Berg o dalbane-kansla en masse under gardagens pass. 25 km som till en borjan kandes ratt bra, sedan jattejobbigt i mitten och slutligen ratt ok igen mot slutet. Kan bara konstatera att det har med att titulera sig marathonlopare ar inget man blir over en kafferast, man maste helt enkelt gora sig fortjant av det som Morrissey sa fint sjunger om nedan. Men det har vet jag ju om, det ar bara att plocka fram nolaskogsandan och kampa vidare. Till slut kanske jag kan lagga till den far marathonreferensen aven fran Stockholm.
4 comments:
Men Petra, du har ju redan Marathonlöpare i CV't?! Du blir inte mer marathonlöpare "bara" för att du också springer i Stockholm!!
Kul att du är igång igen och att kroppen fixar att även springa långt!!!
Jo tekniskt sett har du ratt.. men man kan ju inte leva pa gamla meriter, eller hur! Och varje marathon ar val en unik provning i sig.
Ja, det ar verkligen skont att vara igang igen!! Kanns kanon!!
Wow! 25 km!! Riktigt bra och visst är du en marathonlöpare. Det viktiga är viljan, tankarna, målmedvetenheten och du är en marathonlöpare i själen......
MVH
Lennart: Ja, visst borjar det arta sig! Svart att forestalla sig nar man varit skadad en langre tid... Men det kanns superbra, man uppskattar verkligen lopningen pa ett annat satt nu.
Post a Comment