Snabbt, långt & trevligt

Ett harligt langpass i solen blev det igar. Jo, just - solsken - det lonar sig tydligen att skriva av sig om sant som skyfall tex for i sondags vande det helt och bjod pa kalasfint vader. Hade sallskap av min fina loparkompis Shelley som ocksa ska springa marathon i september. Shelley och jag springer ratt lika, skulle val gissa pa att hon garna haller lite snabbare tempo vanligtvis men a andra sidan springer hon inte lika langt. 

Vi pratade om vara olika styrkor och svagheter vid lopning och konstaterade att hon ar valdigt stark vid korta strackor samt vid sprint, likasa i uppforsbackar. Jag a andra sidan ar som en trogstartad skoldpadda som garna vill ha minst 5-6 km innan jag borjar komma igang - sedan kanns det ofta som jag kan fortsatta i evigheter. Uppforsbackar ar jag daremot urkass pa fast jag tar garna igen det nar det gar utfor igen. Alltsa - mer snabbpass och backar for mig, och mer langpass for Shelley.

Den analysen kunde man aven se pa utforandet av sjalva passet; de forsta 8 km gick fort som tusan, snittade pa strax under 5-tempo. Shelley drog mest hela tiden och jag lag bakom som en bromskloss och undrade i mitt stilla sinne varfor det var nodvandigt att springa sa snabbt. (Det var ju bara bra egentligen men ni vet hur det ar - man har liksom installningen att ett langpass absolut inte bor ga FOR fort).

Det lustiga var att vid milen ungefar sa trottnade Shelley medans jag da precis fatt upp angan och borjade kanna mig varm i kladerna. Fran 10-17 km var det sedan jag som drog och Shelley fick jaga mig. 3 vandor runt Centennial Park och hem via Moore Park, landade pa 20,10 km och ett snitt pa 5:12 min/km. En publunch med Sunday roast och rosevin satt gott efterat.