Monday, September 17, 2012

Lopprapport: Sydney Marathon

Jag stallde mig pa startlinjen igar med installningen och vetskapen om att jag inte tranat marathonspecifikt alls de sista manaderna. I Sverige, England och USA blev det visserligen en hel del distanslopning (10-15 km ca 4 gr/vecka) men langrundorna blev liksom aldrig av. Tiden med bade min och makens familj ar sa enormt vardefull sa nar det kom till situationer som att byta bort ett langpass pa 2,5 tim mot en morgoncykeltur med min mamma tex kandes valet ganska enkelt. Sa jag prioriterade och gjorde det som kandes ratt. Jag cyklade. At glass. Plockade smultron. Gick kvallspromenader. Eldade i vedspisen. Vandrade i nationalparken. Gick upp i Slatterdalsskrevan. Lekte med hundar. Metade aborre. Badade. Grillade. Drack rosevin. Klippte gras. Malade en altan. Ja, allt sant man gor under en vanlig svensk sommar alltsa. 
 
Forutsattningarna infor starten var som sagt inte bast men jag kande att jag ville springa anda. Lagga undan alla prestigefulla tidsforsok och bara ga pa kansla. Inte prestera nagot alls. Bara springa for att det var kul och for att Sydney trots allt ar en fantastisk loparstad. Och OM det skulle skita sig sa fick jag ta ett DNF, det behovde inte vara jordens undergang. Lite sa resonerade jag. Maken  var nastintill installd pa att jag skulle kliva av mitt pa hallet eller atminstone fa kampa som en gris for att fa det utfort. Kampa som en gris fick jag visst gora. Dessutom var det valdigt nara ett DNF.
 
Banstrackningen var ju bekant och jag kande en viss trygghet i det da jag visste att det var en relativt platt bana med det brantaste partiet i borjan pa vackra bron. Trekvartsmarathonet passerade nastan obemarkt och jag tyckte sjalv att jag hela tiden holl igen fram tills dess, snittade pa runt 5:20-tempo fram till 19 km ungefar da jag gick en liten svang for att lata benen fa vila. Forsta dippen kom strax efter halvmarathonmarkeringen da benen - och framforallt laren - borjade stelna till rejalt. Detta var inne i Centennial Park och nar jag kom ut pa Anzac Parade stod maken pa plats och gav mig en carb-bar som jag hoppades fa lite energi av. Ut pa trakiga Anzac Parade med riktning Randwick, sedan en U-svang tillbaks in mot Paddington igen och genom femkorsningen dar vi alla lopare liksom mottes i ett enda myller. 
 
Benen blev inte lattare att forhandla med, trots lite utstridda vilopartier pa 10 meter gang har och dar. De paminde mer om dumma, envisa betongklumpar som inte alls ville samarbeta. Jag hade fatt i mig en sportgele per nionde kilometer ungefar och nu borjade aven magen demonstrera (?), lite 'orolig-mage' sa dar. Knatade pa och tankte att jag kunde "dricka bort" elandet, bade dum-benen och dum-magen, men det blev jobbigare och jobbigare. Vid 28 km cyklade maken upp vid min sida och ropade positivit "God, baby, you look amazing!" varvid jag tog till lipen pa en gang, snorade och hade mig. Jag kande mig allt annat an "amazing" och kunde knappast ha utstralat nagot liknande, men visst ar det ratt typiskt att man ska borja grata nar nagon sager nagot snallt!?
 
30-markeringen passerades efter formodligen en hel kilometer gang och velandes fram och tillbaks om jag skulle slanga in handduken eller inte. Men pa nagot vis kandes det battre att ha gatt forbi denna monumentala tremilstolpe och veta att det nu var det bara 12 km kvar. 3 mil lag nu bakom mig. Benen var fortfarande inte i nagot battre skick men jag knatade pa och till slut var vi vid 35 km. Mina medlopare var nu alla patagligt utmattade och klungan skringrades mer och mer med folk som omsom stannade, gick och stretchade. Sjalv var jag inte i speciellt mycket battre skick an for 30 minuter sedan men pa nagot vis kandes ett DNF nu som en helt vansinnig och uteslutande grej, och att jag ens tankt tanken tidigare kandes nastan lojligt.
 
Sprang upp till en man som sag ut att behova lite extra support och klappade honom i ryggen och sa "Nearly there now -  7 km is nothing, right! You know you can do this!". Sedan cyklade maken upp till mig igen och vi smapratade alla tre fram till 38 km dar publiken tatnade. Det gick inte snabbt, de sista 4 kilometrarna men det var en roligare upplevelse an vid tremilen och nar jag antligen sag skymten av Operahuset kunde jag till och med kosta pa mig en sprint (las 5:20-fart) den sista biten.
 
Idag da: Visst, jag haltar som en gammal dam och grimaserar nar jag ska satta mig, men i ovrigt kanns det allmant gott och jag ar glad att jag verkligen fullgjorde loppet och har ett Personal Worst att skryta om. Och omgivningen tycks ju vara lika glad trots ett tidsresultat pa fel sida om fyra-stracket. Sa jag ger tummen upp aven har. Tarna ommar nagot dj-skt och tanaglarna kommer formodligen att vara i stort behov av Marilyn Manson-pedikyr. Men det hor ju till. Och sa ater jag och dricker konstant. Bieffekterna av ett marathon alltsa - men aven detta har ju sin tjusning. 
 
Nu ser jag fram emot nasta marathon dar jag kommer att ta revansch och vara RIKTIGT forberedd med massor, massor, massor med mil i benen innan!! Watch this space, som man sager. Jag ar redo.

4 comments:

Fit-Eva said...

Grymt att du tog dig i mål Petra!
En mara är alltid en mara...
KRAM!

Snorkkis said...

Härligt att du är tillbaka. Och ett rekord är alltid ett rekord. Bra kämpat på maran!

Lennart said...

Oj vad du är stark! Vilket enormt psyke! Fantastiskt att du tog dig i mål!

Gillade det där med att du började grina när din make sa något snällt :-).

Petra said...

Eva - sa tanker jag med! En mara ar alltid en mara. Helt klart nagot att vara stolt over.

Snorkkis - Tack! Ja, eller hur! :-) Aven ens "Personliga Varsta" borde fa sin uppmarksamhet!

Lennart - Tack! Ja, det var valdigt kampigt mitt pa hellet men det ar sant man nog far ha i atanke tills nasta gang. Det vander!!

KRAM!