Tänk om, tänk rätt!

Sprang en mil pa lopbandet igar - 2 km @ 5:30 min/km, 4 km @ 5:00 min/km, 2 km @ 4:37 min/km, 2 km @ 5:30 min/km. Mitt pa passet, dar farten var lite snabbare, kande jag mig inte HELT slutkord aven om jag flasade ratt mycket och fick stanna och dricka vatten innan nedjoggen. Det ar roligt att se sma steg i ratt riktning emot utmaningen. Aven om det ar valdigt anstrangt att springa i ca 4:30-fart sa kanns det hanterbart, atminstone i tva pyttiga kilometrar. Aterstar att se om jag kan fa ut annu lite mer fart under dessa tva snabba kilometrar (ska jag dessutom i borjan av juni kunna fixa 4 km i 4:14-fart, hemska tanke, sa maste jag alltsa kapa 23 sek/km och det ar ratt mycket...).Men i overlag, det stora malet ar ju sa klart att kunna halla en battre fart under en lite langre stracka an 2 km...

Att springa 2,1 mil pa 1:45 kanns tufft - det ar langt utanfor komfortzonen nar benen borjar bli stolpiga och trotta. Att vanja kroppen att ligga i overfart ar nagot jag maste jobba med. Men kanske viktigast av allt ar att jag maste andra tankearbetet nar det kanns jobbigt. Det ar okej att vara jatteflasig och ha en hog puls. Det SKA vara jobbigt att springa. Jag kan inte halla pa och myslopa hela tiden om det ar tidsresultat jag vill se. Varje kilometer raknas vid lopp. Maskar jag nagra kilometrar och tanker att "den har langsamma kilometern tar jag igen sen" sa blir det ju sa himla mycket jobbigare att kompensera den 'tappade' farten sen. Pain is temporary, quitting lasts forever.

Ar taggad som tusan infor det har halvmarathonet nu. Jag vet inte om det gar att gora nagot at tavlingsformen nu forrutom att lagga in nagra smabbdistanspass den har veckan. Loppet gar om mindre an tva veckor och jag hoppas och tror att jag ar battre forberedd an nansin. Jag ar redo for ett PB nu och det kommer att bli sub-1:45!