandag, vi har namligen Labour day har i Sydney och det innebar en extra ledig dag - Lyx! De har extradagarna kanns valbehovliga nar man jobbar intensivt som jag gjort nu i 4-5 veckor. Det ar sallan - i vanliga fall - som jag behover klocka 13-timmarsskift pa jobbet men just under de har projekttopparna blir det valdigt intensivt med systemtester, moten, dagliga statusuppdateringar med processfloden och gant charts hit och dit, och da blir lopningen och bloggandet valdigt lidande.

En outtomlig euforikalla, inspiration och viktig hornsten i mitt liv brukar jag alltid beskriva lopningen som, till folk som undrar varfor jag springer. Men att lopningen har en sa mycket storre och djupare betydelse blir liksom extra tydligt nar man ar stressad, behover komma ned i varv, ar i behov av lite extra energi eller helt enkelt bara vill dammsuga skallen pa allt "corporate babbel" man maste bearbeta. Sana ganger ar det helt oslagbart att ha detta medium att luta sig pa. 

Sondagsmatlagning - ett annat satt att relaxa, dammsuga hjarnan, kanna inspiration och bara njuuuuta.

Tålamod

Promenader till och fran jobbet fick bli forra veckans komigang. Hyfsat stel mandag och tisdag men det varsta slappte ratt fort och det gjorde mindre ont och det kandes som man var mer eller mindre aterstalld pa lordagen. I lordags trodde jag att jag skulle vara springklar igen fast det gick inge' bra. Kande av hoger vad lite val mycket nar jag borjade springa sa jag gick till gymmet istallet och tranade overkropsstyrka, en repeat pa det aven igar. Bra sa. Det ar val nu, medans man aterhamtar sig som man bygger upp bade ny kraft, nytt loparsug och lite nya ideer pa vad man vill hoppa pa harnast. Aven om det kanns som en hel evighet sedan man nu var ute och luftade benen.

Urladdad?

Det marks att den dar riktiga urladdningen som alltid brukar folja efter ett stort lopp inte riktigt infunnit sig. Visst kanns det roligt att jag sprungit ett marathon men jag vill redan nu ha mer och ar jattespringsugen. Oftast ar man ju ganska "klar" med lopningen efter ett stort lopp, atminstone om man ska ga efter mina egna erfarenheter. Suget pa att springa langpass tex brukar inte vara sa stort. Sitter redan nu och funderar langrundor och tempopass och vad jag ska sikta pa harnast. Kanske testa milen i november? Sydney Olympic Park fun run gar av stapeln 4 november. Jag har ju aldrig riktigt tavlat i ett milloppp sa jag har ingen aning om vad min milkapacitet skulle vara.

 

Lopprapport: Sydney Marathon

Jag stallde mig pa startlinjen igar med installningen och vetskapen om att jag inte tranat marathonspecifikt alls de sista manaderna. I Sverige, England och USA blev det visserligen en hel del distanslopning (10-15 km ca 4 gr/vecka) men langrundorna blev liksom aldrig av. Tiden med bade min och makens familj ar sa enormt vardefull sa nar det kom till situationer som att byta bort ett langpass pa 2,5 tim mot en morgoncykeltur med min mamma tex kandes valet ganska enkelt. Sa jag prioriterade och gjorde det som kandes ratt. Jag cyklade. At glass. Plockade smultron. Gick kvallspromenader. Eldade i vedspisen. Vandrade i nationalparken. Gick upp i Slatterdalsskrevan. Lekte med hundar. Metade aborre. Badade. Grillade. Drack rosevin. Klippte gras. Malade en altan. Ja, allt sant man gor under en vanlig svensk sommar alltsa. 

 

Forutsattningarna infor starten var som sagt inte bast men jag kande att jag ville springa anda. Lagga undan alla prestigefulla tidsforsok och bara ga pa kansla. Inte prestera nagot alls. Bara springa for att det var kul och for att Sydney trots allt ar en fantastisk loparstad. Och OM det skulle skita sig sa fick jag ta ett DNF, det behovde inte vara jordens undergang. Lite sa resonerade jag. Maken  var nastintill installd pa att jag skulle kliva av mitt pa hallet eller atminstone fa kampa som en gris for att fa det utfort. Kampa som en gris fick jag visst gora. Dessutom var det valdigt nara ett DNF.

