Jag gav upp pa langpasset igar. Det kandes unket. I vanliga fall ger jag mig sjalv ratt fria tyglar var det galler distanser upp till 15 km men har jag sagt att jag ska gora ett langpass sa brukar jag faktiskt halla mig till det. Det kravs ju lite extra peppning att komma in i ratt mental installning for att ge sig ut pa de har langpannorna, och nar man da avbryter planen kanns det lite grann som man sviker sig sjalv. Man staller in sig pa att vara ute lange och nota asfalt och da kanns det sa himla trist nar det hela kommer av sig, nar man inte klarar att halla sig till vad man hade tankt.
Solen gassade och det hade regnat under natten sa det var bade varmt och samtidigt valdigt fuktigt, en jobbig kombination. Jag kande pa en gang att det skulle bli svart att fullgora det har men jag sprang ivag anda med inbillningen att jag kunde dricka mycket och ta det lugnt. Ungefar 6,5 km fran hemmet holl jag att fa varmeslag och var tvugnen att ga/lufsa. Det var svart att andas och allting bara klibbade och kandes allmant javligt. Modet sjonk allt mer. Det har kunde jag halla pa med en annan dag, tyckte jag. 13 valdigt svarflortade kilometrar fick jag ihop. Langpasset (som kom av sig) far alltsa gora comeback nagon annan dag.
- Posted using BlogPress from my iPhone
2 comments:
Tänk vad olika vi har det. Här är det snön som är "ivägen". Fast jag gillar nog snör och kyla mer än fukt och hetta om jag ska vara ärlig. När jag springer alltså. Tycker du gjorde det bra ändå - 13 km i de förhållandena låter mycket.
Ja, svara lopforhallanden gor det lattare att uppskatta battre lopvader, typ runt +16 och mulet. Aldrig ar man nojd. :-)
Post a Comment