Det kalla vadret ar verkligen underbart att springa i. Igar nar jag sprang lag temparaturen pa runt +12C vilket ju egentligen ar optimalt aven om det kan kannas jattekallt till att borja med. Jag lyckade komma ut ratt tidigt pa sondagmorgonen och det var inte manga manniskor ute just da. Lugnt och skont och en latt dimma i parken.
Kanske var det nagot med dimman, morgonljuset och den krispiga luften, men helt plotsligt kande jag mig valdigt sentimental och borjade tanka pa allt mojligt. Kompisar som ska gifta sig. Att jag ska aka till Sverige snart. Att det ska bli sa underbart skont att komma hem. Att fa prata svenska. Att traffa mina svenska kompisar med familjer och barn. Och att fa vara med min egen familj sa klart. Att jag anda kommer att sakna Sydney med allt vad det innebar. Jag tankte pa hur tur man kan ha som kan ha tva "hem", att varlden ter sig lite mindre dramatisk och "o-exotisk" nar man har bott nagra ar utomlands, och att jag har vanner fran jordens alla horn. Och pa att man faktiskt blir lite mindre fordomsfull och mer tolerant med sin omgivning sa har pa aldre dar. Och sa tankte jag pa att jag faktiskt inte har ont i hoften langre, och att jag ar sa vansinningt lycklig som faktiskt KAN springa.
Y
- Posted using BlogPress from my iPhone
