Thursday, September 30, 2010

Spark i baken, jobb, musik & att lalla

Sa dar, nu sparkar vi igang den har dammiga bloggen som har legat i vilolage ett bra tag nu. Den senaste veckan har det varit valdigt mycket jobb, det ar en systemuppgradering som tar evigheter att testa och det kraver sa klart sin fokus med langa timmar framfor pcn. Mitt jobb ar i vanliga fall ratt valstrukturerat och gar att planera ratt bra men ibland kommer man in i sana har projekttoppar dar allt ska handa samtidigt, helst ska allt vara levererat igar, och helst borde man ocksa klona sig sa man kunde vara pa flera stallen samtidigt - ja, ni fattar, det ar sakert inget unikt med det har...

Jobbkaoset har egentligen passat ratt bra ihop med traningsaterhamtningen efter marathon. Den senaste veckan har jag fatt ihop 3 lugna loprundor dar jag verkligen har kort superlugnt. Att bara springa for njutningens skull och inte ha nagot narliggande lopp i sikte ar inte fel det heller. Tids nog kommer nasta utmaning och da vill jag vara taggad och kanna att jag ar riktigt sugen och har behov for det. Men det ar himla skont att ha det har "lallandet" nar man bara springer for att man langtar efter det och for att kroppen skriker efter traning.

I gar blev det en milrunda i kvallssolen. Jag hade min iPod nano som spelade fin musik i oronen - borjar blir riktigt stormfortjust i att springa med musik, samtidigt undrar jag hur bra det egentligen ar att bli FOR van musik nar man springer inne i stan. Det ar sa mycket man maste halla koll pa och det hander ratt ofta att man blir omkord av snabba cyklister i snava kurvor eller att bilisterna inte stannar for gron gubbe. Med musik i oronen tappar man ju ratt mycket koll pa sin omgivning. Ibland kan jag nastan komma in i ett dromlikt tillstand nar jag gar pa autopilot och bara hor musiken som pumpar, lite som att kolla pa film.

Spellistan som gar pa repeat (fran marathon) kan gora mig riktigt nostalgisk ibland. Nar det galler langpassen lite langre framover ska jag se till att ha riktigt bra spellistor som driver steget framat och infriar den dar kanslan av att man kan halla pa hur lange som helst. Lange leve musiken!

Nyaste lekkamraten: iPod Nano med multitouch display
Ipod Nano

Thursday, September 23, 2010

Heja!!

Jag ligger hemskt lagt med traningen den har veckan. Vill bara onska lycka till till alla som ska springa Lidingoloppet nu pa lordag! Det ar sa roligt att lasa alla strategier och uppladdningssatt infor loppet, det kanns som man ar med i publiken pa nagot satt. Kor sa det ryker nu och jag haller tummarna for att det ska ga bra for alla!!

Tuesday, September 21, 2010

För kunskapsbagaget

Sahar med facit i hand kanns det bara bra i kroppen 2 dagar efter loppet. Igar daremot kandes det som jag hade decenniets baksmalla. Marabakis, som RW-Sofie kallar det. Man ater och dricker konstant och man forsoker undvika alltfor plotsliga rorelser for att undvika yrsel, svaghet eller att benen ska ga i tusen bitar. Men ego-boosten ar det inget fel pa, den ar solid som en klippa. Jag tog en semesterdag igar och satt mest och log i soffan mellan alla maltider och all dricka jag hallde i mig. Ratt sa fanigt egentligen. Jo, och sa gick jag pa ett cafe och at en bit tarta. Annars ar jag enormt tacksam for att det bara ar 'lite traningsvark' (allt sitter i musklerna alltsa). Jag har varken ont i knan, hofter, leder eller ligament och det bor man ju vara grymt tacksam for. OK, 5 blanaglar och nagra blasor runt tarna har jag fatt men det blundar jag for; det ar har man som tjej har fordelen att valja en mork nyans pa nagellacket.