 

Banstrackningen var ju bekant och jag kande en viss trygghet i det da jag visste att det var en relativt platt bana med det brantaste partiet i borjan pa vackra bron. Trekvartsmarathonet passerade nastan obemarkt och jag tyckte sjalv att jag hela tiden holl igen fram tills dess, snittade pa runt 5:20-tempo fram till 19 km ungefar da jag gick en liten svang for att lata benen fa vila. Forsta dippen kom strax efter halvmarathonmarkeringen da benen - och framforallt laren - borjade stelna till rejalt. Detta var inne i Centennial Park och nar jag kom ut pa Anzac Parade stod maken pa plats och gav mig en carb-bar som jag hoppades fa lite energi av. Ut pa trakiga Anzac Parade med riktning Randwick, sedan en U-svang tillbaks in mot Paddington igen och genom femkorsningen dar vi alla lopare liksom mottes i ett enda myller. 

 

Benen blev inte lattare att forhandla med, trots lite utstridda vilopartier pa 10 meter gang har och dar. De paminde mer om dumma, envisa betongklumpar som inte alls ville samarbeta. Jag hade fatt i mig en sportgele per nionde kilometer ungefar och nu borjade aven magen demonstrera (?), lite 'orolig-mage' sa dar. Knatade pa och tankte att jag kunde "dricka bort" elandet, bade dum-benen och dum-magen, men det blev jobbigare och jobbigare. Vid 28 km cyklade maken upp vid min sida och ropade positivit "God, baby, you look amazing!" varvid jag tog till lipen pa en gang, snorade och hade mig. Jag kande mig allt annat an "amazing" och kunde knappast ha utstralat nagot liknande, men visst ar det ratt typiskt att man ska borja grata nar nagon sager nagot snallt!?

 

30-markeringen passerades efter formodligen en hel kilometer gang och velandes fram och tillbaks om jag skulle slanga in handduken eller inte. Men pa nagot vis kandes det battre att ha gatt forbi denna monumentala tremilstolpe och veta att det nu var det bara 12 km kvar. 3 mil lag nu bakom mig. Benen var fortfarande inte i nagot battre skick men jag knatade pa och till slut var vi vid 35 km. Mina medlopare var nu alla patagligt utmattade och klungan skringrades mer och mer med folk som omsom stannade, gick och stretchade. Sjalv var jag inte i speciellt mycket battre skick an for 30 minuter sedan men pa nagot vis kandes ett DNF nu som en helt vansinnig och uteslutande grej, och att jag ens tankt tanken tidigare kandes nastan lojligt.

 

Sprang upp till en man som sag ut att behova lite extra support och klappade honom i ryggen och sa "Nearly there now -  7 km is nothing, right! You know you can do this!". Sedan cyklade maken upp till mig igen och vi smapratade alla tre fram till 38 km dar publiken tatnade. Det gick inte snabbt, de sista 4 kilometrarna men det var en roligare upplevelse an vid tremilen och nar jag antligen sag skymten av Operahuset kunde jag till och med kosta pa mig en sprint (las 5:20-fart) den sista biten.

 

Idag da: Visst, jag haltar som en gammal dam och grimaserar nar jag ska satta mig, men i ovrigt kanns det allmant gott och jag ar glad att jag verkligen fullgjorde loppet och har ett Personal Worst att skryta om. Och omgivningen tycks ju vara lika glad trots ett tidsresultat pa fel sida om fyra-stracket. Sa jag ger tummen upp aven har. Tarna ommar nagot dj-skt och tanaglarna kommer formodligen att vara i stort behov av Marilyn Manson-pedikyr. Men det hor ju till. Och sa ater jag och dricker konstant. Bieffekterna av ett marathon alltsa - men aven detta har ju sin tjusning. 

 

Nu ser jag fram emot nasta marathon dar jag kommer att ta revansch och vara RIKTIGT forberedd med massor, massor, massor med mil i benen innan!! Watch this space, som man sager. Jag ar redo.

PW: 4:09 Sydney Marathon

Alla marathon ar ju olika och detta, mitt tredje, har aterigen fatt mig att inse hur mycket man behover langpassen infor ett marathon.

Kramp, tarar, angest och en mage i uppror var nagra av inslagen i dagens marathon.

Aterkommer imorgon med en langre rapport om loppet.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Då och Nu

Efter en rejal bloggsemester inklusive en rundresa (aterkommer till det), en hyfsat maxad backlog pa jobbet ska jag nu gora ett tappert forsok att sparka iganga den har bloggen. Last famous words kanske men forutsattningarna ar goda; jag tycker ju att skrivandet ar jatteroligt - och sjalva bloggandet och loparbloggosfaren i synnerhet, dessutom tycker jag mig se ett ljus i tunneln dar jobbet inte slukar all min kraft. Last famous words som sagt.

Och pa tal om kraft forresten - om tva dagar kommer jag att behova en ratt stor dos av den kvaliten. Star namligen pa startlinjen pa Sydney Marathon i Milson's Point da. Break a leg, typ.

