Oslagbart

Grattis till alla som sprang Lidingoloppet i helgen! Sjalv har jag aldrig sprungit LL, det ser onekligen tufft ut med alla backar och ojamn terrang. Det ar kanske just darfor som det inte tilltalar mig lika mycket? Jag ar mer en asfaltsprinsessa, om man ska anvanda MarathonMias uttryck, och backar ar jag inte alls fortjust i.

Varen ar kommen i Sydney och vadret har varit helt underbart nu under helgen. "Helg" skriver jag fastan det ar mandag, vi har namligen Labour day har i Sydney och det innebar en extra ledig dag - Lyx! De har extradagarna kanns valbehovliga nar man jobbar intensivt som jag gjort nu i 4-5 veckor. Det ar sallan - i vanliga fall - som jag behover klocka 13-timmarsskift pa jobbet men just under de har projekttopparna blir det valdigt intensivt med systemtester, moten, dagliga statusuppdateringar med processfloden och gant charts hit och dit, och da blir lopningen och bloggandet valdigt lidande.

En outtomlig euforikalla, inspiration och viktig hornsten i mitt liv brukar jag alltid beskriva lopningen som, till folk som undrar varfor jag springer. Men att lopningen har en sa mycket storre och djupare betydelse blir liksom extra tydligt nar man ar stressad, behover komma ned i varv, ar i behov av lite extra energi eller helt enkelt bara vill dammsuga skallen pa allt "corporate babbel" man maste bearbeta. Sana ganger ar det helt oslagbart att ha detta medium att luta sig pa. 

Sondagsmatlagning - ett annat satt att relaxa, dammsuga hjarnan, kanna inspiration och bara njuuuuta.

Tålamod

Promenader till och fran jobbet fick bli forra veckans komigang. Hyfsat stel mandag och tisdag men det varsta slappte ratt fort och det gjorde mindre ont och det kandes som man var mer eller mindre aterstalld pa lordagen. I lordags trodde jag att jag skulle vara springklar igen fast det gick inge' bra. Kande av hoger vad lite val mycket nar jag borjade springa sa jag gick till gymmet istallet och tranade overkropsstyrka, en repeat pa det aven igar. Bra sa. Det ar val nu, medans man aterhamtar sig som man bygger upp bade ny kraft, nytt loparsug och lite nya ideer pa vad man vill hoppa pa harnast. Aven om det kanns som en hel evighet sedan man nu var ute och luftade benen.

Urladdad?

Det marks att den dar riktiga urladdningen som alltid brukar folja efter ett stort lopp inte riktigt infunnit sig. Visst kanns det roligt att jag sprungit ett marathon men jag vill redan nu ha mer och ar jattespringsugen. Oftast ar man ju ganska "klar" med lopningen efter ett stort lopp, atminstone om man ska ga efter mina egna erfarenheter. Suget pa att springa langpass tex brukar inte vara sa stort. Sitter redan nu och funderar langrundor och tempopass och vad jag ska sikta pa harnast. Kanske testa milen i november? Sydney Olympic Park fun run gar av stapeln 4 november. Jag har ju aldrig riktigt tavlat i ett milloppp sa jag har ingen aning om vad min milkapacitet skulle vara.

 

Lopprapport: Sydney Marathon

Jag stallde mig pa startlinjen igar med installningen och vetskapen om att jag inte tranat marathonspecifikt alls de sista manaderna. I Sverige, England och USA blev det visserligen en hel del distanslopning (10-15 km ca 4 gr/vecka) men langrundorna blev liksom aldrig av. Tiden med bade min och makens familj ar sa enormt vardefull sa nar det kom till situationer som att byta bort ett langpass pa 2,5 tim mot en morgoncykeltur med min mamma tex kandes valet ganska enkelt. Sa jag prioriterade och gjorde det som kandes ratt. Jag cyklade. At glass. Plockade smultron. Gick kvallspromenader. Eldade i vedspisen. Vandrade i nationalparken. Gick upp i Slatterdalsskrevan. Lekte med hundar. Metade aborre. Badade. Grillade. Drack rosevin. Klippte gras. Malade en altan. Ja, allt sant man gor under en vanlig svensk sommar alltsa. 