Om man ska titta tillbaks pa loppet bor man kanske lyfta fram tva lardomar - den forsta var att jag gick ut for hart och trodde att jag skulle halla hela vagen ut eftersom allt kandes sa lattillgangligt och bekymmersfritt. Anda fram till 25 km faktiskt. Det har ar sakert en typisk forstagangstabbe. Men man blir alltmer odmjuk ju mer man springer, man forstar sin kropp mer. Den andra parantesen var den att jag inte fyllde pa med mer energigel langre inpa loppet nar det borjade bli jobbigt (eller helst innan). Alla symptomen pekade ju pa soppatorsk och inte nodvandigtvis pa vattenbrist eller pga av smarta i benen och att jag darfor inte kunde halla farten. Men det ar svart att halla i sig den dar hemska gelen som verkligen inte smakar nagot vidare. Dessutom ar det svart att veta hur magen ska hantera gelen sa langt inpa loppet nar man i princip har slut pa allt "naturligt" bransle. Men det blir uppenbarligen sa att nar branslet ar slut i kroppen bryts mottagningen mellan hjarnan och benen. Det ar mojligt att jag med en extra tub gele hade kunnat undvika att ligga i 6.30-tempo de dar sista kilometrarna. Nu ar jag absolut inte missnojd med min tid men jag tror det ar viktigt att dra lardom av allting i livet om man nu ska upprepa den har aktiviteten vid nagot tillfalle.

Nar jag kom i mal var det fa saker jag kande att jag ens kunde ata. Helst ville jag bara fa i mig intravenost sa jag slapp tugga och kanna otacka smaker - men som vasternorrlanning vill man ju inte stalla till med nagot sant rabalder. Men sa fort apelsinklyftornas socker borjat ga ut i blodet slappte spykanslorna och jag kunde satta mig ner och andas normalt igen. Friskt vagat, halften vunnet heter det. Visst, men nasta gang tar jag med mig dessa paranteser i kunskapsbagaget.

Monday, September 20, 2010

Sydney Marathon - den långa versionen

Det har ar en historia om hur det var att springa mitt forsta marathon, om hur det var att ga ut for hart, om musik som forforde mig tills jag inte visste hur fort jag sprang langre, om hur det var att kanna sig ododlig och riktigt illa daran inom loppet av nagra timmar, om att se vaggen i vitogat, om att nastan svimma och om en fantastisk lattnad att ga i mal.

Kl. 6.40, alltsa 50 minuter innan start, var jag pa plats pa Milson's Point i norra Sydney. Det var en riktigt kylslagen morgon och jag hade, forrutom min loparutsyrsel, en gammal fleecejacka pa mig som jag skulle slanga innan avfard. Kon till toaletterna ringlade sig redan lang sa det var bara att glatt koa upp for att sedan stalla sig i samma ko ytterligare en gang innan det var dags att anta startfallan bland 3000 andra marathonlopare. (Det gick aven ett halvmarathon, ett 9 km & 4 km lopp denna morgon, totalt uppskattades det runt 35000 deltagare).

Folk sag ut att vara som folk ar mest vid lopartavlingar; seniga "Stefan Holm-typer" blandat med kreti och pleti fran varldens alla horn. Man gick runt och smapratade med varann och det var en riktigt harligt avslappnad stamning. Skont att se; det har tog bort udden av den nervositet jag kande vid frukostbordet tidigare. Jag hade dagen till ara inforskaffat en 16 GB iPod nano - den var nu fullastad med en massa bra energigivande musik och nar startskottet gick tryckte jag igang musiken som gav en riktigt skon startrytm.

Nagon sa att vid sjalva starten ar man som en galopphast redo att komma ut ur sin spilta. Det var lite sa jag kande mig nar jag stegade ivag over Harbour bridge - all denna forberedelse, en vacker morgonsol over en somnig stad, den fantastiska utsikten over bron och operahuset, stadens markanta profil och sa musiken sa klart som gjorde sitt. Det var praktiskt taget omojligt att halla farten i styr och vid 5 km upptackte jag att klockan visade knappa 25,5 minuter.