Da, i ett annat land pa en annan plats

28 timmar

Att packa ar inte latt. Att packa infor en resa dar man ska tillbringa tid i bade storstader, landsbygd och skogsmiljo, vara bade party och vardagskladd ar annu svarare. Framforallt om vaderleken mellan destinationerna kan skilja ratt mycket. Och for att inte tala om traningsklader i 6 veckor.

Nu har ialla fall alla skodon och allt annat hamnat pa plats och vaskan ar packad. Om 28 timmar star jag pa svensk mark.

 

Garlic, I salute you!

Det hander inte sa mycket nytt i den har varldshalvan forrutom att jag har borjat packa for en "liten" resa som avgar om sissodar fem dagar. Sverige, England och New York star pa agendan. Ska bli helt underbart att fa kramas med min familj igen och busa med vanner och bekanta.

Jo, och sa vill jag bara saga - vitlok!!! Kande mig helkass igar med feber och ont i kroppen. Tankte att nu ar det kort, nu aker jag pa en dunderinfluensa précis strax innan jag ska aka. Maken hackade en ra stor vitloksklyfta som jag svalde ned med youghurt (inte gott!!). I morse vaknade jag pigg som en larka och med noll sjukdomskanslor.

Ra vitlok, gott folk! Nu ar det tredje gangen jag har blivit raddad av vitlok (i borjan av sjukdomskanslor) och ar grymt imponerad av hur helande den verkar. Not for the faint hearted men man ar ju mycket hellre frisk, eller hur!?


- Posted using BlogPress from my iPhone

Favorit i repris, snart - hoppas jag!

Fick till ett bra langpass igar aven om veckans totala summa blev avsevart mindre an vad jag hade onskat, totalt 47 km pa 3 pass. Men som sagt, all traning ar bra traning och det ar ju framforallt langpassen man vill ska kannas bra och lattsamma nu. Och det gjorde det - 22 km i solen igar, en langsam uppjogg och en del fartlek mitt pa passet fran 8-13 km ungefar. Fick, liksom forra helgen, eminent sallskap av snabbfotade Shelley som ar duktig pa att dra upp tempot. Men ocksa liksom forra veckan tog det emot lite for henne nar vi passerat 15 km ungefar och det var mest jag som fick agera hare och halla igang da. Fordelen med att springa tva ar just den grejen, det mentala stodet man far att man hjalper varann nar det gar segt. Far nog se till att ha nagra sportsgel att peppa oss med infor kommande langre rundor. For mig kandes det bra hela tiden, tacksamt med en san kansla och jag hade garna kunnat fortsatta ett litet tag till om vi inte haft en vantande braklunch ihopkomponerad av vara respektive battre halvor.

Passet utgick ifran Balmain/Birchgrove, dit jag tog mig med buss hemifran. Motte sedan upp Shelley vid hennes hus, sedan letade vi oss ned mot det glittrande vattnet i Iron Cove, upp langs kanalen i Haberfield, forbi ett hundkafe (!) med sakert hundra tokiga hundar (och lika tokiga hundagare), sedan upp langs de flashiga villorna langs Henley Marine Drive. Vid Victoria Road och 12 km ungefar, pa Drummoyne-sidan vande vi, sedan var det bara att folja samma rutt tillbaks. En helt perfekt runda dar vi hela tiden foljde vattnet och gronomradena for att sedan avsluta med nagra riktigt tunga backar som framkallade varma vagor av mjolksyra i benen. 5 vattenstopp blev det och en snittfart pa 5:25 min/km. I Sydney-termer ar den har rutten en forlangning av The bay-to-bay run om nagon skulle kanna igen denna beskrivning.

Just for de har langre passen som jag nu framover kommer att se mer av - och som inte alltid ar lika roliga och lattsamma - kanns det extra viktigt att kunna springa i inspirerande miljoer som far en att langta dit. Sallskap ar ju alltid ett stort plus och har man dessutom lite gronska och havsutsikt under rundan (och en harlig lunch att se fram emot efter passet) sa har man ju verkligen ett drompass. Det har kan jag tanka mig en repris av redan nasta helg! Hoppas pa samma goda sallskap och aterhamtning da. :-)

Post run recovery treats - bubbel & snickers

Glad midsommar!

An early bird catches the worm sägs det. Jag fångade dock inga maskar i morse på morgonjoggen men väl en hänförande soluppgång och känslan av ett enormt lugn. Var i princip ensam i parken när jag sprang. Rätt härligt att vara en early bird ändå. 