 

Forutsattningarna infor starten var som sagt inte bast men jag kande att jag ville springa anda. Lagga undan alla prestigefulla tidsforsok och bara ga pa kansla. Inte prestera nagot alls. Bara springa for att det var kul och for att Sydney trots allt ar en fantastisk loparstad. Och OM det skulle skita sig sa fick jag ta ett DNF, det behovde inte vara jordens undergang. Lite sa resonerade jag. Maken  var nastintill installd pa att jag skulle kliva av mitt pa hallet eller atminstone fa kampa som en gris for att fa det utfort. Kampa som en gris fick jag visst gora. Dessutom var det valdigt nara ett DNF.

 

Banstrackningen var ju bekant och jag kande en viss trygghet i det da jag visste att det var en relativt platt bana med det brantaste partiet i borjan pa vackra bron. Trekvartsmarathonet passerade nastan obemarkt och jag tyckte sjalv att jag hela tiden holl igen fram tills dess, snittade pa runt 5:20-tempo fram till 19 km ungefar da jag gick en liten svang for att lata benen fa vila. Forsta dippen kom strax efter halvmarathonmarkeringen da benen - och framforallt laren - borjade stelna till rejalt. Detta var inne i Centennial Park och nar jag kom ut pa Anzac Parade stod maken pa plats och gav mig en carb-bar som jag hoppades fa lite energi av. Ut pa trakiga Anzac Parade med riktning Randwick, sedan en U-svang tillbaks in mot Paddington igen och genom femkorsningen dar vi alla lopare liksom mottes i ett enda myller. 

 

Benen blev inte lattare att forhandla med, trots lite utstridda vilopartier pa 10 meter gang har och dar. De paminde mer om dumma, envisa betongklumpar som inte alls ville samarbeta. Jag hade fatt i mig en sportgele per nionde kilometer ungefar och nu borjade aven magen demonstrera (?), lite 'orolig-mage' sa dar. Knatade pa och tankte att jag kunde "dricka bort" elandet, bade dum-benen och dum-magen, men det blev jobbigare och jobbigare. Vid 28 km cyklade maken upp vid min sida och ropade positivit "God, baby, you look amazing!" varvid jag tog till lipen pa en gang, snorade och hade mig. Jag kande mig allt annat an "amazing" och kunde knappast ha utstralat nagot liknande, men visst ar det ratt typiskt att man ska borja grata nar nagon sager nagot snallt!?

 

30-markeringen passerades efter formodligen en hel kilometer gang och velandes fram och tillbaks om jag skulle slanga in handduken eller inte. Men pa nagot vis kandes det battre att ha gatt forbi denna monumentala tremilstolpe och veta att det nu var det bara 12 km kvar. 3 mil lag nu bakom mig. Benen var fortfarande inte i nagot battre skick men jag knatade pa och till slut var vi vid 35 km. Mina medlopare var nu alla patagligt utmattade och klungan skringrades mer och mer med folk som omsom stannade, gick och stretchade. Sjalv var jag inte i speciellt mycket battre skick an for 30 minuter sedan men pa nagot vis kandes ett DNF nu som en helt vansinnig och uteslutande grej, och att jag ens tankt tanken tidigare kandes nastan lojligt.

 

Sprang upp till en man som sag ut att behova lite extra support och klappade honom i ryggen och sa "Nearly there now -  7 km is nothing, right! You know you can do this!". Sedan cyklade maken upp till mig igen och vi smapratade alla tre fram till 38 km dar publiken tatnade. Det gick inte snabbt, de sista 4 kilometrarna men det var en roligare upplevelse an vid tremilen och nar jag antligen sag skymten av Operahuset kunde jag till och med kosta pa mig en sprint (las 5:20-fart) den sista biten.