Rundan gick in i vackra Botanical Gardens. Nagra fotoivriga japaner stannade saklart och drog fram sina minimala kameror for att foreviga denna vy. In i Hyde Park gick ledet sedan som en u-svang och har nagonstans horde jag en medtavlare ropa fran andra sidan "Heja Petra!! Det ser bra ut det dar!". Det var min svenska kompis J som var ca 400 meter efter och vinkade glatt at mig. Vi lyckades inte hitta varann vid starten men eftersom vi springer ganska olika gjorde det inte sa mycket. Musiken forforde mig helt, starkaste minnet ar kanske "Yes Man" med Munchausen by Proxy, en enormt bra up-beat lat som spelades pa hog volym. Kande mig sa otroligt pigg och det kandes totalt fel att sakta ned - det har fick jag sa klart ata upp senare men det aterkommer vi till da.

Maken stod vid forsta anhalten vid 15 km. Han ropade nagot om att jag hade min "Cruice control activated" och pa nagot vis stamde det ganska bra for allting gick latt som en platt och per automatik. Jag hade precis tagit min forsta gele och var nog lite sockerhog vid det stadiet. Han fick slangkyssar som gensvar innan jag fortsatte in till mina vanliga trakter, Centennial Park, och dess gronskande prakt.

Halvmaran passerades pa 1:52. Nar vi kom ut ur parken igen vid 25 km-markeringen var maken pa plats igen och ropade "Not far from the 3:45 group, baby! You're doing really well!". Aterigen bra vibbar men ocksa ganska precis har fick jag den forsta trotthetskanslan som jag forsokte bota med en sportgel. Knatade pa uppfor Anzac Parade och Taylor Square, vid 30 km fick jag ytterligare en vag av trotthet. Har stod ett gang kompisar som appladerade och hejade med en fin banderoll. Vattnet var slut i baltet och jag plockade upp en mugg som jag gick och drog i mig.

Kom igen nu for f*n, nu ar det bara 12 km kvar, tankte jag. In i Hyde Park igen och uppfor en provosoriskt byggd bro som gick over Park Street. Nedfor Maquarie Street kunde jag plocka upp lite fart igen, fantastiskt skon kansla att lata benen fa vila lite i nedforslut innan det blev flackt igen och man passerade folktata Cicular Quay. En rungande publik som skrek och hejade men har borjade ocksa en valdigt jobbig mental grej - att springa forbi malet och fortsatta UT ur stan.

Vid 33 km borjade det bli kampigt. Benen var fortfarande med men det artiga steget ville inte riktigt drivas av hjarnan som tycktes ha tagit en paus. Jag insag att jag nu var ute pa obeprovade vatten dar jag inte hade en aning om vad som kunde handa harnast. En kollega stod vid Hickson Road och hejade "Go Petra!" samtidigt som maken dok upp pa cykel igen och ropade uppmuntrande ord fran cykelbanan. Upp till nu hade banan varit relativt flack fast vid det har stadiet tornade en kusligt jobbig backe framfor mig.

35 km och jag maste stanna och dricka. Fyller pa med sportdryck. Svart att fortsatta springa. "Kom igen nu da! Spring!!" intalar jag mig sjalv. Men det ar absolut ingen koppling mellan hjarnan och benen. Kompis J springer forbi mig och klappar mig uppmuntrande i ryggen. Backen ar svar att ta sig uppfor och jag ar sa yr att jag vill svimma. Uppe pa kronet lattar det lite och sa paborjar vi antligen vagen tillbaks - mot mal.

Vad som hander sedan ar lite difust. Jag har bara en enda upprepad tanke; Ta dig i mal! Ta dig i mal! Ta dig i mal! Varenda steg kanns som en okontrollerbra manover dar jag hela tiden maste tvinga mig sjalv till klyschan - hoger, vanster, hoger... Springer antligen under bron igen. Operahuset och malgangen narmar sig. Fotografer som knapper (vill le men jag kanner mig bara gratfardig).

Malgang. Sjunker ihop vid en mur. En obeskrivlig lattnad. Maken kommer och pysslar om mig, ger mig vatten, apelsin, banan.... Har svart for att behalla allt.

