För kunskapsbagaget

Sahar med facit i hand kanns det bara bra i kroppen 2 dagar efter loppet. Igar daremot kandes det som jag hade decenniets baksmalla. Marabakis, som RW-Sofie kallar det. Man ater och dricker konstant och man forsoker undvika alltfor plotsliga rorelser for att undvika yrsel, svaghet eller att benen ska ga i tusen bitar. Men ego-boosten ar det inget fel pa, den ar solid som en klippa. Jag tog en semesterdag igar och satt mest och log i soffan mellan alla maltider och all dricka jag hallde i mig. Ratt sa fanigt egentligen. Jo, och sa gick jag pa ett cafe och at en bit tarta. Annars ar jag enormt tacksam for att det bara ar 'lite traningsvark' (allt sitter i musklerna alltsa). Jag har varken ont i knan, hofter, leder eller ligament och det bor man ju vara grymt tacksam for. OK, 5 blanaglar och nagra blasor runt tarna har jag fatt men det blundar jag for; det ar har man som tjej har fordelen att valja en mork nyans pa nagellacket.

Om man ska titta tillbaks pa loppet bor man kanske lyfta fram tva lardomar - den forsta var att jag gick ut for hart och trodde att jag skulle halla hela vagen ut eftersom allt kandes sa lattillgangligt och bekymmersfritt. Anda fram till 25 km faktiskt. Det har ar sakert en typisk forstagangstabbe. Men man blir alltmer odmjuk ju mer man springer, man forstar sin kropp mer. Den andra parantesen var den att jag inte fyllde pa med mer energigel langre inpa loppet nar det borjade bli jobbigt (eller helst innan). Alla symptomen pekade ju pa soppatorsk och inte nodvandigtvis pa vattenbrist eller pga av smarta i benen och att jag darfor inte kunde halla farten. Men det ar svart att halla i sig den dar hemska gelen som verkligen inte smakar nagot vidare. Dessutom ar det svart att veta hur magen ska hantera gelen sa langt inpa loppet nar man i princip har slut pa allt "naturligt" bransle. Men det blir uppenbarligen sa att nar branslet ar slut i kroppen bryts mottagningen mellan hjarnan och benen. Det ar mojligt att jag med en extra tub gele hade kunnat undvika att ligga i 6.30-tempo de dar sista kilometrarna. Nu ar jag absolut inte missnojd med min tid men jag tror det ar viktigt att dra lardom av allting i livet om man nu ska upprepa den har aktiviteten vid nagot tillfalle.

Nar jag kom i mal var det fa saker jag kande att jag ens kunde ata. Helst ville jag bara fa i mig intravenost sa jag slapp tugga och kanna otacka smaker - men som vasternorrlanning vill man ju inte stalla till med nagot sant rabalder. Men sa fort apelsinklyftornas socker borjat ga ut i blodet slappte spykanslorna och jag kunde satta mig ner och andas normalt igen. Friskt vagat, halften vunnet heter det. Visst, men nasta gang tar jag med mig dessa paranteser i kunskapsbagaget.