 

Idag da: Visst, jag haltar som en gammal dam och grimaserar nar jag ska satta mig, men i ovrigt kanns det allmant gott och jag ar glad att jag verkligen fullgjorde loppet och har ett Personal Worst att skryta om. Och omgivningen tycks ju vara lika glad trots ett tidsresultat pa fel sida om fyra-stracket. Sa jag ger tummen upp aven har. Tarna ommar nagot dj-skt och tanaglarna kommer formodligen att vara i stort behov av Marilyn Manson-pedikyr. Men det hor ju till. Och sa ater jag och dricker konstant. Bieffekterna av ett marathon alltsa - men aven detta har ju sin tjusning. 

 

Nu ser jag fram emot nasta marathon dar jag kommer att ta revansch och vara RIKTIGT forberedd med massor, massor, massor med mil i benen innan!! Watch this space, som man sager. Jag ar redo.

PW: 4:09 Sydney Marathon

Alla marathon ar ju olika och detta, mitt tredje, har aterigen fatt mig att inse hur mycket man behover langpassen infor ett marathon.

Kramp, tarar, angest och en mage i uppror var nagra av inslagen i dagens marathon.

Aterkommer imorgon med en langre rapport om loppet.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Då och Nu

Efter en rejal bloggsemester inklusive en rundresa (aterkommer till det), en hyfsat maxad backlog pa jobbet ska jag nu gora ett tappert forsok att sparka iganga den har bloggen. Last famous words kanske men forutsattningarna ar goda; jag tycker ju att skrivandet ar jatteroligt - och sjalva bloggandet och loparbloggosfaren i synnerhet, dessutom tycker jag mig se ett ljus i tunneln dar jobbet inte slukar all min kraft. Last famous words som sagt.

Och pa tal om kraft forresten - om tva dagar kommer jag att behova en ratt stor dos av den kvaliten. Star namligen pa startlinjen pa Sydney Marathon i Milson's Point da. Break a leg, typ.

Da, i ett annat land pa en annan plats

28 timmar

Att packa ar inte latt. Att packa infor en resa dar man ska tillbringa tid i bade storstader, landsbygd och skogsmiljo, vara bade party och vardagskladd ar annu svarare. Framforallt om vaderleken mellan destinationerna kan skilja ratt mycket. Och for att inte tala om traningsklader i 6 veckor.

Nu har ialla fall alla skodon och allt annat hamnat pa plats och vaskan ar packad. Om 28 timmar star jag pa svensk mark.

 

Garlic, I salute you!

Det hander inte sa mycket nytt i den har varldshalvan forrutom att jag har borjat packa for en "liten" resa som avgar om sissodar fem dagar. Sverige, England och New York star pa agendan. Ska bli helt underbart att fa kramas med min familj igen och busa med vanner och bekanta.

Jo, och sa vill jag bara saga - vitlok!!! Kande mig helkass igar med feber och ont i kroppen. Tankte att nu ar det kort, nu aker jag pa en dunderinfluensa précis strax innan jag ska aka. Maken hackade en ra stor vitloksklyfta som jag svalde ned med youghurt (inte gott!!). I morse vaknade jag pigg som en larka och med noll sjukdomskanslor.

Ra vitlok, gott folk! Nu ar det tredje gangen jag har blivit raddad av vitlok (i borjan av sjukdomskanslor) och ar grymt imponerad av hur helande den verkar. Not for the faint hearted men man ar ju mycket hellre frisk, eller hur!?


- Posted using BlogPress from my iPhone

Favorit i repris, snart - hoppas jag!

