Sydney HM - Den långa versionen

Sydney visade sig fran sin basta sida i gar morse nar jag, tillsammans med ca 10000 andra lopare, intog Hyde Park och startfallan till Sydney Half Marathon. Aven om det var ratt kylslaget - cirka +13 och ra luft - hade vi en klarbla himmel med sol ovanfor oss; ett gott tecken pa att det skulle bli en fin hostdag med utmarkta springforhallanden.

Jag krop in i startfallan runt 7.15 for att fa en bra plats lite langre fram. Konstigt nog fanns det inga speciella startgrupper forrutom de seedade loparna som givetvis stod langst fram. Dagen till ara hade jag springsallskap med kompisarna A & J som jag hade mott upp utanfor parken innan. Jag visste att de bada tranat ratt hart infor det har och de hade en, for mig, ratt ambitios malsattning pa sub-1.45 i dagens lopp. Perfekta harar med andra ord aven om min egen ambition var att kapa mitt eget PB med cirka 5 minuter, alltsa fran 1:55:07 som jag satte i februari.

Starten gick 7.30 och vi trummade ivag. Efter forsta kilometern som gick i 5.20, konstaterade A att "nu var det dags att oka en aning". Shit, tankte jag, redan! Hoppas jag kan hanga med pa det har nu... Foljande fem kilometrarna gick pa alla under 5-tempo. Aven om >5 ar hyfsat snabbt for mig kandes det latt och det liksom bara flot pa. The Rocks erbjod lite smakuperade gator men den forsta riktigt jobbiga backen var vid 6,5 kilometer; den nastan 600 meter langa tunga Hunter street-Hill med en rejal stigning som gjorde att benen blev varma av mjolksyra. Val uppe pa kronet var det massor med publik som hejade pa. Har mottes vi aven av de forsta elitloparna som nu var inne pa sitt andra varv och dundrade forbi i imponerande takt.

En lang och valbehovd backe ned till Botanic Gardens och Mrs Macquarie chair borjade. Tempot drogs upp igen och vi holl oss langt ifran vatskekontrollerna for att undvika flygande vattenmuggar och torstiga lopare. Som sagt, skont med nedforsbacke men samma vag skulle ju ocksa springas ut ur Botanic Gardens. Nedfor blev nu uppfor, och har var det en och annan stackare som saktade ned och gick i den sista backen ur parken. Sjalv kande jag mig markbart seg men knotade pa och undrade hur tusan jag kunnat missa att tanka pa Sydney CBD (Central Business District) som en sadan valkuperad miljo.

Milen passerades pa 51 blankt. Ratt tunga ben efter alla dessa backar, och jag sa till A som talmodigt sprang bredvid mig: "Vill du sticka sa gor det!". Jag anade att hon var starkare i det har laget; och mycket riktigt, hon okade pa steget lite och det tog inte lang tid forran man knappt sag skymten av hennes valtranade lilla rumpa. Andra rundan paborjades och det var nu dags for energiintag; vid elfte kilometern, som tack och lov var nedfor, sog jag i mig min medhavda vaniljgele (ratt god faktiskt!) och kande ratt snart hur effekten av detta kickade igang. Borjade kanna mig stark igen och nar vi kom ned pa Hickson Road, forbi Pier Point, Operahuset och Circular Quay, avverkade jag loppets snabbaste kilometertider: 4.50, 4.51 och 4.45. Kanske var det de romantiska minnena som gav mig en extra boost nar jag passerade min egen brollopsplats Dawes Point Park? Det var hur som helst loppets starkaste stund, och i och med att jag fortfarande lag i narheten av farthallaren som holl sub-1:45-fart fick jag under en vansinning sekund en tanke om att 106 minuter kanske skulle kunna vara inom rackhall.

Men det var innan den andra stigningen av Hunter Street Hill. Alltsa allvarligt talat - Hunter Street, jag kommer i fortsattningen att hanvisa till denna backe som helvetesbacken. Har fick jag formodligen skorda vad jag tidigare satt och benen kandes mer och mer blytunga for varje steg uppfor backen. Forsokte med olika uppmuntrande mantran i det har laget: forst "stark-latt-snabb", sedan "pain is temporary, quitting is forever" , t.o.m. Kentas gamla alkisdanga "Just i dag ar jag stark" fick sig en genomkorare i skallen. Uppe pa kronet igen pep klockan att min 17:de kilometertid blev 6.44 - inget att skryta om infor barnbarnen alltsa. Men nu djavlar! Nu fick jag griller i skallen att jag inte skulle tappa mer har. Jag visste ju att min svaga sida ar just backar och eftersom det nu var nedfor ett tag (innan det blev uppfor igen alltsa) var det bara att ta i anda ifran tarna och utnyttja lutningen som erbjods. Snart kom jag upp till 18 km dar det kandes "OK". Sedan kom de sista stigningarna som gav sa mycket blykansla i benen att det inte var roligt langre. En kille som uppenbarligen legat pa FOR hart stapplade at sidan och fick ur sig frukosten. Det ar aldrig kul att se sant men det tog inte lang tid innan ambulanspersonalen var framme och sakrade laget.

Sista kilometrarna var ingen njutning; jag ville mest bara overleva och komma i mal. Sahar i efterhand hade jag kanske kunnat kapa nagra minuter till (overlag) men kanslan av tung mjolksyra och en trott kropp gjorde det omojligt att stegra i det har laget. Jag tog den sista biten i komfortzonsfart (5.20) och nojde mig med det. Maken tog emot vid mallinjen. Kramade och gav mig vatten. Forde mig fram till medaljluckorna dar jag fick medalj, goodie bag och sportdryck. Hela parken var fylld av svettiga, rosenkindade lopare som alla mer eller mindre hade en glad uppsyn och gratulerade varann kors och tvars.

Hur kandes det da? Jo, alldeles superharligt! Ar jattenojd med att jag lyckades sla mitt eget mal samtidigt som det kandes bra att jag inte satsade for hogt. Vem vet, nasta gang kanske det blir sub-1:45?! Men det far verkligen bli en annan dag. Idag ska jag vila och vara stolt. For just idag ar jag stark (inklusive alla andra mantran jag rabblade igar:-)).

Kolla in loppet har via Garmin Connect

Distans: 21,1 km
Tid: 1:49:53
Snittempo: 5:12 min/km
Snittpuls: (korde utan pulsbalte)