Wednesday, February 16, 2011

Spark i baken lite oftare

Det ar svart att hitta motivation nar man far dippar. Lika svart ar det att hitta amnen att skriva om har pa bloggen nar man kanner sahar. Allting kanns liksom sa pretientiost och trogstartat - det finns ingenting som ar vart att skriva om langre. Aven om det hander saker hela tiden - livet ar ju fullt av en massa overraskningar varje dag - sa ar det svart att komma igang med ratt gnista nar man kanner sa har. Sist jag skrev var jag glad over att jag kunnat springa 4 km. Det har upprepade jag aven nagon dag senare men efterat kandes det som ett bakslag igen. En kansla av ett skadat ben igen och sura miner (igen)...Inget roligt att skriva om pa en blogg alltsa.

Under helgen som gick var vi i fantastiskt vackra Kangaroo Valley med goda vanner. Fodelesedagsfirande stod pa agendan och det blev en jatterolig helg med mycket bus. Tror att jag behovde det efter de sura minerna jag kande innan. Kangaroo Valley ar ett omrade som ligger ca 2 timmar soder om Sydney. Det blev tva fina joggingturer under helgen, och det kandes jattebra aven om benet.... ja, det gjorde sig pamint hela tiden.

Men omgivningen - jag kan inte sluta tanka pa den: perfekt lopmiljo med prunkande grona kullar, vinrankor, olivtrad, hasthagar, kossor, smala vingliga landsvagar och en allman kansla av lantidyll. Nagot man ABSOLUT inte kan klaga pa.

Vart ville jag komma med det har? Jo, helt enkelt den enkla insikten att livet ar fullt av dippar och toppar hela tiden. Skarpning! Ibland ar det sa latt att grotta ned sig i sin egen "sa kallade" misar att man helt enkelt behover en spark i baken lite nu och da.

Kangaroo Valley - som en skon blandning av det basta ifran England... Australien... och Sverige!
_MG_8560


_MG_8571

_MG_8572

_MG_8559

7 comments:

Fit-Eva said...

Ja, alla har vi toppar och dalar och att finna skrivarlust om löpning när man är skadad, det funkar ju inte.
Så jag tackar för din ärlighet och fin kavalkad av bilder och hoppas att benet snart är med dig igen!

Petra said...

Tack Eva! Jo, visst ar det sa! Och det ar sa latt att inbilla sig ocksa att skadan ar helt lakt, men nar man fortfarande far kanningar av det kan det kannas ratt sa deppigt...

Unknown said...

Urk förstår dig precis hade ju mina 14 veckors virus förra året så förstår dig precis.

Fortsätt ta små små steg framåt så vänder det fortare än du tror just nu.

Sköt om dig, Peace Love och Löparskor!

Ingmarie said...

Exakt så är det som kallas livet och ibland är det helt hopplöst att försöka få hjärnan att tänka positivt. Men vet du Petra? Det vänder ALLTID! var snäll mot dig själv och sparka dig själv i rumpan lite lagom hårt.

Daniel said...

Du kommer tillbaka Petra, ta det lugnt bara så vänder det när du minst anar det. Fina bilder som alltid! :)
Pepp-Kramar från mig!

anneliten said...

Visst är det lite tristare att skriva löparblogg när man är skadad, men skadorna hör löparlivet till och åtminstone jag kan tänka mig att läsa om dem också. Om du har lust att skriva förstås. men om inte skrivlusten finns är det nog bättre att vila sig i form även där... Hoppas det vänder snart!

Petra said...

Jesper - aj, 14-veckorsvirus later helt sanslost!! Hur overlever man det?! Utan att bli galen pa kuppen alltsa! Man far hoppas att du "gjort" din andel av virus for de narmaste 5 aren!!

Ingmarie - klokaste orden som alltid! Jo, efter regn kommer ju solsken!

Daniel - tack for peppkramar! Det kanns skont att hora!

Anneliten - Ja det ar val mest att man "stanger av" lite nar det kanns sa trostlost. Nar man tror och hoppas att det ar bra igen och sa kanner man av benet igen... Men att skriva ar ju ocksa ett satt att ventilera och fa bort lite deppiga kanslor (det kanns ju onekligen battre nar man, som i det har inlagget, skrivit av sig lite och dessutom far nagra gulliga kommentarer tillbaks). Bloggen ar fantastiskt bra pa det sattet!!