Klarar jag det här nu?

Pa sondag ar det dags. Halvmarathon. Harliga fjarilar i magen nar jag tanker pa det. Jo, jag ar nervos samtidigt som jag ar kolugn eftersom jag har gjort det forr och klarar aven distansen nar jag bara ar ute och sondagsspringer. Jag kanner terrangen dar vi ska springa, varje forgrening ar bekant, varje liten tuva. Dessutom ar jag mycket battre forberedd nu an sist jag sprang. Jag litar pa mig sjalv som lopare och vet vad jag maste gora for att klara distansen.

Sist jag sprang hade jag ju kollapsat pa banan 2 veckor innan start. Det var under ett millopp och jag foll ihop som en blek klump langs med lopbanan. Det var inte ens speciellt varmt den dagen. Kollapsen berodde pa vatskebrist och att jag nyss varit sjuk och inte aterhamtat mig tillrackligt. Dumt gjort. Jag vaknade upp bland en hop ambulanspersonal som tog prover, viftade fingrar och gav mig oxygen och la is pa skallen. En orolig make som vantade pa laktaren. Hemfard i mycket skakig form. Kaskad-vomiteringar. Ja, jakligt dumt gjort - formodligen det dummaste jag gjort sedan jag borjat springa... men en laxa jag lart mig ofantligt mycket av och i och med det blir jag allt mer odmjuk infor det har med lopning.

Behover man vara orolig? Jag tror inte det. Samtidigt vill man ju prestera lite och med det kommer fjarilarna. Men jag laddar med mina vanliga rutiner infor loppet (=mastodontportioner av bra naringsrik mat) och mitt i loppet (=vatskebaltet och en sportsgel) samtidigt som pannbenet sager spring for livet. Fast oberoende av resultat sa vet jag att kanslan kommer att vara helt underbar nar jag passerar mallinjen.