Post-semester anxiety

Igar kvall var det alltsa dags. Forsta passet pa 13 dagar. Var lite fundersam over hur jag skulle kanna mig. 13 dagar loparvila kanske inte ar varldens langsta uppehall men ur rutinsynpunkt kandes det verkligen som ljusar sedan jag gjorde nagon slags traning (det faktum att vi var ute och "sprang" i Tokyo fran tidig morgon till sen kvall kan man ju inte rakna). Dessutom blir man lite upp o nedvand efter en ratt lang resa (10 tim) aven om tidskillnaden mellan Tokyo och Sydney inte ar mer an 3 timmar. Ratt manga tankar virvlade runt i skallen innan passet... Tank om jag tappat all kondis nu? Tank om det blir jattejobbigt och jag bara vill lagga mig ned och do?? Tank om jag inte ens tycker det ar kul langre?? Var onekligen lite nervos och nastan bavade for passet, som jag var overtygad om, skulle kannas jattekonstigt.

Kvallen bjod pa ett riktigt harligt vader med sval temperatur, regn i luften och en vackert rosafargad himmel. Val hemma fran jobbet drog jag pa mig ett par hellanga tights, hellang troja, vatskebaltet med tva flaskor och de gamla skorna. Tanken var att springa runt milen, den "vanliga" rundan, beroende pa hur jag kande mig. Rundan paborjades och ju langre in i passet jag kom forvanades jag over hur latt det var att springa; inget flasande, inga trotta ben eller ens nagon angest om hur segt det kandes. Jag noterade aven hur underbart det var att springa utan traningsvark eller de overanstrangda vaderna som jag klagade over innan semestern. Benen fick trumma pa lite pa fri vilja samtidigt som jag funderade pa hur underbart det kandes att kunna gora det har, att fa vara ute i frisk luft och kanna blodet floda i kroppen och fa eufori pa ett sant satt. Helt underbart!! 12 km i 5.20-fart blev en bra borjan att kicka igang kroppen efter en lang traningsvila. Nu kanner jag mig redo att ta nagra langre rundor i pask.