Distans: 42,47 km (statistik enligt Garmin)
Tid: 3:55:17
Snittempo: 5:32 min/km
Split 1: 1:52:37 (5:20 min/km)
Split 2: 2:02:39 (5:48 min/km)
(Resulatatlistorna ar nu publicerade och visar pa samma tid 3:55:16)

24 km - latt som en platt och med ett brett leende
IMG_7754

29 km - liiite anstrangt kanske men det har fixar vi!
IMG_7787

37 km - hoger, vanster, hoger, vanster...
IMG_7812

42 km (styrfart & snittempo 6:39). Ett sista anstrangt hej till publiken innan jag dackar...
IMG_7824

Sunday, September 19, 2010

3:55:17

Ar sjukt trott. Det kommer en utforlig rapport imorgon...

IMG_7829

Thursday, September 16, 2010

Maraoutfit tingad

Hey Petra, what will you wear, so we can spot you during the race?

Det kom ett mail fran en gullig kompis som tydligen har bestamt sig for att sta och supporta nagonstans under loppet. Sjalv hoppas jag pa att de staller sig kanske runt 35 km-markeringen da det sakert kommer att kannas i benen (och i huvudet ocksa). Vid 35 km kommer det dessutom en liten uppforsbacke som jag inte ser fram emot sa det kanske kan behovas lite extra padrag dar.

Marathonoutfitten kommer saledes att bli vitt mesh-linne som ar superskont och luftigt, vit/rosa keps (aven den latt och nastan enbart i mesh), svarta korta tights, svarta kompressionsstrumpor och sa vatskebaltet med 4 flaskor vatten samt 3 GU sportsgel. Och viktigast av allt sa klart, pa fotterna mina Mizuno Wave Ultima Inspire som ar bast. Allt insprunget och godkant sa klart!

Favoritskorna, fast riktigt sa har vita ar de inte langre...
Mizuno Shoes 001

Wednesday, September 15, 2010

10 olika positiva tankesätt under marathon

1. Vilken tur jag har som far agna den har vackra morgonen at nagot som jag verkligen alskar!
2. Hela Sydneys CBD ar stangt pga av MIG - vad generost!
3. (Ungefar) 4 timmar av mitt liv ar superkort!! Resten av mitt liv kan jag aterhamta mig.
4. Nar jag kommer i mal blir det champagne!
5. Jag har klarat over 3 mil och det kandes BRA. 12 km ar ju en fis i rymden.
6. Nar jag ar klar med det har ar det fortfarande bara formiddag!
7. Jag ar valdigt val forberedd pa det har! Dra in armarna och fortsatt spring!
8. Det har gar som en dans. *ser framfor mig att jag dansar pa latta moln*
9. GU Sports gel ar faktiskt nastan gott och ger mig massor av kraft och energi!
10. Kolla vad mycket publik som har kommit enkomt for att se MIG, bast att lagga pa ett kol!!

Tuesday, September 14, 2010

Finns inget dåligt väder...

Forst och framst, tack for alla kommentarerna kring kolhydrattomningen - jag hade det nastan pa kann men ibland kan det ju vara vart att stamma av med andra mer erfarna innan man drar nagra slutsatser sjalv. Sjalv ar jag en sadan person som, vid hunger, blir totalt hopplos att vistas i narheten av - jag blir lattirreterad och har svart att koncentrera mig. Jag misstanker att det inte hade varit latt att dra ned pa kolhydratintaget som ju faktiskt utgor en ratt stor del av min kost. Jag ater alltsa pa som vanligt och fr.o.m torsdag ska jag satta igang och ata liter mer.

I dag har regnet statt som spon i backen, inte speciellt inbjudande att ta sig ut och springa. Men skam den som viker sig for kung Bore! 8 km i min komfortzonsfart blev det. Det finns ju som bekant inget daligt vader. Kanslan var pa topp och det kandes latt och oanstrangt. Nu aterstar bara 2 kortare pass innan sondag. Kollar man pa vaderleksrapporten for sondag ser det ut att bli lite latt regn da ocksa men det kan ju vanda ratt snabbt....

Sunday, September 12, 2010

En vecka

Nagra harliga pass under helgen har hunnits med, inget speciellt att orda om egentligen. Det har mest bara varit att springa for att halla kanslan vid liv - det har bara kants bra och jag ser fram emot att stalla mig i startfallan nu om en vecka. Annars var jag pa Asics-massan vid Cook and Philip park och hamtade upp mitt race kit med nummerlapp, sko-chip, lite energy gels och en ny keps. Snart hander det!!
En fraga kring nagot som man hor manga gor (och lika manga INTE gor...) -

Kolhydrattomning - hur viktigt ar det egentligen? Riskerara man inte att sabba "kroppsklockan" (och darmed sanka immunforsvaret) om man kor pa kolhydrattomning?