Fick till ett bra langpass igar aven om veckans totala summa blev avsevart mindre an vad jag hade onskat, totalt 47 km pa 3 pass. Men som sagt, all traning ar bra traning och det ar ju framforallt langpassen man vill ska kannas bra och lattsamma nu. Och det gjorde det - 22 km i solen igar, en langsam uppjogg och en del fartlek mitt pa passet fran 8-13 km ungefar. Fick, liksom forra helgen, eminent sallskap av snabbfotade Shelley som ar duktig pa att dra upp tempot. Men ocksa liksom forra veckan tog det emot lite for henne nar vi passerat 15 km ungefar och det var mest jag som fick agera hare och halla igang da. Fordelen med att springa tva ar just den grejen, det mentala stodet man far att man hjalper varann nar det gar segt. Far nog se till att ha nagra sportsgel att peppa oss med infor kommande langre rundor. For mig kandes det bra hela tiden, tacksamt med en san kansla och jag hade garna kunnat fortsatta ett litet tag till om vi inte haft en vantande braklunch ihopkomponerad av vara respektive battre halvor.

Passet utgick ifran Balmain/Birchgrove, dit jag tog mig med buss hemifran. Motte sedan upp Shelley vid hennes hus, sedan letade vi oss ned mot det glittrande vattnet i Iron Cove, upp langs kanalen i Haberfield, forbi ett hundkafe (!) med sakert hundra tokiga hundar (och lika tokiga hundagare), sedan upp langs de flashiga villorna langs Henley Marine Drive. Vid Victoria Road och 12 km ungefar, pa Drummoyne-sidan vande vi, sedan var det bara att folja samma rutt tillbaks. En helt perfekt runda dar vi hela tiden foljde vattnet och gronomradena for att sedan avsluta med nagra riktigt tunga backar som framkallade varma vagor av mjolksyra i benen. 5 vattenstopp blev det och en snittfart pa 5:25 min/km. I Sydney-termer ar den har rutten en forlangning av The bay-to-bay run om nagon skulle kanna igen denna beskrivning.

Just for de har langre passen som jag nu framover kommer att se mer av - och som inte alltid ar lika roliga och lattsamma - kanns det extra viktigt att kunna springa i inspirerande miljoer som far en att langta dit. Sallskap ar ju alltid ett stort plus och har man dessutom lite gronska och havsutsikt under rundan (och en harlig lunch att se fram emot efter passet) sa har man ju verkligen ett drompass. Det har kan jag tanka mig en repris av redan nasta helg! Hoppas pa samma goda sallskap och aterhamtning da. :-)

Post run recovery treats - bubbel & snickers

Glad midsommar!

An early bird catches the worm sägs det. Jag fångade dock inga maskar i morse på morgonjoggen men väl en hänförande soluppgång och känslan av ett enormt lugn. Var i princip ensam i parken när jag sprang. Rätt härligt att vara en early bird ändå. 

Glad midsommar på er!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Snabbt, långt & trevligt

Ett harligt langpass i solen blev det igar. Jo, just - solsken - det lonar sig tydligen att skriva av sig om sant som skyfall tex for i sondags vande det helt och bjod pa kalasfint vader. Hade sallskap av min fina loparkompis Shelley som ocksa ska springa marathon i september. Shelley och jag springer ratt lika, skulle val gissa pa att hon garna haller lite snabbare tempo vanligtvis men a andra sidan springer hon inte lika langt. 

Vi pratade om vara olika styrkor och svagheter vid lopning och konstaterade att hon ar valdigt stark vid korta strackor samt vid sprint, likasa i uppforsbackar. Jag a andra sidan ar som en trogstartad skoldpadda som garna vill ha minst 5-6 km innan jag borjar komma igang - sedan kanns det ofta som jag kan fortsatta i evigheter. Uppforsbackar ar jag daremot urkass pa fast jag tar garna igen det nar det gar utfor igen. Alltsa - mer snabbpass och backar for mig, och mer langpass for Shelley.

