Vanedjur

Det sägs att det ska ta tjugoen dagar att skapa en vana. Själv skulle jag nog gissa på att det går att skapa en bra (eller dålig visserligen) vana redan efter en vecka, kanske t.om. efter en helg. Men just med vanor och rutiner så kanske det beror lite på vad man gör, var man är och vilken typ av rutin man syftar på. Givetvis hjälper det om man redan är inne i någon liknande rutin s.a.s men för att det ska kallas en vana så bör det ju rimligtvis också kännas naturligt.

Under förra helgen i Stockholm sprang jag i min vana troget på Djurgården. Redan när jag kom ut på bron kändes det som det var 2005 och jag var tillbaks där jag lämnade. Även om det snart är 7 år sedan jag sist sprang där ute (Stockholm marathon borträknat), så kändes det som jag kom in i ett lunk, mitt sverigelunk, min standardrunda och min vana som jag hade då.

Standardrundan här i Övik tex. - känns ju klockren och som om jag skulle kunna springa den med ögonbindel: utgå ifrån mamsens hus, kuta ned på Vågsnäsvägen, spring tills vägen grenar sig vid Vågebacken. 5 km enkel väg, ja och så ska man ju hem också. Kuperat, sparsamt med trafik, snygga hus, ren luft, ingen risk att dö av solsting och hetta, och kanske bäst - den fina vattenutsikten längs med hela rundan. En tung och seg uppförsbacke på slutet. Täckoverallen och träningsvantarna känns klockrena på. Känns vant och som jag aldrig gjort annat.

En dimmig övikshamn ingår däremot inte i standardrundan. Men fint att vila ögonen på ändå.