Glad midsommar på er!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Snabbt, långt & trevligt

Ett harligt langpass i solen blev det igar. Jo, just - solsken - det lonar sig tydligen att skriva av sig om sant som skyfall tex for i sondags vande det helt och bjod pa kalasfint vader. Hade sallskap av min fina loparkompis Shelley som ocksa ska springa marathon i september. Shelley och jag springer ratt lika, skulle val gissa pa att hon garna haller lite snabbare tempo vanligtvis men a andra sidan springer hon inte lika langt. 

Vi pratade om vara olika styrkor och svagheter vid lopning och konstaterade att hon ar valdigt stark vid korta strackor samt vid sprint, likasa i uppforsbackar. Jag a andra sidan ar som en trogstartad skoldpadda som garna vill ha minst 5-6 km innan jag borjar komma igang - sedan kanns det ofta som jag kan fortsatta i evigheter. Uppforsbackar ar jag daremot urkass pa fast jag tar garna igen det nar det gar utfor igen. Alltsa - mer snabbpass och backar for mig, och mer langpass for Shelley.

Den analysen kunde man aven se pa utforandet av sjalva passet; de forsta 8 km gick fort som tusan, snittade pa strax under 5-tempo. Shelley drog mest hela tiden och jag lag bakom som en bromskloss och undrade i mitt stilla sinne varfor det var nodvandigt att springa sa snabbt. (Det var ju bara bra egentligen men ni vet hur det ar - man har liksom installningen att ett langpass absolut inte bor ga FOR fort).

Det lustiga var att vid milen ungefar sa trottnade Shelley medans jag da precis fatt upp angan och borjade kanna mig varm i kladerna. Fran 10-17 km var det sedan jag som drog och Shelley fick jaga mig. 3 vandor runt Centennial Park och hem via Moore Park, landade pa 20,10 km och ett snitt pa 5:12 min/km. En publunch med Sunday roast och rosevin satt gott efterat.

Skyfall

Katastrofal bloggrapportering harifran men jag far in en hyfsat mangd traning pa gymmet och det ar jag nojd med. 

Det ar mycket nederbord i Sydney o omnejd nu (generellt i staten NSW). Det har sakert rapporterats om oversvamningar och stormar har ifran och att manga glesbygdsomraden i staten NSW ar extremt drabbade. Vi har haft en period dar det har osregnat konstant i 3 veckor. Vatten kommer saledes inte att vara nagot problem de narmaste aren - alltid en trost med tanke pa att det ofta pratas om torka och vattenbrist i det har landet. 

Sydney city blir dock aldrig drabbat pa samma satt eftersom det finns infrastruktur och skyddsbarriarer som gor att det ar mojligt att forsla undan vattnet nar det blir sa har. Tex sa har vi i var bostadsrattsforening en s.k. water barrier ned till garaget. Eftersom garaget ar under huset och ratt stora mangder vatten skulle rinna ned dit sa falls alltsa den har vattenbarriaren upp nar det osregnar som varst. Bra anordning, i annat fall skulle man ju vada omkring i knadjupt vatten dar nere. 

Skyfallen haller ofta pa i 2 till 4 veckor per sasong och nar det har pagatt nagon vecka blir man sa otroligt rastlost; det ar ju liksom ratt begransat vad man kan gora utomhus i sana lagen (och inomhus ocksa for den delen). Dessutom blir det sa extra tydligt att det trots allt oftast ar en bla himmel och sol man ser nar man tittar ut. Men da ar det tur att man har snabb tillgang till gymmet som ligger ca 500 meter ifran hemmet. Det har blivit ratt mycket gymmande nu pa sista tiden... Borjar bli riktigt bekant med lopbandet. 

Sa har sag det forresten ut forra veckan (och ser ut att bli aven denna vecka):

Mandag: 10 km (3 km uppjogg, 4 km @ 5:00 min/km, 2 km @ 4:45 min/km, 1 km nedjogg) 

Tisdag: vila 

Onsdag: 15 km distans (3 km uppjogg, 5 km @ 5:15 min/km, 5 km @ 5 min/km, 2 km nedjogg) 

Torsdag: Vila 

Fredag: Vila 

Lordag: 11 km distans (ca snitt 5:20 min/km) 

Sondag: 20 km langpass (ca snitt 5:30 min/km) 

Hoppas fortfarande pa sol nu i helgen men det har regnet ser ut att vara ihardigt...

Grattis!!

Ja, vad ska man saga - Daniel beskriver det valdigt bra - alla ni som sprang Stockholm marathon igar var helt enkelt grymma!! Vilket vader, helt makalost for juni. Man glads verkligen at alla fina prestationer och personliga rekord. Och man blir sa sugen pa att springa lopp igen!! Stort grattis till er alla!!