Den analysen kunde man aven se pa utforandet av sjalva passet; de forsta 8 km gick fort som tusan, snittade pa strax under 5-tempo. Shelley drog mest hela tiden och jag lag bakom som en bromskloss och undrade i mitt stilla sinne varfor det var nodvandigt att springa sa snabbt. (Det var ju bara bra egentligen men ni vet hur det ar - man har liksom installningen att ett langpass absolut inte bor ga FOR fort).

Det lustiga var att vid milen ungefar sa trottnade Shelley medans jag da precis fatt upp angan och borjade kanna mig varm i kladerna. Fran 10-17 km var det sedan jag som drog och Shelley fick jaga mig. 3 vandor runt Centennial Park och hem via Moore Park, landade pa 20,10 km och ett snitt pa 5:12 min/km. En publunch med Sunday roast och rosevin satt gott efterat.

Skyfall

Katastrofal bloggrapportering harifran men jag far in en hyfsat mangd traning pa gymmet och det ar jag nojd med. 

Det ar mycket nederbord i Sydney o omnejd nu (generellt i staten NSW). Det har sakert rapporterats om oversvamningar och stormar har ifran och att manga glesbygdsomraden i staten NSW ar extremt drabbade. Vi har haft en period dar det har osregnat konstant i 3 veckor. Vatten kommer saledes inte att vara nagot problem de narmaste aren - alltid en trost med tanke pa att det ofta pratas om torka och vattenbrist i det har landet. 

Sydney city blir dock aldrig drabbat pa samma satt eftersom det finns infrastruktur och skyddsbarriarer som gor att det ar mojligt att forsla undan vattnet nar det blir sa har. Tex sa har vi i var bostadsrattsforening en s.k. water barrier ned till garaget. Eftersom garaget ar under huset och ratt stora mangder vatten skulle rinna ned dit sa falls alltsa den har vattenbarriaren upp nar det osregnar som varst. Bra anordning, i annat fall skulle man ju vada omkring i knadjupt vatten dar nere. 

Skyfallen haller ofta pa i 2 till 4 veckor per sasong och nar det har pagatt nagon vecka blir man sa otroligt rastlost; det ar ju liksom ratt begransat vad man kan gora utomhus i sana lagen (och inomhus ocksa for den delen). Dessutom blir det sa extra tydligt att det trots allt oftast ar en bla himmel och sol man ser nar man tittar ut. Men da ar det tur att man har snabb tillgang till gymmet som ligger ca 500 meter ifran hemmet. Det har blivit ratt mycket gymmande nu pa sista tiden... Borjar bli riktigt bekant med lopbandet. 

Sa har sag det forresten ut forra veckan (och ser ut att bli aven denna vecka):

Mandag: 10 km (3 km uppjogg, 4 km @ 5:00 min/km, 2 km @ 4:45 min/km, 1 km nedjogg) 

Tisdag: vila 

Onsdag: 15 km distans (3 km uppjogg, 5 km @ 5:15 min/km, 5 km @ 5 min/km, 2 km nedjogg) 

Torsdag: Vila 

Fredag: Vila 

Lordag: 11 km distans (ca snitt 5:20 min/km) 

Sondag: 20 km langpass (ca snitt 5:30 min/km) 

Hoppas fortfarande pa sol nu i helgen men det har regnet ser ut att vara ihardigt...

Grattis!!

Ja, vad ska man saga - Daniel beskriver det valdigt bra - alla ni som sprang Stockholm marathon igar var helt enkelt grymma!! Vilket vader, helt makalost for juni. Man glads verkligen at alla fina prestationer och personliga rekord. Och man blir sa sugen pa att springa lopp igen!! Stort grattis till er alla!!

Tankar från ett lopp

Det finns vissa saker man minns lite extra mycket fran vissa lopp - saker som estar sig fast pa hjarnhinnan som lite extra utmarkande stunder.  Det fantastiska publikstodet i Stockholm marathon tex. Metallicas Enter Sandman pa hog volym vid City2Surfs Heartbreak hill. Den otroliga varmeboljan da jag sprang mitt allra forsta halvmarathon i Centennial Park. Den roliga "roda mattan liknande" malgangen vid She runs the night.

