Upptakten till forra veckans traning, som landade pa 61 km & 4 pass, far bli lugn. Det har ar sakert inga enorma distanser i loparsammanhang men allt ar relativt och jag kan bara jamnfora mig sjalv med mig och hur min kropp reagerar. Nar jag vaknade i morse och klev ur sangen kandes det som jag var hundra ar gammal - hade det statt en rullator nagonstans i narheten sa tror jag banne mig att jag tagit hjalp av den! Idag ar kroppen i stort behov av vila (och mat=konstant hungrig!), sa det blir sofflage och smorja kraset ivkall. Sedan far vi se hur snabbt man kan aterhamta sig efter mastodontpasset igar. Jag gar pa kansla helt enkelt men jag sager som Magnus, kan man inte le medans man springer sa tappar man ju halva syftet. Och ar det sa, sa hoppar jag hellre en runda eller tva tills leendet kommer tillbaks...
5 comments:
Hihi - efter Stockholm maraton nådde jag 90 år :-) Men det är ju värt det, eller hur? Om man klarat att le sig igenom passet och SEN blir 90 år... Det kommer gå galant det där. Ett leende och lite energy gel räddar dagen!
Springa långpass efter en lite suddig kväll är en bra bedrift. Klart kroppen måste få vila. Bra jobbat med mängden. Det var väldigt längesen jag sprang över 6 mil på en vecka.
I morgon är du 20 år igen, slänger benen över sängen före tuppen gal och dansar fram!Klokt att lyssna på kroppen och låta den vila tills den ler igen!
Vila gör dig stark! :)
Magnus - du har helt ratt!
Anna - visst ar det! Man ar bara dum sjalv som inbillar sig att det ska ga bra anda... men, men..
Ingmarie - du hade helt ratt! Nar jag svangde mina lurviga over sangkanten imorse sa hade alderskanslan delats med atminstone 3 igen - nu ar jag tillbaks i trettio-nanting igen! Harligt!!
Jennie - precis, man kan ska lyssna pa sin kropp!
Post a Comment