Wednesday, March 30, 2011

Relativitet som realitet

Fran borjan ar det mest tanken som ar skrammande. 20 km... 30 km... 40 km - distanser som LATER riktigt langt. Men det ar ju egentigen bara att nota pa sa kommer man dit genom training och da tanjs aven den mentala gransen for det man vet att man klarar av. 10 km ar nastan inte vart att byta om for. 20 km anses som ett kortare langpass. 30 km later fullt genomforbart. Och har man sprungit 30, ja, da kan man ju lika garna fortsatta med 10-12 km till, det ar ju liksom ingen distans. Nu ar jag ingen ultrababe annu, men jag misstanker att det har tankeksattet fortsatter ungefar pa liknande satt med distanser som overstiger marathon. Det har resonemanget kandes lite frammande forst innan mitt forsta marathon forra aret. Igar, i en diskussion med grannen (som nyligen har borjat springa och tycker det ar jattekul att prata lopning) summerade jag foljande saker angaende langpass och hur man tanker nar man tranar infor ett marathon.

Det ar namligen da man... 1). bygger upp tron pa sig sjalv att man KAN klara det. Har man klarat 35 km sa klarar man givetvis minst 42 km. 2). bygger upp kunskap om vad som hander i kroppen efter x antal timmars lopning. Tex med kanslan att det ar business as usual upp till 20-22 km. Efter den har distansen vet jag att det kommer att dala ratt sa snabbt. Jag vet att det kommer att handa men ocksa att det kommer att forsvinna. Hur forebygger man det? Har galler det att plocka fram de positiva tankarna och bygga pa det faktum att man har tranat tillrackligt for det har och kanner en tilltro pa sig sjalv, och kan tanka positivt fastan det kanns jattejobbigt i vissa lagen. 3). lar sig att alska sliskiga sportsgels och effekten av att fa en extra kick nar man springer. 4). lar kroppen att aterhamta sig snabbare sa man slipper ga omkring som en kobent cowboy en vecka efter langpasset.

Det ar aven da man... 5). vinner sympati hos sin battre halva nar man kommer hem tokhungrig och han/hon levererar varsta brakfrukosten. Det ar da man dealar med sin partner med att erbjuda sig att dammsuga/tvatta/stryka skjortorna istallet senare. 6). planerar lugna fredagkvallar med "Pa sparet"-liknande program, te och mackor sa man ska kunna komma upp tidigt pa lordagmorgon for att springa langpass. Vinet, det blir ju bara battre, ju langre det lagras! 7). far tuppjuck nar det planeras en jobbrelaterad weekend med iden att "ni far ju bo pa hotell sa da far ni ingen helg som kompensation". Fatta!! Lordagar och sondagar ar ju prime running time! 8). inte kan forsta varfor en sondag maste vara sa himla social - det ar ju da man ska ut och springa (och senare, pa eftermiddagen, ligga i soffan och aterhamta sig efter langpasset). 9). viker delar av lonen omedelbart till ett par nya traningsdojjor. 10). investerar i morka nyanser pa nagellacket, allt for att morka eventuella blanaglar.


Grannen tyckte att det var en del som lat snedvridet i den har sammanstallningen - och visst, vissa grejer var val lite skamtsamt menade. Men pa det stora hela ligger det visst nagon sanning bakom det, atminstone for mig.:)

3 comments:

Magnus said...

Hihi - jag skriver på sammanställningen direkt! Inför mitt elddop förra året var det precis sådant liv jag levde. Men det ÄR rätt givande när man genomför och når sina mål - eller hur? Då kan man ta att andra tycker man är lite skruvad...

anneliten said...

Lite sjukt är det när man tänker "NEJ" när någon vän vill hitta på något kul som stör långpassplanerna. Långpassen får ju inte plats varsomhelst. I alla fall inte i en heltidsarbetande karriärists liv.

Petra said...

Magnus - visst ar det! Och jag accepterar om folk tycker att man ar lite skruvad. Det bjuder jag pa:)

Anneliten - precis!! Ingen far rora sondagarna! :)