Thursday, September 9, 2010

Tunnelseende

Nu forstar jag vad det innebar att ga in i den beryktade marathonbubblan. Just nu ar det verkligen inte mycket annat som ar viktigare an de 42 stundande kilometerna nasta sondag. Ar livradd for att nagon ska andas baciller pa mig och nade den som kommer for nara rent generellt sett. Jag kan i vanliga fall inte kategorisera mig som paranoid men den har veckan har jag inbillat mig allt mojligt. Och for att inte tala om hypokondrikern man forvandlas till! Ar inte halsen lite svulllen? Drar det inte lite obekvamt i hoger kna?? Kanns det inte som jag haller pa att bli forkyld nu??? Det ar nastan komiskt hur det kan bli sahar... Jag hoppas att det har bara ar en forstagangskansla - det borjar bli liiite langtrakigt att klunka Berocca och ata enorma mangder halsosam mat dagarna i anda.

Tunnelseende non-stop. En inte alltfor smickrande egenskap.
Tokyo 255

Monday, September 6, 2010

Om det finstilta och snart blir jag en riktig glidare‏

Nu foljer en rejalt nedtrappad traningsvecka. Enligt marathonpgrogrammet ska veckodistansen ligga pa runt 24 km pa 3 pass och det tanker jag forsoka folja ocksa. I ovrigt kan jag i arlighetens namn inte pasta att jag foljt Marathonprogrammet speciellt plikttroget. Visst har jag hela tiden slangt ett getoga pa programmet och forsokt imitera de viktigaste milstolparna varje vecka - ett kvalitetspass, ett langpass, ett lugnare distanspass, och sa den succesiva distansokningen allt eftersom sa klart. Men det "finstilta" har jag liksom inte lagt sa mycket krut pa. Daremot har jag inspirerats av andra traningsbloggar och ofta tagit till mig ovarderliga rad, tips och kommentarer fran loparbloggvannerna genom olika inlagg. Att kunna bolla tankar om traningen och "nulaget" har for mig varit det viktigaste med den har bloggen.

Det ar mojligt att det finstilta i ett program ar oerhort viktigt i sanhar traning men har jag lart mig nagonting under den har tiden (och om mig sjalv) sa har det varit att jag blivit bade uttrakad, stressad och ibland t.o.m. ledsen nar jag hela tiden har forsokt basera min tillvaro enligt ett superstrikt traningsschema med dikterande uppsattningar. Inrutade rutiner ar sa langt ifran mig man kan komma. Ofta har man kommit hem sent pa kvallen, utarbetad och trott och totalt tomd pa energi for att kunna "leverera" ett traningspass ovanpa det. Dar har det varit svart att gora precis enligt Szalkais program och da har det lonat sig mer att kora enligt dagsform och vilja. Ibland har det inneburit att utesluta ett pass istallet men eftersom jag hela tiden tranat minst 3-4 loppass per vecka sa har jag aldrig kant mig otranad eller har tyckt att jag skulle ha presterat battre vid nagot tillfalle.

Nu tror jag iof att Szalkais program ska lasas precis sa av sadana som mig. Tycker man anda om att loptrana sa kommer man alltid ut pa lopning anda. Formodligen pressar man sig sjalv anda och ar intresserad av nagon slags utveckling och da behover man kanske inte stirra sig blind pa exakta dagar, teknik och upplagg. Programmet blir mer som en riktlinje man kan falla tillbaks pa. Aven om jag har tranat mer an jag nagonsin gjort tidigare sa forblir nog det "finstilta" den ingrediensen som blir mer och mer viktig ju mer seriost man satsar.

Jag vet inte vad nasta mal blir efter Sydney Marathon. Stockholm Marathon saklart men det ar nu sa langt bort att det kanns lite for avlagset att tanka pa. Jag tror att jag framforallt bara ska vara ute och glida lite och ha kul. Kanslan efter marathon far helt enkelt styra det beslutet.

