Ena foten framför den andra

Sprang pa lopbandet igar. Jag har sagt det forr men sager det igen; gymmet och lopbandet ar ingen inspirationsrik miljo i sig, men med bra musik i oronen och nagorlunda bra tv pa bildskarmen sa slar man ihjal den dar tiden ratt sa snabbt. Lopbandet har for ovrigt manga andra bra fordelar:

- Latt att springa och multitaska. Man kan planera dagens middag, tanka pa saker som hant pa jobbet, planera kommande semestrar, kolla pa nyheterna, lasa email....
- Enkelt att tvinga sig sjalv in i en exakt fart, om man nu ar ute efter det. Man behover inte kolla pa nagon klocka utan tvingas pinna pa nar man gjort installningen.
- Tryggt stalle att befinna sig pa nar man inte vill springa sena kvallar i morka parker.
- Okomplicerat att dromma sig bort och inbilla sig att man ar utomhus pa nagot exotiskt stalle. Med ratt musik gar det.
- Roligt att se springstilen pa sig sjalv i spegeln framfor sig.
- Inga avgaser fran biltrafiken ute och saledes....
- Ingen biltrafik= mindre risk for olyckor. :) Sydney med ratt valtrafikerade gator kan vara ratt tufft att springa i ibland.

Stilstudie i snabbjogg för lättlurade lustlöpare

Man kan halla pa och alta for och nackdelar med det har landet hur lange som helst, men nar det kommer till vissa vinterdagar sa kan man inte annat an stortalska det har landet. Krispig och klar luft, hog sol och oftast - om det inte regnar, vilket det inte har gjort nu pa ca 3 veckor - en helt klarbla himmel. Jogg i shorts, mojligtvis nagot langarmat upptill. Svart att tycka jatteilla om den har vintern alltsa. Fast den riktiga vintern ar ju inte har an, det bor man ju faktiskt komma ihag. Juli ar som vanligt den kallaste manaden, sedan blir det lite varmare i augusti igen och i september ar det officiellt var.

Under helgen som gick blev det traning tre ganger, tva av gangerna med lite inbyggda fartinlagg mitt uppe i allt. Det har med supertekniska tokintervaller ar ju som bekant inte min grej. Tanker jag intervaller sa borjar jag genast hyperventilera, kanna mig konstigt risig eller helt plotsligt har jag nagot "annat jatteviktigt" som jag maste utratta just da. Borjar man daremot forskona aktiviteten med en lite mindre angestladdad framtoning; humana fartokningar, pedagogiska ryckningar, stilstudie i snabbjogg (den dar sista ar bra!) sa blir det genast annat ljud i skallan. Det har kanske beror pa att jag inte "orkar" eller "ar van" men nagostans sa VILL jag ju bli snabbare och da finns det ju inga genvagar (just nu ar jag ju varken van eller har ork).

Snabbjoggen pa 11 km igar utfordes med ett 3 km langt snabbinlagg mitt pa, i runda slangar 4:50-fart, totalt 5:20-fart. Det kandes gott eftersom det var ju, trots allt bara, jogg.

Lättlurade ben.

Calling Guetta

Det ar morkt och kallt och det ar ratt mysigt att vara inne. Mysigt att tanda ljus och dricka te, och fastan det ar ett helt halvar till jul far man nastan lite julkanslor eftersom det kanns som 'ratt arstid'. Knepigt men sa ar det. Har kanns det mycket naturligare, atminstone for mig, att satta upp julpynt och dricka glogg nu an i stekheta december nar solen star som hogst.

I ovrigt jobbar jag manga och langa dagar och hinner inte med sa mycket traning i den utstrackning jag skulle vilja. Ungefar 3 ggr/vecka har det blivit sedan jag kom hem till Sydney igen. Traningsmassigt passar det ocksa mycket battre att vara inomhus; dels kanns det tryggare an att ga ut och springa (man vet aldrig vilka konstiga typer man traffar pa i morka parker...), dels ar det ju inte lika motiverande att ga ut nar det ar kallt och morkt. Motivationen ligger for ovrigt inte pa topp rent generellt sett men jag hoppas kunna komma over den svackan nar jag borjar sikta in mig pa City2Surf och att sla mitt tidigare rekord - for det SKA jag gora.

Nar det galler motivation att springa snabbt pa lopbandet sa ar svaret hur som helst, i nio fall av tio: David Guetta. Svart att halla farten nere nar han vander plattor.

Inomhus...

Vinter i Sydney innebar mycket REGN. Det ar vatt och ratt och man ar standigt utrustad med regnjacka och paraply for att inte bli drankt som en katt. Temperaturen just nu ligger pa mellan 8-10C (som kallast pa morgonen) och mitt pa dagen ungefar 15-18C. Hade det inte varit for regnet sa hade det varit perfekt att springa utomhus men i ett konstant skyfall ar det inte sa lockande. Det ar tur att man har gymmet som man kan fly till nar det valler ned som varst.

