Tuesday, February 16, 2010

Träningsbloggen - träningsfanatikerns förfall

Det pagar manga intressanta diskussioner om trender kring traning, traningens syfte och paverkan pa oss, och i synnerhet hur den stereotypa traningsbloggen ser ut idag. Jag kan inte lata bli att kommentera detta eftersom det ar ett hett amne som standigt inspirerar mig till traning.

Mycket av resonemanget kring de negativa aspekterna ar ju bara nagot bloggaren sjalv bygger upp. Det positiva med bloggen skapar ocksa forfallet med stress. Bloggarens dilemma i ett notskal. Stress i att man vill trana ofta och kanske testa andra typer av traning (som man laser om pa andra bloggar). Stress i att uppdatera bloggen och stress i att halla den nagot sanar levande, relevant och kanske lite underhallande. Stress i att man inte kan lika snabbt, langt och ofta som nagon annan. Traningsbloggandet tar och ger, men eftersom bloggen bara ar en liten del av manniskan bakom ar det latt att bygga upp egna forestallningar om hur traningsnarkomanerna lever sina liv dar vila blir ett allt mindre forekommande inslag.

Och pa tal om vila. Det ar val egentligen ingen som explicit sager att vila ar fult. Lika lite som att ALLA skulle ha ambitionen att vilja springa/cykla/simma langre, snabbare osv. Men nu ar ju traningsmanniskan lite av den naturen att man inte nojer sig med att sitta i soffan och ata chips, utan man dras till cardiovaskulara aktiviter, man vill ha pulshojningar, man svettas, man deltar i lopp, tavlingar, tranings-bloggevent, 100-armhavningar-utmaningar, osv osv och dar ar ju mangdtraning och god progress inte helt frammande amnen. Man tycker att det ar positivt att se utveckling i sin egen traning, man pushar sig sjalv till max och man vill givetvis formedla detta till omvarlden pa nagot satt. Och pa vilodagen (eller dagarna for den delen)- ja, da vilar man. Da kanske man inte ens bloggar.

Allt detta utsatter man sig for antingen pa egen hand, i sma grupper, eller bland tusentals andra. Man gar till och med sa langt att man dokumenterar sina traningspass pa ett lite nordigt men ack sa charmigt satt. Ska man titta pa traningsdagbockerna som fortfarande finns i hardvaruformat sa finns det oftast enbart plats for just kalla fakta - statistik. Syftet med en traningsblogg idag ar val kanske lite mer an sa; man har mojlighet att dokumentera traningen, dess framgangar, motgangar, eventuella skador, rehabovningar, allmanna reflektioner pa vad som funkar och inte funkar, hur man kanner sig vid olika tillfallen i passet osv. I och med det har stalls ju saker och ting pa sin spets med dessa amnen som oftast avhandlas pa langden, bredden och tvaren av den passionerade traningsfanatikern. Givetvis ar da statistik en del av traningsdokumenterandet - pa bloggen liksom den var i den gamla hederliga hardvaru-dagboken. Tack o lov ger bloggen utrymme for mer an sa dar det aven far plats for "mjukare" inlagg. Om traningsgladje, livet i storsta allmanhet eller t.e.x vad man at till frukost...

For mig ar det de sma anekdoterna om traningen som ger guldkant pa bloggen och det som gor att jag inspireras att trana; hur det kandes vid den 33:de kilometern nar blodsockret var sa lagt att man hade svindel men anda fortsatte. Nar man sprang in till Chinarestaurangen och at en snabblunch mitt pa ultrapasset. Hur det kandes efter marathonmalgangen efter att man vrickat foten vid den forsta milen... Det ar de har historierna som gor att jag standigt vill trana och kanna samma gladje over traningen som man vet att andra likasinnade upplever. Men rabblande statistik och kalla fakta ar ju anda oundvikliga inslag och det fysiska beviset pa hur man utfort traningen. Hur man an vrider och vander pa det.

Min syn pa traning och bloggen ar att ge mig sjalv en spark i arslet och komma ut, att halla koll pa min traning via reflektioner pa ett roligt satt, men mest av allt ATT INSPIRERAS AV ANDRA TRANINGSFANATIKER. Det om nagot ar det som far mig att trana, att blogga och vilja lasa andras bloggar. Att det sedan finns sadana som alltid springer snabbare, langre och oftare ar ju en del av livet i sig och aven i bloggosfaren - och det koper jag. Egentligen finns det val inget ratt eller fel i det har och hur du bloggar annat an att vara sann mot dig sjalv och leva livet sa som du vill.

5 comments:

Magnus said...

Underbart skrivet! OCH - klart du får länka till mig! Det är precis som du skriver - på nåt märkligt sätt "hjälper" vi alla varandra. Jag har varit och tjuvkikat hos dig tidigare, men mentalt var jag inte redo att våga kommentera :-) Nu törs jag! Du åker nu också in på min blogglista :-) Tack för äran!

Petra said...

Hej Magnus - vad trevligt med kommentar! (men tordes du inte tidigare - vad tokigt!) Ha det bra!

egirl said...

Åh så sant och bra skrivet! Håller helt med dig om att det är de små anekdoterna och historierna bakom alla siffror som man inspireras av. Siffror och fakta är kul och imponerande! Men när man får möjlighet att lära känna en person och får reda på vad de går igenom för att nå sina mål så kan man relatera och känna igen sig. Då känns ens egna mål inte så onåbara... ;) Själv stressas jag mycket av att jag inte kan skriva så många inlägg och kommentera hos alla min "inspiratörer och idoler"(som du själv) varje dag... Men jag försöker hitta en rutin som passar mig.

Ingmarie said...

Väldigt bra skrivet Petra! tror att det där fenomenet finns även inom andra "blogg-världar". Mode, smink, jobb o.s.v. Jag kan med tycka att det är lite konstigt att folk fortsätter att läsa en speciell blogg om de retar sig på den/blir stressad/ inte gillar den. Det är ju liksom inte så att man MÅSTE kolla. ;-)

Petra said...

egirl - Visst ar det! Men som sagt, jag gillar ju siffror och tycker att det ar kul sa statistik vill jag aven ha! Anagende bloggning - tycker du verkar ha en jattebra rutin med dina inlagg (som ar roliga att lasa och inspirerande - forsatt sa!!)

Ingmarie - Tack! Lite sa kanner jag ocksa. Man kan ju inte lata bli att skriva om nagot just p.g.a 'risken' for att nagon annan kanske blir stressad. Vi ar val alla vuxna?! (eller det kanske vi inte ar??)