Sunday, September 5, 2010

Trip down Memory Lane & för övrigt en bra vecka

Det tar en liten stund att kunna lara sig prata Apple-sprak flytande men det ar helt klart lattare an att lara sig konkurrenternas menyer och sprak. Idag foljde iPhonen med pa en milrunda i Paddington och jag hade musik i oronen for forsta gangen pa sakert tva ar. Det kandes lite konstigt eftersom jag ar van att hora vad som hander runt omkring mig men nu blev jag helt uppslukad av en massa bra musik som peppade rejalt. Det blandades friskt mellan jattegammal musik som jag vaxte upp med pa attiotalet - Thompson Twins, Howard Jones, Soft Cell, Depeche Mode, Bronski Beat, och lite nyare musik. Jag sager som Andrea - det ar harligt och markligt hur bra lopningen och musik gar ihop, man far uppleva sa mycket mer. Men just ur sakerhetssynpunkt kommer jag nog att springa mest utan musik - det finns trots allt alldeles for manga konstiga prickar i den har stan (for att inte glomma all trafik...).

Veckan som gatt summerar jag till 57 km pa 4 pass - kanns som en bra vecka och jag ar nojd med det.

Saturday, September 4, 2010

Kolhydrater & sånt

Matbloggar ju hemskt sallan men jag maste dela med mig av denna maltid fran i morse. Det har kan ga till historien som den den mest ohalsosammaste frukost jag nagonsin atit men what the hell... vaknar man upp yr av hunger sa tycker jag det bara ar att hugga in. Pannkakor med farska bar, lonnsirap och glass. Och jo, pannkakorna ar sma men a andra sidan valdigt tjocka och glassportionen var nog i storsta laget.... Matt!!

Friday, September 3, 2010

31 km & så gör vi helg på det

Sadar, da var veckans langpass avverkat (och formodligen ocksa sista langpasset infor Sydney Marathon 19 september). Ratt skont att ha det gjort redan sa har pa en fredag eftermiddag. Annars ar det ju ratt svart att fa in langpass annat an pa helgerna och det tar sa himla mycket tid ifran annat man skulle vilja gora ocksa.

Forsta milen gick alldeles for snabbt, dumt att branna allt krut innan man ens kommit en tredjedel. Kom sedan in i ett lite mer passande langpasstempo som gjorde att jag holl hela vagen ut. I ovrigt hade jag en HEL park nastan for mig sjalv - inga promenerande motionarer i sidled, inga barn som skulle lara sig cykla, inte ens nagra hastar.... tipptopp! Fredag eftermiddag alltsa - det har maste fa bli en nya vana. Tempot hamnade pa runt 5:29 min/km. Nu blir det ett gigantiskt matintag och sedan gor jag helg.

Wednesday, September 1, 2010

Vår i Sydney

Forsta september ar det i dag - tjohoo! Det betyder ocksa att det officiellt sett ar var enligt almanackan. Det ar runt +19-22C mitt pa dagen (fastan kallt pa morgonen och kvallen forstas), men det kommer inte att ta lang tid nu forran den riktiga varmen kommer igang och man kan borja kla sig lite ledigare.

Igar sprang jag en lite kortare runda i parken utanfor vart hus - en del av parken ser ni nedan. Det marktes att det var var i luften med nyklippt gras som luktade gott, ett ivrigt fagelkvitter och en ljummen afton som bjod pa en vacker solnedgang. Jag fick sallskap av maken som sprang och genade tvars igenom parken medans jag korde fartlek och svettades som en gris. I kvall blir det backpass i Moore Park och pa fredag har jag planerat att sluta lite tidigare for att komma ut pa en riktig langpanna (flextid ar himla uppskattat). Jag tanker mig 32 km nanting sa far vi se hur det slutar - tanken ar att jag da ska kunna aterhamta mig helt och hallet under helgen. Tror det kan bli ganska bra.

880 m i omnejd. Parken utanfor vart hus ar perfekt for intervaller.
Pre-wedding_week 024

Nar varmen ar har; shorts, skjorta och hatt: den for mig numera klassiska Sydneykladseln utanfor joggingbanan.
Pre-wedding_week 068