Nar det galler Sydney halvmarathon 2012 sa kommer jag alltid att minnas kanslan att det aldrig tog slut. Att satteliterna var helt osynkade med kilometermarkeringarna (alternativt att banan var felmarkt) och att det kandes som en oandlighet att springa YTTERLIGARE nastan 900 meter efter att man passerat 21 km. Garminfel eller fel uppmarkta banor kan verkligen fa en att balla ur nar man springer. Man ar sa otroligt fokuserad pa det man gor att man litar helt och hallet pa att det ar ju MIN klocka som galler - det ar ju DEN som hela tiden talar om tiden och distansen for mig.

Sen var det det har med de manga fina STORA banderollerna pa slutet av loppet. "Pain is temporary, quitting is forever", eller "Chafe now - brag forever" tex. Den senare gillade jag speciellt mycket under loppet, den fick mig faktiskt att dra upp tempot lite grann. Vid 18 km behovde man verkligen den dar peppningen hur mycket som helst.

Starten vid Hyde Park borjade som vanligt ratt grotigt men trots det gick det att halla ett hyfsat bra flodestempo anda pa nagot satt. Kanske tack vare det klasssika startscenariot dar alla RUSAR ivag vid starten och haller en hyfsat bra tid tills man blir trott, vid 5 km ungefar. Min femma klockades i alla fall enligt planen pa strax under 25 min ungefar, sedan blev det ratt osmidigt helt plotsligt, mycket gasa-stanna-springa emellan. Forsta vattenstoppet tog jag vid 8 km, en liten klunk vatten som jag hallde i mig springande nar vi styrde in i Pyrmont. Ratt mycket smakullar dar men roligt att springa i detta omrade som egentligen ar perfekt for stadslopning. 

10 km enligt min klocka avverkade jag pa 49:20 men redan har fattade jag ju att klockan och km-markeringarna var helt off eftersom jag sag mil-skylten nastan 300 meter efterat. Fiskade upp en GU-gel vid 12 km ungefar och snart darefter var det en till vatskestation dar jag plockade upp en mugg och lyckades fa undan den sliskiga gelen i munnen. Sedan bar det uppat pa hemska Cahill Express dar man sprang in en bit pa Harbour bridge (kampigt har!) for att gora en s.k. U-turn och sedan springa ned i tunneln dar sattelitmottagningen forsvann en aning. Pa undersidan av Cahill Express kampade vi oss vidare ned pa Macquarie Street och det kandes jobbigt, jobbigt men det var da banderollerna dok upp och liksom lyfte en framat, fick en att kampa vidare.

Den sista kilometern kandes evighetslang, speciellt nar jag kollade pa klockan som redan visade uppnadda 21 km. Men i sjalva verket var det ju nastan 900 meter till som skulle avverkas - svart att ta i det skedet! Nar jag kom i mal kande jag mig totalt intetsagd - kande varken nagon gladje i att ha slutfort loppet eller besvikelse over att jag inte hamnade under tidsmalet. Det var liksom skont att inte springa langre, jag kande mig totalt utpumpad och lite lurad pa, vad jag tyckte var, en enorm distansskillnad..

Nu sa har dagen efter kanns det bara sa lojligt och irrationellt att kanna sa har. Men det ar svart att styra sina kanslor vid ett lopp och att bara slappa tidspressen man bygger upp i samband med ett lopp. Jag kampade som ett djur igenom hela loppet, det var lange sedan jag hade sana har stolpiga ben som jag har i dag. 

Sydney Half Marathon - 1:47:59

Nehepp, det blev inte som jag tankt mig anda, sub-1:45. Men icke desto mindre - ett PB i alla fall. Det ar sa kul att springa lopp aven om jag kanner att jag ar liiiite missnojd med sjalva slutresultatet (visst far man val vara det anda?). Kanns som jag korde slut pa kroppen idag. Aterkommer imorgon med en langre lopprapport.

