Knappt hann man kliva ur flygtaxin igar forran maken entusiastiskt ordade: "Let's go for a run!". Hor och hapna. Jag var tvungen att gnida oronen for att undersoka om det inte fortfarande var lock pa dem. Det ar inte ofta han som initierar denna aktivitet sa det var bara att hanga pa och utnyttja tillfallet nar det nu gavs. Gnuggade resdammet ur ogonen och letade upp springskorna som lag nedpackade bland saronger och solfaktorinpyrda plagg. Fornekade alla eventuella jetlagskanslor. Lika bra att smida medans jarnet var varmt. Han hade ju faktiskt sprungit en hel del med mig under semestern och sakert fatt blodad tand.
Vi styrde kosan mot Moore Park dar eftermiddagssolen stod hogt pa himlen. Sag en grupp lopare kora vad som sagt ut att vara stenhard backtraning uppfor den hemska backen i mitten pa parken - upp och ner, upp och ner i ett jakla tempo. Sag sjukt jobbigt ut. Aterigen horde jag maken saga: "Let's do hill training!", och sa angade han ivag mot backen. Jag foljde forvirrat efter. Backen var sakert inte mer an 250 meter lang men stigningen var extrem och mjolksyran i benen sved snart riktigt rejalt. Uppe pa kullen hade man en fin utsikt over stan och narliggande omraden. Nedforsbacken lutade brant nedfor och det var nastan varre att ta sig ned. Fick kora in halarna i sidled rejalt i backen for att inte falla framstupa och bryta nacken.
5 repetitioner senare och benen var som gele. Men inte ens har var min loparpartner nojd: "Let's finish with a run 'round the park". Sagt och gjort - en runda runt den vanliga parken och min nyfralsta loparmake travade fortfarande vidare vid min sida. Med ett stort leende.
Vad har hant? Visst ar det coolt att man kan utveckla ett begar under semestern! Aven om det inte alltid ar en ode sandstrand man har snabb tillgang till sa far jag hoppas att han behaller sin entusiasm infor lopningen.
Vi styrde kosan mot Moore Park dar eftermiddagssolen stod hogt pa himlen. Sag en grupp lopare kora vad som sagt ut att vara stenhard backtraning uppfor den hemska backen i mitten pa parken - upp och ner, upp och ner i ett jakla tempo. Sag sjukt jobbigt ut. Aterigen horde jag maken saga: "Let's do hill training!", och sa angade han ivag mot backen. Jag foljde forvirrat efter. Backen var sakert inte mer an 250 meter lang men stigningen var extrem och mjolksyran i benen sved snart riktigt rejalt. Uppe pa kullen hade man en fin utsikt over stan och narliggande omraden. Nedforsbacken lutade brant nedfor och det var nastan varre att ta sig ned. Fick kora in halarna i sidled rejalt i backen for att inte falla framstupa och bryta nacken.
5 repetitioner senare och benen var som gele. Men inte ens har var min loparpartner nojd: "Let's finish with a run 'round the park". Sagt och gjort - en runda runt den vanliga parken och min nyfralsta loparmake travade fortfarande vidare vid min sida. Med ett stort leende.
Vad har hant? Visst ar det coolt att man kan utveckla ett begar under semestern! Aven om det inte alltid ar en ode sandstrand man har snabb tillgang till sa far jag hoppas att han behaller sin entusiasm infor lopningen.
2 comments:
Underbart att få sällskap av sin man på löprundan! När man lägger mycket tid på träningen är det ju inte så tokigt om intresset är delat med en man lever närmast.
Anneliten - visst ar det! Det kanns som man far kvalitetstid tillsammans nar man kan dela intresset.
Post a Comment