Thursday, July 8, 2010

Träningsparanoia eller "How not to over-do it"

Det pratas ratt lite egentligen om kanslorna och eftereffekterna efter ett langpass. Aterhamtningen som kan gora hela skillnaden. Uppmjukningen av muskler, leder och blodomlopp som ska fa hela kroppen pa banan igen. Ben som fatt prestera mer an de nagonsin astadkommit. Fotter som kampat sig uppfor fler backar och hamstrings som aldrig upplevt sa mycket mjolksyra. Varkande leder och omma vader. Blanaglar!

Den omedelbara eftereffekten, alltsa sjalva kanslan, post-long run ar dock helt oslagbar; dasig som en heroinist lag jag mest med benen hogt i soffan i sondagskvall och kande mig alltmant nojd med livet. Slukade allt som kom i min vag; en halv blabarspaj, en tallrik spagetti, chips, smorgasar, ost & kex, glass... kopiosa mangder vatten, juice och kaffe. Jag pladdrade pa om lopningen och hur kul jag tyckte det var medans maken lyssnade med ett halvt ora men satt mest och holl koll pa Uruguay och Holland.

I huvudet har jag kant mig piggare an nagonsin sedan i sondags men i benvag har det varit lite si och sa. Traningsvark kanner man ju igen vid det har laget men nar traningsnivan hojs och man borjar undra om det bara ar extrem traningsvark eller borjan pa en skada blir man lite smatt paranoid. Hur ska man fixa nasta traningsvecka med sa onda ben? Gor det ont bara for tillfallet eller ar det konstant? Har jag kort pa for mycket? Ska jag tagga ned?

Efter 2 dagar totalvila kom jag ut igar pa 5 stapplande kilometer. Benen var fortfarande stela som tjocka vedklumpar och jag hade nog en ganska trevande springstil, lite kanna efter-kansla. Det var inget pass att orda speciellt mycket om. En svag smarta i lederna, benhinnorna och knana, en slags paminnelse om nagot man gjort lite for mycket, eller kanske som maken brukar saga ibland till mig "Don't over-do it!". Det har ar formodligen bara en normal eftereffekt eftersom jag inte ar van sa langa distanser men det ar inte utan att man blir smatt paranoid. Ett av malen 2010 var ju att halla mig skadefri samtidigt som jag inte vill missa alltfor mycket av traningen till marathon. Ja, hur gor man egentligen? Logiken sager ju att man bor lyssna pa kroppen.

5 comments:

Löpning & Livet said...

Det är så svårt det där! Man vill så mycket men det går inte. Bäst är nog att lyssna på kroppen, ta ett par dagars extra vila och sedan sätta igång lugnt med lättare löpning ett par dagar. På lång sikt tror jag kroppen kommer tacka en för sånt. Men det är ju inte alltid så roligt :)

Unknown said...

Jag håller med Andrea. Lyssna bara på kroppen! Du får helt enkelt samsas med kroppen och kanske kompromissa lite ibland. Du ska se att ni enas om nåt som båda kan står ut med :-)

Petra said...

Andrea - tack for radet! Jag tor ocksa det! Battre att missa nagra pass an att bli skadad. Och aven om jag inte ar skadad just nu - att springa och ha ont ar ju anda inte sa kul...

Magnus - precis, och som manga andra lopare sager sa ska det bara vara lustfyllt att springa, ar det inte det sa far det vara....

Daniel said...

Jag tror det kan vara bra att promenera ca 3-5km dagen efter ett långpass. Är man "härdad" kan man även ta ett riktigt lugnt löppass. Detta för att få lite genomblödning och snabba på återhämtningen. Tror detta kan vara bättre än total vila, fast som alltid så gäller det att lyssna på kroppen.
Du kommer ju öka både distans och löpmängd nu så det är bra att du lyssnar oavsett. Bara du vet ju hur det känns i kroppen ;)

Petra said...

Daniel - lopning (aven om det ar latt jogg) tror jag inte hade varit aktuellt dagen efter langpasset for min del. Kande mig riktigt morbultad... En promenad daremot tror jag skulle ha varit bra. Ska defintivt kora pa det efter nasta langpass.