Taggad

Alla fina Varvetprestationer och berattelser fran helgens gang har gjort mig supertaggad och riktigt sugen pa att springa lopp nu om nagon vecka. Vilka tider overallt, och det later som ett riktigt roligt lopp med mycket partystamning. Vill helt klart springa varvet nagon gang om det faller samman med ett sverigebesok.

Igar sprang jag ett bra pass pa lopbandet. Upplagget var enligt foljande: 1 km uppjogg, 10 km @ 5:00 min/km, 2 km @ 4:45 min/km och slutligen 1 km nedjogg - totalt 14 km. Kandes gott att fa till nagra snabba kilometrar pa slutet efter en mil i bra tempo. Nu blir det ju lite lugnare upplagg den har veckan da jag vill ha pigga, energiska och riktigt loparsugna ben pa sondag men det vore kanon om jag kunde fa till ytterligare ett sant har pass innan loppet pa sondag. Ikvall blir det aterhamtningsjogg da jag kan kanna av passet fran igar. Hoppas fa till det sista snabbdistanspasset pa onsdag.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Tänk om, tänk rätt!

Sprang en mil pa lopbandet igar - 2 km @ 5:30 min/km, 4 km @ 5:00 min/km, 2 km @ 4:37 min/km, 2 km @ 5:30 min/km. Mitt pa passet, dar farten var lite snabbare, kande jag mig inte HELT slutkord aven om jag flasade ratt mycket och fick stanna och dricka vatten innan nedjoggen. Det ar roligt att se sma steg i ratt riktning emot utmaningen. Aven om det ar valdigt anstrangt att springa i ca 4:30-fart sa kanns det hanterbart, atminstone i tva pyttiga kilometrar. Aterstar att se om jag kan fa ut annu lite mer fart under dessa tva snabba kilometrar (ska jag dessutom i borjan av juni kunna fixa 4 km i 4:14-fart, hemska tanke, sa maste jag alltsa kapa 23 sek/km och det ar ratt mycket...).Men i overlag, det stora malet ar ju sa klart att kunna halla en battre fart under en lite langre stracka an 2 km...

Att springa 2,1 mil pa 1:45 kanns tufft - det ar langt utanfor komfortzonen nar benen borjar bli stolpiga och trotta. Att vanja kroppen att ligga i overfart ar nagot jag maste jobba med. Men kanske viktigast av allt ar att jag maste andra tankearbetet nar det kanns jobbigt. Det ar okej att vara jatteflasig och ha en hog puls. Det SKA vara jobbigt att springa. Jag kan inte halla pa och myslopa hela tiden om det ar tidsresultat jag vill se. Varje kilometer raknas vid lopp. Maskar jag nagra kilometrar och tanker att "den har langsamma kilometern tar jag igen sen" sa blir det ju sa himla mycket jobbigare att kompensera den 'tappade' farten sen. Pain is temporary, quitting lasts forever.

Ar taggad som tusan infor det har halvmarathonet nu. Jag vet inte om det gar att gora nagot at tavlingsformen nu forrutom att lagga in nagra smabbdistanspass den har veckan. Loppet gar om mindre an tva veckor och jag hoppas och tror att jag ar battre forberedd an nansin. Jag ar redo for ett PB nu och det kommer att bli sub-1:45!

Cooks River - 16 km

Idag har jag sprungit "hare" for min kompis J som nyligen har blivit loparfralst. J lyckades halla ett jattesnabbt tempo anda upp till femte kilometern ungefar, sedan droppade han av mer och mer. Men han gjorde ett fantastiskt bra jobb och kom in pa tiden 1:21:43, en snittfart 5:08 min/km. For att ha klarat av max 10 km tidigare sa maste man gratulera honom - i jamforelse ar ju 16 km en jattelang distans, och att halla en san snittfart ar jattebra. Det var roligt att springa som support och "dra", en bra anledning att springa i bra tempo alltsa.

