Monday, September 6, 2010

Om det finstilta och snart blir jag en riktig glidare‏

Nu foljer en rejalt nedtrappad traningsvecka. Enligt marathonpgrogrammet ska veckodistansen ligga pa runt 24 km pa 3 pass och det tanker jag forsoka folja ocksa. I ovrigt kan jag i arlighetens namn inte pasta att jag foljt Marathonprogrammet speciellt plikttroget. Visst har jag hela tiden slangt ett getoga pa programmet och forsokt imitera de viktigaste milstolparna varje vecka - ett kvalitetspass, ett langpass, ett lugnare distanspass, och sa den succesiva distansokningen allt eftersom sa klart. Men det "finstilta" har jag liksom inte lagt sa mycket krut pa. Daremot har jag inspirerats av andra traningsbloggar och ofta tagit till mig ovarderliga rad, tips och kommentarer fran loparbloggvannerna genom olika inlagg. Att kunna bolla tankar om traningen och "nulaget" har for mig varit det viktigaste med den har bloggen.

Det ar mojligt att det finstilta i ett program ar oerhort viktigt i sanhar traning men har jag lart mig nagonting under den har tiden (och om mig sjalv) sa har det varit att jag blivit bade uttrakad, stressad och ibland t.o.m. ledsen nar jag hela tiden har forsokt basera min tillvaro enligt ett superstrikt traningsschema med dikterande uppsattningar. Inrutade rutiner ar sa langt ifran mig man kan komma. Ofta har man kommit hem sent pa kvallen, utarbetad och trott och totalt tomd pa energi for att kunna "leverera" ett traningspass ovanpa det. Dar har det varit svart att gora precis enligt Szalkais program och da har det lonat sig mer att kora enligt dagsform och vilja. Ibland har det inneburit att utesluta ett pass istallet men eftersom jag hela tiden tranat minst 3-4 loppass per vecka sa har jag aldrig kant mig otranad eller har tyckt att jag skulle ha presterat battre vid nagot tillfalle.

Nu tror jag iof att Szalkais program ska lasas precis sa av sadana som mig. Tycker man anda om att loptrana sa kommer man alltid ut pa lopning anda. Formodligen pressar man sig sjalv anda och ar intresserad av nagon slags utveckling och da behover man kanske inte stirra sig blind pa exakta dagar, teknik och upplagg. Programmet blir mer som en riktlinje man kan falla tillbaks pa. Aven om jag har tranat mer an jag nagonsin gjort tidigare sa forblir nog det "finstilta" den ingrediensen som blir mer och mer viktig ju mer seriost man satsar.

Jag vet inte vad nasta mal blir efter Sydney Marathon. Stockholm Marathon saklart men det ar nu sa langt bort att det kanns lite for avlagset att tanka pa. Jag tror att jag framforallt bara ska vara ute och glida lite och ha kul. Kanslan efter marathon far helt enkelt styra det beslutet.

6 comments:

Anna said...

Helt rätt att låta känslan styra. Det du sklriver om att man är skittrött efter jobbet och sen ska ge sig ut är så rätt. Vissa pass går bara bort hos mig också. Ibland går det liksom bara inte. Min ork har ett slut. Med ditt upplägg och med hjälp av programmet kommer det gå galant på maran.

John said...

Jag håller med! Löpning handlar väl främst om en känsla. Motivationen är den viktigaste. Det senaste har den varit hög och trots blodblåsor och värkande knän har jag på grund av suget att få springa gett mig ut. Dessa pass har varit underbara trots lite krämpor som man snabbt glömmer bort då endorfinerna börjar flöda :).

Johan said...

Håller med. Känslan är bäst och det kan bli för tvångsmässigt med program. En skada eller en förkylning och man kommer ur fas. Jag följer ett slags program men har lagt på 4 veckor för att få plats med det oförutsedda, men känslan för dagen avgör ändå hur jag tränar. När jag tänker tillbaka på livet är det de gånger jag inte litat på min känsla som jag fattat fel beslut. Känslorna känner oss bäst. Ut och glid:)

Daniel said...

Du är inte ensam om att inte gå strikt efter dom där programmen. Själv försöker jag se det som en "ryggrad" i träningen för att få lite struktur.
Det som är bra med programmen tycker jag är att det kommer några intensiva veckor som sedan följs av lite återhämtning. Tror det är den här "pulseringen" som är viktig att få med från programmen så att kroppen byggs upp på rätt sätt och att man inte skadar sig.

Kan hålla med om att det kan kännas lite stressigt med dom ibland. Man måste försöka vara snäll mot sig själv och klappa sig på axeln för dom passen man få till istället för att förbanna sig över passen man inte kan få till. Inte så lätt alltid men viktigt för att har roligt och att hålla motivtionen uppe.
Tycker du har tränat på jättebra och dessutom utan skador, du ska vara jättenöjd!!!

Ingmarie said...

Ett program är bara ett hjälpmedel och inget "one fits-all" utan man får justera lite utifrån sitt eget liv. det har du lyckats kalasbra med!
Det kommer att gå finfint! Det är jag säker på!
KRAM

Petra said...

Anna - hoppas du har ratt!

John - endorfinerna gor hela skillnaden.

Johan - visst ar det sa!

Daniel - jo, den succesiva uppbyggnaden ar jattevktig! Tack, hoppas du har ratt...

Ingmarie - Litar pa dig! Kram tillbaks!