Aven om utomhustraning ar sa mycket harligare finns det anda en viss tjusning med inomhustraning. Dels ar det det har med coreovningarna som nastan alltid blir obligatoriska nar man ar pa gymmet, dels blir det nastan alltid armstyrka nagra dagar i veckan. Dessutom ar det pa nagot satt lattare att variera traningen med olika alternativa traningsmetoder.... ar man utomhus sa blir det lopning till 99,9% (cykling den resterande delen...) men ar man inomhus sa kanns det nastan lika naturligt att stalla sig pa lopbandet som att ta ett spinningpass, crosstraina, att ro eller "trampa trappor". De senaste dagarna har jag tranat alternativt av bara farten, har liksom inte tankt pa vad jag 'ska' kora utan det har bara blivit. I fredags: rodd i 30 minuter sedan core 30 minuter. I lordags: crosstrainer 50 minuter och armstyrka. Igar: lopbandet i 50 minuter (9 km) sedan core ca 20 minuter. Aven om jag vet att det bara ar en period da jag star ut med inomhustraning sa galler det att ta vara pa tiden nar jag man gillar det. Tids nog kommer solen fram och da blir det utomhus igen.

Snoozetempo & You have exceeded your mailbox limit - please contact your Systems Administrator

Jag kanske ger skenet av att inte gora alltfor manga knop pa den har sidan av klotet. Att jag har hamnat i en sa kallad postmarathonblues och inte kan rycka upp mig. Men jag kan meddela att jag lever och frodas och sitter har i min lilla pennkjol igen ibland kostymnissar, alltfor manga ogiltiga passwords och en grotesk inbox som ar fylld med en massa svarta, ooppnade mail. Sa knopen jobbar overtid skulle man kunna saga.

Det har med att tolka eftermarathon ar lite klurigt. Alltsa mentalt sa har jag varken fatt nagon efterlopps-dipp eller nagon hysterisk langtan till nasta gang. Jo, det ar klart att jag ser fram emot nasta gang men jag ar ocksa ratt nojd med Stockholm marathon som det var. Det var ju fantastiskt roligt hela resan och jag tittar pa bilderna och kan nastan framkalla alla magiska kanslor jag fick uppleva just da - det var himmel, helvete och skarseld under loppet av fyra timmar. Men det kommer ju ett marathon snart och det finns liksom ingen anledning att bara springa vidare huvudstupa utan att uppskatta och reflektera over det som hande for inte sa lange sedan.

Ar det traningsvark eller ar det skada, undrar man forst. Just nar den dar forsta djavulska traningsvarken har lagt sig, nar man slutat ga sidled nedfor trapporna och inte langre paminner om John Wayne ute pa vift. Da borjar man kanna efter om allting ar intakt. Hofterna, ljumsken och knana ar ok, det var val det som var min storsta oro. Daremot vanster vad ar inte ok... Har testat att springa lite och det kandes stelt, strackt, rejalt anstrangt och allmant obehagligt. Nu ar det nastan 2 veckor sedan loppet och den har vad-kanslan ar fortfarande dar. Jag har borjat crosstraina lite pa gymmet som alternativ traning och kommer formodligen att kora en hel del rodd och cykel. Lopningen far ligga pa snooze sa lange och i helgen blir det benmassage pa fina Four Seasons hotel. Men forst, en kaffe pa det. Sedan maste jag nog fortsatta beta av den har hemska inboxen igen.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Sent omsider - lopprapport Stockholm marathon

Redan pa hotellet pa Karlaplan kande man samhorigheten - laddade loparkladda manniskor som diskuterade tavlingsstrategier och fyllde frukosttallrikarna till bristningsgransen. Promenaden langs Valhallavagen bjod pa annu mer folk av samma virke och ur tunnelbanan vid stadion formligen vallde det ut lopare. Pa Lidingovagen var det sa tjockt med folk att man i princip fick armbaga sig fram. Det var inget snack om saken - det var lordag 28 maj och det var Stockholm marathon som skulle ga av stapeln.

Jag styrde kosan mot ett ljusgult hus med boulebana - det var sagt att det skulle vara loparbloggtraff innan start, och detta unika tillfalle att traffa mina gelikar ville jag ju inte missa. Forst pa plats sag jag Janne som var svar att undga; coolt kladd i neongula Sauconys, stilfullt matchande pa benen och upptill. Snicksnackade aven med trevliga 4:30-Staffan som inte skulle springa idag och alltsa hade akt in till stan enkomt for detta event (ar man comittad lopare sa ar man!) . Fick nagra snabba ord aven med Vasalopps slash orienterings slash ultralopar-Therese (jag tror jag stannar dar) och aven med snabba bonorna Anneliten och Sofie (den sistnamnda hade jag dessutom turen att se redan pa nummerlappshamtningen dagen innan). Svd-Petra rusade forbi och skulle sanda. Kort sagt, det var kandistatt innan start och aven om jag garna hade velat saga hej ocksa till Hjarnlopar-Johan och snabbaste Ingmarie sa fick vi noja oss dar - det blir val fler tillfallen misstanker jag.