Jag tanker pa dagens lopp och She runs the night som bra forberedelser infor Sydney half marathon, som gar om staplen om tva veckor. Kanslan under bada loppen var att farten kandes snabb i vissa delar (>5:00 min/km) men dagens lopp bestod av alltfor manga jogg-kilometrar som jag kommer att klara mig utan om jag springer sjalv och i ett lopp som SHM. Jag laddade dessutom med en sportsgel under loppets gang och kande av den positiva effekten direkt. Kommer salades att kora med samma gel jag anvant tidigare, Vanilla bean GU Sportsgel. 

Lite sifferstatistik for den som ar intresserad:

She runs the night #2

Ar fortfarande lite hog av fun run-loppet igar; evenemanget som helhet var verkligen en superrolig grej. Proffsigt, valorganiserat (forsta gangen man kor det har och oftast kan det ju finnas ratt manga 'hick-ups' da) och generosa presenter (snygg t-shirt, fin aluminiumvattenflaska, handduk och sportvaska). Dessutom var det minst sagt en upplevelse rent visuellt sett med massvis med fina ljusinstallationer langs banan, upplysta trad i olika farger, i mitten pa banan sprang man igenom sprutande eldkanoner, etc. Pa flera olika stallen under banan fanns DJs pa plats och 200 meter av sjalva slutspurten infor malgangen sprang man in pa roda mattan in i den pampiga byggnaden Royal Hall of Industries. En klassisk fun-run med mycket partykansla helt enkelt!

Att jag hamnade i 6-fartfallan vid starten var val inte direkt vad jag hade velat men vi var lite sena till starten och fick ta den startgrupp som erbjods da. Men forrutom mangden joggare/gangare man sicksackade emellan sa var det stora farthindret egentligen att inte springa in i loparna framfor en. Det var valdigt dalig sikt stundvis i sjalva parken, atminstone fram till nionde kilometern da man kom ut ur parken och det fanns gatulysen igen. Mellan stralkastarna var det nastintill kolsvart och att styra upp nagon hogre fart da kandes inte riktigt aktuellt. Inga sura miner for det - stamningen var verkligen pa topp och det var mycket smaprat med andra lopare genom hela loppet. Maken var dessutom pa plats och skrek sig hes, det ar ju alltid kul med support och att hora nagon ropa ens namn nar man springer. 

Bra gjort av Nike som la hela den har aspekten pa morkerlopning och att som tjej kunna springa och kanna sig trygg (aven om det luktar produktplacering langa vagar). Men det viktigaste av allt ar att man lyfter fram behovet av upplysta parker i Sydney, i synnerhet en park som Centennial Park som ar sa nara stan. Att man inte kan anvanda parken nu efter morkrets inbrott (om man inte ar pannlampsforsedd alltsa) kanns ju onekligen jattetrist - tittar man pa antalet cyklister, gangare, hundagare, hastagare, lopare, etc etc sa ser man ju att det helt klart finns ett parkbehov aven utanfor ljustimmarna.

Nu laddar jag om batterierna - pa sondag blir det lopp igen - 16 km via Sri Chinmoys Cooks River run. Jag kommer att supporta min kompis J som har blivit loparfralst sa taktiken blir att springa med honom, jag skoter snacket medans han bara springer det langsta han sprungit. Kul! Och pa sondag 20 Maj springer jag Sydney halvmarathon - hoppas pa sub-1:45.

She runs the night

Nyss hemkommen fran "She runs the night", 13 km i Centennial park under nattsvarta forhallanden. Jag siktade pa en maltid pa sub-65 men kom in pa 66:19 min. Nojd anda och grymt imponerad av det proffesionella arrangemanget som Nike stod for - riktig feststamning! Kanner bara att det ar sa kul att springa lopp och testa kapaciteten ibland aven om det ar lite annorlunda att springa med ytterst begransad sikt.

- Posted using BlogPress from my iPhone