Visst ar det makalost vad lite traning och vila i ratt propotioner kan gora. Jag lagger betoningen pa ratt eftersom jag tror det ar mycket det det handlar om (RW-Sofie beskriver det sa fint i inlagget om att det ar ratt sa laskigt dar pa kanten.)
Igar pratade jag om ett pass dar jag kande mig jattepigg helt igenom. I vanliga fall brukar jag behova en timmes power nap sa fort jag kommit innanfor dorren fran ett pass pa langre an 100 minuter (ja, eller sa fort man duschat och fatt i sig mat kanske man ska saga). Det behovdes daremot inte igar; det var istallet full rulle hela dagen och jag hade en energi och ett humor som var ratt svart att toppa (Ok, den nya glansande iPhonen kanske spelade in har ocksa men jag brukar faktiskt inte kunna lura mig sjalv sa latt). I morse vaknade jag innan vackarklockan pep och jag formligen hoppade ur sangen. Pigg som en larka. Inte ett uns av traningsvark eller ens den minsta kanning av de 20 km igar. Man kan inte annat an konstatera att langpassen - hur dryga de nu ter sig i borjan - faktiskt ger resultat. Vilket for mig till andra tankar.
Tack kroppen, ville jag bara saga med det har inlagget. Tack fotterna for att ni star ut och tar alla dessa smallar. Tack pannbenet for att du fortsatter vara sa tjurskallig. Tack hjarnan for att du sander ut vilobehovssignaler som jag kan och kommer att fortsatta tyda. Tack torson for att du pallar trots oandliga skavsar fran bh-banden under bysten. Tack magen for att du aldrig gor uppror trots ett standigt intag av ackliga sportgels. Tack tanaglarna for att ni alltid vaxer ut igen efter att ni ramlat av. Tack hofterna som far bara tunga, obekvama vattenbalten, tack vaderna, tack benhinnorna, och slutligen TACK knana som far ta sa mycket stryk! Tackelitack. Jag lovar att alltid lyssna pa er for jag inser att det alltid lonar sig.
Igar pratade jag om ett pass dar jag kande mig jattepigg helt igenom. I vanliga fall brukar jag behova en timmes power nap sa fort jag kommit innanfor dorren fran ett pass pa langre an 100 minuter (ja, eller sa fort man duschat och fatt i sig mat kanske man ska saga). Det behovdes daremot inte igar; det var istallet full rulle hela dagen och jag hade en energi och ett humor som var ratt svart att toppa (Ok, den nya glansande iPhonen kanske spelade in har ocksa men jag brukar faktiskt inte kunna lura mig sjalv sa latt). I morse vaknade jag innan vackarklockan pep och jag formligen hoppade ur sangen. Pigg som en larka. Inte ett uns av traningsvark eller ens den minsta kanning av de 20 km igar. Man kan inte annat an konstatera att langpassen - hur dryga de nu ter sig i borjan - faktiskt ger resultat. Vilket for mig till andra tankar.
Tack kroppen, ville jag bara saga med det har inlagget. Tack fotterna for att ni star ut och tar alla dessa smallar. Tack pannbenet for att du fortsatter vara sa tjurskallig. Tack hjarnan for att du sander ut vilobehovssignaler som jag kan och kommer att fortsatta tyda. Tack torson for att du pallar trots oandliga skavsar fran bh-banden under bysten. Tack magen for att du aldrig gor uppror trots ett standigt intag av ackliga sportgels. Tack tanaglarna for att ni alltid vaxer ut igen efter att ni ramlat av. Tack hofterna som far bara tunga, obekvama vattenbalten, tack vaderna, tack benhinnorna, och slutligen TACK knana som far ta sa mycket stryk! Tackelitack. Jag lovar att alltid lyssna pa er for jag inser att det alltid lonar sig.
7 comments:
Vad skönt det är att läsa att de där långpassen kan ge en sådan känsla. Jag tycker bara de är nedbrytande för mig. I alla fall känns det så. Jag harvar runt med mina så kallade långpass men tyycker mest det är slitsamt. Nu har jag fått facit på att det faktiskt ger lite också. Bra jobbat.
kroppen tänker man inte på så länge den är hel - men precis som du säger så borde vi tacka den för att den är med på allt (nästan) vi utsätter den för.
Knasigt detdär då det oftast ska till en skada innan man förstår hur tacksam man borde vara för att kroppen håller för allt man utsätter den för. Nu har jag tänkt lite extra på de delar du nämner och tackat dem alla - tack för påminnelsen!
Och tack för en fin kommentar där!
Anna - Ja, visst ar det! Och tank om det kunde vara sa jamt! Men jag kan ocksa kanna mig riktigt sliten efter langpass men jag tror som sagt att det beror pa hur man tranat innan. Nu hade jag ju en riktigt lugn vecka efter mig sa det var nog mycket det som spelade in.
Anneliten - visst ar det viktigt! Man glommer sa latt och man tar bara for givet att allt ska funka!
Sofie - precis, nar man blir skadad inser man hur lyckligt lottad man ar nar man ar inte har nagra krampor. Vad bra att jag kunde ge dig en liten friendly reminder! :) Din kropp borde verkligen tackas!
Det är så lätt att ta saker för givna. På gott och ont. Det är ju liksom snudd på omöjligt att gå omkring och vara supertacksam och lycklig alltid. Men en gång/dag borde man stanna upp och bara känna efter alla de BRA sakerna. tack för påminnelsen Petra!
Oerhört vettigt skrivet och jag instämmer med alla förgående. Finns inte så mycket att tillägga mer än att jag numera alltid är tacksam för varje löppass och jag har lovat mig själv att verkligen ta hand om kroppen med stretch, yoga, vila och annat som aka till för att hålla hela vägen!
Ingmarie - nej, precis, det gar ju inte att vara supertacksam hela tiden (for att man ar frisk och sa alltsa). Men det slog mig idag att det ar sa mycket man tar givet och att man ibland kanske borde vara mer tacksam for allt man har som funkar i kroppen.
Jennie - vad bra!! Yoga och mer stretch maste jag borja med ocksa...(nu gav du mig en spark i rumpan;) Hoppas det funkar bra for dig!
Post a Comment