Att känna sin park

Att springa runt, runt, runt en ratt liten park x antal ganger ar langt ifran en traningsstrategi som far mig att toklangta till nasta loprunda. Jag menar, det kanns ju liiiite smamesigt att nastan bara runda samma stalle (typ, har kommer jag igen for femtioelfte gangen!!), och sa ar det ju det har med att man trottnar latt eftersom man bara ser samma sak hela tiden. Ska man dessutom tanka pa variationen i en sadan bana sa ar det ju dessutom langt ifran ultimat.

Men, every cloud has a silver lining, som det sa fint heter! Det jag daremot gillar ar att det ar valdigt fostrande for disciplinen. Med malet pa en speciell distans pa en speciell tid sa funkar den har typen av rutt ypperligt. Det ar nastan bara sahar jag kan disciplinera mig till att springa tusingar tills jag nastan spyr tex. Av nagon marklig anledning kan jag faktiskt tycka att det nastan ar kul att lagga in snabba fartokningar i ett sant har pass. Igar fick jag dessutom med mig maken ut (ska sanningen fram var det nog mycket det ocksa som gjorde att det kandes extra kul). M sprang med mig under vissa strackor, och nar vi kom till en bit dar han kunde sakta ned lite och gena tvars ovar parken sa hojde jag tempot rejalt och holl det tills nasta runda dar han motte upp mig igen. Funkade jattebra for oss bada och ett satt att fa in bade rejala fartokningar, jogg, rytmlopning och stundvis rejala sprintar i en och samma runda (och givetvis fa kvalitetstid med maken vilket alltid ar ett plus!). 9 km (blev det 11 varv, tro?) och ett snittempo pa 5:13 min/km hamnade jag pa. Egentligen borde man lyssna pa Dead or Alives gamla "You spin me right round (like a record)" for att visa exakt hur snurrigt det blir...