Borjade rora mig mot startfallan dar jag fick en sista kram av mamma & co som onskade mig lycka till och tog hand om jackan. Starten gick och vi trummade antligen ivag. Ganska snabbt slangde jag av mig handskarna (Clas ohlsson, 10:-, tack for tipset Svd-Petra!) som jag hade inforskaffat enkomt for denna kyliga morgon. Smart drag att halla varmen i mina annars sa frusna fingrar. Tio kilometer passerade fortare an kvickt och jag bara njot i fulla drag precis som jag lovat mig sjalv att jag skulle. Under den har tiden konstaterade jag att publikstodet var ENORMT langs med hela banan (lite skillnad i jamforelse med Sydney marathon alltsa), otaliga liveband pa flera stallen, de medryckande afrikanska trummorna uppe pa Vasterbron (vada uppforsbacke?) och aven musik ur hogtalare lite har och dar. Mitt beslut att springa utan musik var kort och gott lyckat da det absolut inte behovdes i en sadan atmosfar.

Ut mot min gamla sverigeadress drog vi sedan. Gardet var som vanligt kallt och ratt blasigt och det kandes markligt att lunka omkring i dessa trakter som jag upp till for 6 ar sedan kallade "hemma" ratt manga ar. Pa 1:54 passerade jag halvmaran och det var lugnt och fint, och bara positiva kanslor aven om jag nog hade hinkat lite val mycket vatten. Sagt och gjort - jag behovde uppsoka ett buskage. Inga fisfornama normer har inte. En hel del andra tycktes dela den uppfattningen eftersom det skvattes i var och varannan buske.

Djurgarden, med den lite kurvigare banterrangen och avsaknaden av publik, sags vara ett segt moment i loppet. Jag upplevde det anda inte sa. Det ar ju sa vackert dar ute, man har fortfarande ork att njuta av miljon och med all tystnad finns det ju tillfalle att smaprata lite med alla knasiga medlopare. Jag hade bland annat sallskap av en stins iford gabardinbyxor, langarmad skjorta, slips och visselpipa, en finlandsk hockeyspelare, en liten spinkig man iford tjugotalsinspirerad svart o vitrandig baddrakt, och sa var det helt sonika farthallaren sub-4 som jag konverserade lite med.

Slutade vara social en bit innan vi kom ut pa Strandvagen. Trots att min gamla arbetskollega R stod och hejade vid 28-km och inte langt darifran aven mamma & co fick jag forsta vagen av trotthet ungefar da. Att det skulle bli jobbigt vid det stadiet visste jag ju sedan forrut men besvikelsen kommer alltid som ett brev pa posten nar man kanner att man maste trappa ned for att inte krokna. Andra rundan pa Vasterbron gick trots allt battre an vantat, nu med annu mer publik som gav rungande applader. Vackra Norr Malarstrand passerades och dar stod basta kompisen M och hejade. Hon hade missat mitt forsta varv pa samma plats och var fast besluten om att sta kvar.

Vattnet i mitt eget balte var nu sedan lange slut. Kande en tilltagande trotthet och jag tillat mig sjalv att stanna och dricka pa staende fot vid nagot stalle. Likadant gjorde jag pa de nastkommande dryckesstationerna. Ungefar vid 38-40 km var jag sa trott att jag gick ett tiotal meter aven mellan vattenstationerna. Vid 41 km hor jag nagon ropa "Heja Petra!!"- jag vander mig om och ser Lisette. Vad underbart det ar att hora nagon ropa ens namn - det gar liksom ratt in i hjartat och lyfter en.

Stadion lag nu framfor mig som ett vykortsvackert foremal. In pa tartarbanan som kanns som moln i jamforelse med asfalt. Stela ben vars agares hjarna tyst skriker "SPRING sa inat h-vete!". Benen kan inte riktigt fa till det. Malgang. Lyfter armarna till en segergest. Stoppar klockan som visar pa 3:59:10 pa 43,08 km. Far medalj, blir omkramad av varldens basta familj.


Pre-race pa hotellrummet.

Hej fran Down Under!

Sadar, da var man pa plats Down Under igen 29 timmar senare. Utan halva alfabetet och hela koret. Men med snyggaste t-skjortan i min ago. Det har varit nagra valdigt intensiva dagar i Stockholm sa jag fick liksom aldrig nagon tid att skriva ned en valfortjant lopprapport fran marathon. Men jag ska jobba pa en idag... Tills dess - ha en skon fredag!